1,5 år, förtvivlad, trött och vilsen
Många här har barnlängtan, jag likaså..
Men som för många andra så har jag och min sambo försökt ett tag nu (ca 1,5 år) och jag har intalat mig själv att vi inte kan få barn utan hjälp från läkare. Har intalat mig själv att vi fortsätter och försöker fram tills efter sommaren nästa år för då har det gått ca 2,5 år sen vi började försöka.
Jag som kvinna skäms lite över att måsta ha hjälp för att bli med barn när vänner och bekanta runt om oss blir gravida titt som tätt. Det tär mer på mig än på sambon som säger att det kommer när det kommer.
Men till "problemet" eller vad man ska kalla det är att varje gång jag säger att jag har ont i magen så frågar sambon direkt om jag är med barn. Han ger mig en gliring och en blick som säger att han skojar, men för mig gör det ont i mig själv. När väl mensen kommer sen ser jag i hans blick att han bli besviken över att det inte blev barn "den här månaden heller" och det för mig djupare i svackan också.
VI har pratat om det här och jag har sagt att det gör ont när han skojar om jag är med barn, han svar är att han förstår, men att han så gärna vill bilda familj med mig och han känner sig redo nu för ett barn. Det gör jag med, men det gör ont när han säger så. Å andra sidan när vi fick veta att hans bror och hans sambo väntade barn igen så gick luften ur mig totalt och min sambo var den som stöttade mig.. Jag kunde inte bli glad för deras skull utan jag satt och började grina. Tårarna gick inte att stoppa och jag kände mig både dum, frustrerad och vilsen. Jag ville bara att det där barnet skulle vara ett barn i min mage och inte deras barn, för de har redan ett och vi inget.
Som ni förstår är det många tankar som snurrar.. Någon mer i liknande sits som vill prata?