Skaffa katt eller inte nu??

Hejsan alla!

Det är så att jag är i en komplicerad situation. Ända sedan jag var liten så har jag velat ha katt. Vi hade en katt när jag var runt 9 år gammal och jag var jättelycklig. Sedan var vi tyvärr tvungna att ge bort den eftersom hon var rädd för min pappa då han inte brydde sig om henne. (Var dock aldrig elak)
Så ja, till saken. Sedan dess har jag iaf velat ha en ny katt. Bor nu ihop med min kille (jag är 20 och han 23) och vi har kommit överens om att skaffa en. Han var inte riktigt ombord till en början eftersom han trodde att en katt skulle betyda väldigt mycket arbete, pengar och tid. Självklart behöver den allt det, men inte i den stora mängd som min sambo trodde. Han gick med på idén (ca två månader sedan) och med tiden så har han verkat se fram emot att skaffa katt. Jag har kollat flera gånger med honom att han verkligen vill detta, för jag vill inte skaffa en kattunge och sedan behöva ge bort den efter ett tag. Han har sagt att han vill och jag har ju litat på honom, för han har faktiskt verkat engagerad. Vi har kollade ut en katt som vi ska hämta om ca 1,5 vecka. Jag har varit och hälsat på lilla kattungen två gånger nu och skickat bilder till min kille, varpå han svarar hur mycket han bara vill ha hem katten nu så han kan gosa med den.

Nu är det som sagt bara 1,5 vecka kvar tills vi ska hämta den och jag nämnde för honom att vi måste ju vara hemma med katten väldigt mycket i helst en vecka, innan vi kan lämna den hemma själv. Då frågade jag honom om han skulle kunna vara hemma med katten iaf ett par dagar när jag inte är hemma (studerar i staden vi bor i och extraknäcker ett par gånger i månaden), varpå han svarar tvärt nej. "Tänker aldrig i livet va hemma från jobbet för att va hemma med en katt" och "Hade jag vetat det så hade jag aldrig gått med på att skaffa katt". Jag svarar honom att jag faktiskt sagt åt honom att läsa på om katter på nätet så han vet vad han går med på och vad som komma skall. Dessutom tycker jag att det är mer rätt att han med heltidsjobb kan ta ledigt ett par dagar än att jag ska göra det, som bara extraknäcker några dagar i månaden.

Jag läser otroligt mycket på nätet om detta för att jag inte vill göra fel, och för att jag ska va beredd. Han skyller på att han egentligen inte ville ha en katt från början, men är jag den enda som tycker det är otroligt själviskt sagt när vi faktiskt satt ner ordentligt och pratade om detta? Det var inte som att jag övertalade honom till det, jag knäckte mest hans idéer om att det skulle kosta huuur mycket som helst och att det blir jätteskitigt, att vi aldrig kan åka iväg osv. Det är en korthårig bondkatt vi ska ha, och vi har kattvakt ifall vi ska åka bort. Annars finns ju alltid pensionat. Dessutom vet han hur viktigt för mig det är att någon gång skaffa katt, eftersom jag älskar de små liven. Ni som är kattälskare förstår säkert känslan! Därför trodde jag att var villig att ta ansvaret för en katt för min skull. Jag trodde han ville skaffa katt för att han vet att det skulle göra mig lycklig.

Hur som helst så känner jag mig lurad och lite orolig inför framtiden med katt. Tänk om han säger tvärt nej i andra situationer med, liksom att han aldrig kan offra sin fritid för att vi har katt. Jag menar, det för ju med ett ansvar och det förstår han. Men han hade förmodligen förstått det bättre om han läst på. Men samtidigt... Han borde ju till slut fastna för katten? Då hoppas jag att han gör mer för den än vad han (och jag) tror nu.

Men... Ska vi fortfarande skaffa katt eller inte? Man vill ju inte stå där sen med en husse som inte kan ställa upp för katten. Det känns inte heller kul att framstå som en idiot inför uppfödaren och tacka nej till katten 1,5 vecka innan vi ska hämta den... Och jag vill ju så gärna ha en...

Förlåt för ett långt inlägg men jag behöver hjälp då jag inte vet vad jag ska göra! Är väldigt kluven.
Tack på förhand!