Hjälp, hur ska jag agera när föräldrarna inte klarar av det? Barnet mår inte bra.
Min mans barn mår inte bra. Barnet slår sin mamma 'gul och blå' enligt hennes utsago. Barnet är inte riktigt 4 år ännu.
Pga avstånd fungerar inte varannan vecka så vi har bara helger.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men det har varit en del turer för föräldrarna till familjerätten på samarbetssamtal trots att de inte har samarbetsproblem anser min man, mamman anser dock att de har det eftersom min man inte ger efter för hennes önskningar hela tiden. Famrätten håller med, mamman måste koncentrera sig mer på sitt eget föräldraskap och släppa pappans. Hon fick hjälp med det och det verkar ha fungerat, hon klagar inte lika mycket längre och har slutat tjata om mer pengar ofta, det kommer 'bara' då och då.
Barnet är en känslig själ, tycker förändringar är jobbiga och man måste tala om vad som ska ske för att få bra resultat.
När umgänget blev mer stabilt, färre helger för oss tyvärr, men barnet mådde uppenbarligen bra av det så vi tänkte att vi kör på så här ett tag och sen ändrar vi om det fungerar längre fram. När detta skedde var barnet omkring 2 år och slutade då slå på sin mamma.
Mamman har dock nu sedan ca 4 månader tjatat sig till kontaktfamilj varannan helg och en vardag i veckan och nu slår barnet sin mamma igen. Jag ser sambandet, men ingen annan vekar göra det. Jag kan ju också ha helt fel i att barnet inte mår bra av att flytta runt.
Även på dagis och i kontaktfamiljen får barnet vansinnesattacker av ilska (mammans uttryck) och de har, enligt mamman, problem med att hantera det.
Här hos oss kommer visserligen ilska ibland över att inte få som h*n vill, tex måste sitta vid bordet även om h*n inte vill äta (h*n äter alltid efter någon minut, hungern finns, men h*n vill hellre bara ha mackor) eller att h*n inte får peta/slå på glaslyktorna som hänger på balkongen på drygt 2 m höjd, h*n tar en pinne el liknande för att få fart på dem.
Dockf år h*n inte som h*n vill iaf, även om h*n börjar kasta saker, vi tar bara bort sakerna istället och vi är konsekventa med det. Men inga vansinnesattacker och h*n slår aldrig. En gång höjdes handen, men den hejdades innan och man rikgit såg att h*n tänkte till där.
Detta kan ju jag tänka beror på att mamma är mer trygg än vad vi är pga att mamman har barnet fler vardagar, även om timantalet inte skiljer sig så himla mycket.
Men hjälp, vad ska jag göra? Barnet mår uppengarligen mycket dåligt och pappan vill inte att vi ska ha barnet på heltid pga hans psykiska sjukdom. (Vilket jag kan hålla med om, när barnet bråkar kan pappan ryta till och bli riktigt arg så barnet blir rädd, det har dock inte hänt på minst 2 år nu, pappan har lärt sig att gå undan när det blir för jobbigt)
Nu kommer säker flera skriva att jag ska backa, jag är inte förälder osv, men jag kan inte stå här och se på hur barnet mår allt sämre!
Kan tillägga att jag anser att den här mamman aldrig skulle ha behållit barnet som inte var önskat av pappan men är älskat av honom nu. Mamman är en bra mamma, med stöd och det kan inte pappan ge, dels pga avståndet men även pga att han själv inte vill/orkar samt att stödet hon behöver är av ett proffs som inte blir irriterad på henne hela tiden.
Ska jag försöka övertala pappan om att vi tar barnet på heltid? (Jag övertalade honom till umgänget han har idag, han var motvillig fröst men nu när vi talar om det så vill han behålla det, hur dåligt han än mår av det) Ska vi avstå helt från umgänge så barnet bara har två ställen att bo på? Ska pappan meddlea att han inte lägre godkänner kontaktfamilj för barnet så mamman måste ha barnet själv mer?
Om jag ger mamman råd eller om pappan säger något så menar mamman att det kommer från mig och så gör mamman absolut inte det, inte för att hon inte gillar mig, (det säger hon att hon gör och hon är alltid trevlig när vi ses) utan för att hon känner barnet mest som hon säger.