Hjälp!!! Vet inte hur jag ska bete mig!!

Straff for att pojken säger han att han inte vill vara hos er?? Faller inte det yttrandet under åsiktsfriheten i detta land?

Låter lite väl hårt med straff hela tiden for att man 'gör nåt som man inte ska'. Spotta är ju givet, men måste man verkligen hälsa på alla jämt, etc? Christ, inte ens som vuxen skulle jag orka med såna ständiga krav som det verkar som du har på barnen konstant.... Och småbarn som "när dom inser att dom gjort fel kramas å pussas tills dom inte orkar mer å ber ALLTID om ursäkt"? Låter mycket konstigt i min värld....

Kanske ställ lite rimliga krav och kräv att de hålls, men ge med er på andra.

oj jag tror faktiskt att ni behöver hjälp utifrån för att på sikt klara detta.
Du behöver mer kunskap i vad det innebär att ha de diagnoser han har att det inte är samma sak som för ett friskt barn.
Pappan kan å sin sida behöva hjälp med att ändå sätta gränser.
Kontakta Bup tycker jag för råd om hur ni kan hjälpa pojken!

Om han har adhd och lätt autism så är antagligen sakerna du beskriver enormt svåra för honom, för hans och resten av familjens skull skulle jag föreslå att ni pratar med habiliteringen om att du behöver gå en kurs och lära dig om hans problematik.

Nej, ett barn med ADHD och autism är inte förståndshandikappad, det har du fullständigt rätt i, men ett barn med autism har ofta svårt med sociala koder.

Dina väldigt små barn är gosiga och keliiga, de är tydligen hårt uppfostade eftersom de åker ut när de inte gör som du tycker de ska göra. En 11-åring är inte alltid pussig och kramig, dessutom är de inte alls lika styrbara och till detta har han sitt funktionshinder.

Att han blir arg på er och säger att han inte vill vara hos er, det är vad han känner just då och i ditt läge skulle jag bekräfta att han rätt till de känslorna, men att det inte kommer att bli annorlunda för det.

Sedan kan säkert pappan låta honom göra mer saker själv. men det är pappans huvudvärk.

Och till slut, jämför inte ett litet barn med en 11-åring, ett litet barn är väldigt måna om att göra föräldrarna till lags, en 11-åring är på väg in i puberteten och börjar så smått sin befrielseprocess och är inte alls lika villiga att vara föräldrarna till lags        

Åker ut? Vad menar du nu, slänger du ut dina små barn?

jag är en bonus mamma till tvillingar varav den ena antagligen har en diagnos, han fixar inte att ta fram kläder. o då menar jag han fixar de inte, de kan vara 25 minus o han tar kortärmat eller tvärt om o han är 8 så vissa barn klarar inte av sådana lätta saker med en diagnos, jag hör ofta att "jag ska flytta till mamma" sen går de 10-20 min så har han glömt det. så de är inget man ska straffa dem för.. jag har med pojken när jag tar fram kläderna så han lär sig iaf, idag fick han välja om han ville ha mössa o vantar o han sa att han inte ville ha (o de är kanske 10 plus så ingen fara) men när han kom upp till skolan går hans liv under för han inte hade med det så fröken ringer mig men jag kunde inte gå upp med det för jag är sjuk så han får stå sitt kast idag. 

men din killes 11åring har diagnos vilket gör att han har högre krav på er uppfostran!  så enkla saker som att heja är inte självklart för honom vilket måste läras in..  

Läs böckerna "Explosiva barn" av Ross Greene och "Problemskapande beteenden vid utvecklingsmässiga funktionshinder" av Bo Hejlskov. 

Nej, barnet har inget förståndshandikap egentligen. Men det funktionshinder som barnet har kan mycket väl resultera i vissa beteenden och svårigheter som liknar ett förståndshandikapp. 

T.ex. så kan barn med adhd/add och autism ha väldigt svårt för instruktioner i flera steg, t.ex. "ta på dig jackan och skorna och packa din skolväska" kan vara en helt för lång lista för att barnet ska kunna klara det, ens som tonåring. Barnet förstår visserligen vad du säger, och klarar egentligen av alla delar, men kan inte hålla ordning på instruktionerna i hjärnan. Vilket kan få konsekvensen att barnet verkar "korkat" som inte klarar en så "enkel" grej.

Tänk också på att barn med denna typ av svårigheter ofta mognar sent rent allmänt. Någonstans har jag sett tips om att när det gäller den mentala mognaden dra av ca. 30% på barnets ålder. Så en tioåring med npf har ofta mognaden hos en sjuåring ungefär.  Vilket inte är samma sak som en utvecklingsstörning, för förr eller senare kommer barnet med npf ikapp och når en "vanlig" vuxen mognad. Det kan bara ta lite längre tid. 

Har ni någon hjälp av bup/hab? Har du/ni fått gå några föräldrautbildningar? Har ni hjälpmedel som scheman, timstock, bildstöd m.m.? 

Känns som att dom flesta här missförstått mig! Ädelt är väl klart som fan att ja inte straffar alla barn för att dom inte gör som JAG vill. Utan att gör dom något som är jävligt fel så är det klart handlingen får en konsekvens. Å NEJ! Jag kastar inte ut mina små barn för minsta lilla! Men får man en snyting å en spott i ansiktet för dom tycker det är kul så går dom sitta i ett hörn (oftast Max 5min) gör sen har dom insett att dom gjort fel å kommer å ber om ursäkt! Jag vill inte gämföra en 3åring och en 11 åring men nu gör jag det då dom ligger på samma nivå i allt! Jag har som sagt inte vart en del av min mans barn mer än ett år och man ser en tydlig skillnad då dessa aldrig fått några riktlinjer eller uppfostran. Jag kanske e jävligt hård men anser att alla barn kan vara sociala och trevliga när det kommer folk över.

Det finns ett väldigt bra ordspråk: Barn gör så gott dom kan. Så om dina barn (eller ditt bonusbarn) spottar dig i ansiktet, trots att dom vet att dom inte får göra det, så handlar det antagligen inte om att dom tycker det är "kul", utan om att dom i det läget inte hittar något annat sätt att uttrycka sina känslor. 

Just bristande impulskontroll och svårighet att välja lämplig respons är ett av symptomen på autism och adhd. D.v.s. någon har gjort något (kanske ställt ett krav, ställt en fråga, eller nåt annat...) som pojken behöver reagera på på nåt sätt. Antagligen handlar det om nåt som pojken på något sätt upplever som jobbigt, inte tycker om, inte vill göra, inte vill svara på eller av annan anledning upplever som jobbigt. Då reagerar han, på första bästa sätt som han instinktivt kommer på, med den bästa reaktionen han vet. Som kanske är ilska, spott, ett slag. Inte för att han vill reagera så, utan för att han spontant inte kommer på något annat sätt att reagera, och han saknar impulskontrollen att stanna upp, tänka till, och hitta en annan lösning. 

Så det DU (och alla andra runt honom, men mest DU om detta är ett problem för DIG) kan göra för att hjälpa honom är att:

1. fundera på vad som utlöser situationerna. Är det att du ber honom sitta still, att du frågar honom nåt, eller någon annan form av krav/begäran? 

2. fundera på vad du kan göra annorlunda. Kan du förbereda honom på det som utlöser hans reaktion, så att han är mer beredd och inte blir överrumplad? Kan du ställa ditt krav på ett annat sätt? Kan du på något sätt ändra på omständigheterna så att situationen där han blir arg och slår dig inte uppstår? OBS! Du behöver inte nödvändigtvis släppa på ditt krav, fundera bara på andra sätt att leverera "budskapet". 

3. prata med honom efter att en sån situation har uppstått. Inte när ni båda är upprörda, utan när ni båda är lugna och på gott humör. "Kommer du ihåg när du slog mig?". "Varför slog du mig? Var du ledsen? Var du arg?". "Vad kunde du ha gjort istället för att slå mig? Kunde du ha sagt Nej, jag vill inte? Kunde du ha backat undan? Kunde du ha slagit på en kudde?". Använd bildstöd, t.ex. ritprata, seriesamtal (rita enkla streckgubbar som illustrerar det ni pratar om medan ni pratar, låt kanske pojken också rita och diskutera utifrån bilderna), låt pojken prata men stöd vid behov med förslag och ledande frågor. Låt samtalet ta tid. 

4. fortsätt med detta, att erbjuda alternativ, att vara flexibel, att hjälpa pojken att se alternativ och att lära sig andra beteendemönster. Han vet inte hur man är flexibel, han är ett barn och han har ett funktionshinder. Låt honom låna din hjärna ett tag. 

En grundregel när det gäller personer med autism, förresten: Ge honom utrymme, träng dig inte på! Om han backar undan, följ inte efter! Att backa undan, att titta bort, att inte svara, det kan vara hans sätt att hantera när situationen blir för jobbig. Och det är en BRA reaktion. Så sabba inte hans försök att återfå kontroll över sig själv och hantera sin stress med att tränga dig på. Gå bara fram om han visar att det är ok för dig att gå fram, att röra vid honom, att ta kontakt. 

Jag kanske e jävligt hård men anser att alla barn kan vara sociala och trevliga när det kommer folk över.

Nej. Alla barn kan inte det. I synnerhet inte barn som har ett funktionshinder vars kärna är svårigheter med socialt samspel, kommunikation och att umgås med andra och följa sociala spelregler. Då är umgänge med andra och besök j*vligt jobbigt och stressigt. 

Däremot kanske man kan hitta lösningar som funkar för alla. Som att förbereda pojken på att det kommer besök, vem som kommer, vad som händer under besöket o.s.v. Och att inte bjuda in för mycket folk, för ofta. Och att sänka dom övriga kraven runt ikring när ni vet att ni ska få besök, så att pojkens grundstress är så låg som möjligt och han har förutsättningar att hantera "stresstoppar" under besöket, utan att bli överstressad. Och att kanske ge pojken något roligt att göra under besöket, som en ny leksak eller liknande. Och att kanske ge pojken möjlighet att dra sig undan, mellan varven i alla fall, och vila sig en stund och varva ner, t.ex. få vara ifred med platta, tv-spel, dator eller liknande ett tag och slippa umgås med folk.