Ett försök att göra mitt mörka liv ljusare

Hejsan

Jäkligt bra initiativ ts   

 

Motiverande text:

"Börja skaffa dig rutiner, fundera på vad du tycker är roligt att göra och gör det, ät bra mat tre gånger om dagen, motionera ibland, skaffa dig mål och syften på kort och lång sikt, fokusera på vad du lyckas med och tänk inte så mycket på misslyckanden osv. och gör små förändringar i din vardag, en efter en. Rom byggdes inte över en natt, ge det tid, så garanterar jag att du inte kommer känna så här om ett år".

Jag är idag 34 år gammal. Vid fyra ålders skildes mina föräldrar och min pappa fick ensam vårdnad om  mig och min storasyster. Vi var hos mamma varannan helg. Beslutet att lämna oss hos pappa har förstört både mitt och framförallt min storasysters liv.

Pappa var alkoholist
Psykiskt sjuk
Pedofil
Totalt olämpligt som förälder

Jag har förträngt stora delar av min barndom. Mycket har troligen hänt som jag inte ens kommer ihåg och det skrämmer mig men jag försöker att inte tänka så mycket på det vilket jag lyckas rätt bra med. Frågan är dock om det är det bästa för mig, kanske vore det bättre att minnas mer? Eller är det bra att inte komma ihåg det värsta?

Det jag framförallt kommer ihåg från min barndom är att jag dagligen fått höra hur värdelös jag är som människa, jag har i princip aldrig fått höra att jag är bra och duger som jag är. Jag har varit rädd och ledsen varje dag och har alltid känt mig som en avvikande person i förhållande till alla "normala" människor i t.ex. klassen osv. Jag har hatat att vara i skolan eftersom jag alltid känt mig så konstig och fel i sociala sammanhang, jag har har hatat att vara hemma eftersom jag alltid varit så utsatt där och inte kunnat känna någon trygghet eller ro i mitt eget hem. Jag har hatat livet dygnet runt som barn. Det fanns ytterst få stunder då jag kände verklig glädje.

Jag har som barn/tonåring och till stor del även som vuxen alltid älskat att vila och sova och således försökt göra det så mycket som det går. Det är egentligen enda tillfället då jag kunnat stressa ner och åtminstone kunna känna mig ok/lugn inombords för en stund.

Notering till mig själv:

Jag är i behov av:

Ordentliga rutiner - Strukturera upp vardagen

Komma i bättre form - Börja lugnt, öka vartefter

Sluta skjuta upp saker som behöver göras - Vet att jag mår bättre när jag fått saker gjorda

Tanka energi - Äta bättre, mer regelbundet

Sluta "bara vara" som det är nu - Livet känns meningslöst när jag inte får något vettigt gjort

Läs Koranen= vägledning.

Varför tog inte er mamma hand om dig och din syster? Vilken hemsk barndom du har haft, så borde inga barn behöva ha det. Kunde du och din syster ge varandra stöd? Kram!

Tack för tips men det är inget för mig som ateist. Önskar ibland att jag hade varit lite mer religiös eftersom att det då kanske varit lättare att finna någon mening med allt skit jag varit med om.
Ja det kan man fråga sig. När jag tänker på det blir jag väldigt besviken och bitter på henne så för att kunna upprätthålla en någorlunda bra relation till henne idag så har jag inte konfronterat henne så mycket med det. Hon är väldigt speciell min mamma och vill inte prata om något som är jobbigt så jag har gett upp tanken på att gå in på djupet med min mamma.

När jag var 4 år gammal träffade min mamma en ny man som hon flyttade ihop med. Hon hade alltså honom att flytta till direkt när mina föräldrar separerade. Vet inte riktigt hur det gick till med att min pappa fick vårdnade om oss men det lilla mamma förklarat är att hon ju inte kunde ta barnen ifrån honom också (samtidigt som hon själv lämnade honom). Hon visste mer än alla andra vilken människa pappa var så det är extremt konstigt beslut att ta.

Jag är generellt väldigt fundersam och besviken på att ingen av alla vuxna slagit larm till det sociala. Vet att flera reagerat på pappas olämpliga föräldraskap och de har sett på oss att vi inte mår bra men ändå verkar det inte som att någon gjort något åt det alls

Jag har klarat mig mycket bättre i livet än vad min syster gjort, hon har mått dåligt hela livet och gör så fortfarande idag 37 år gammal. Jag själv har barn, ett bra jobb, en relativt bra make men har väldigt mycket problem med allt möjligt i livet så jag har aldrig upplevt någon vidare lycka eller livskvalitet.

Min syster och jag var nog rätt dåliga på att stötta varandra som små. Min storasyster höll sig ofta borta från hemmet från det att blev lite större. Jag minns dock inte riktigt hur det var så jag vet inte.

Här är en jättebra sida just för att skapa enkla rutiner. Det handlar om att ta babysteps och inte försöka göra för mycket på en gång. Det är en jättebra hjälp för att sluta skjuta upp allting hela tiden. Flylady.net

Tack för tips, jag ska kolla in det

Hej. Jag är en vanlig kvinna med man och barn, lever bra och utåt sett har ett ganska perfekt liv. Men. Jag har också levt igenom en helvetisk barndom med alkoholiserade föräldrar, misshandel och galenskap. Har gått i terapi för att bearbeta allt men insett att det nog tar ett helt liv, gått i flera år. Det lättar med terapi och acceptans. Jag har inte förrän nu (är 33) börjat värdesätta mig själv. Börjat träna och unna mig saker. Förr var livet till för andra. Jag mår fortfarande dåligt och är nu på väg ur en depression. Men varje år ger nya insikter och läker. Jag läser även mkt självhjälpsböcker.

Följer gärna din tråd och finns här om du vill prata med någon som också haft en svår barndom.

Du är varmt välkommen här. Berätta gärna mer om du vill. Vad var det som äntligen fick dig att börja värdesätta dig själv?

Psykologsamtal har hjälpt mig massor (och flera självhjälpsböcker). Ett enkelt "mantra" som ska upprepas dagligen alltid är "jag duger". Till slut börjar hjärnan tro på det. För nånstans har vi nog aldrig förstått att vi duger som vi är, bara för att vi finns. Jag har alltid presterat för att duga, jobbat, självsvält, sminkat, inrett, fixat fixat fixat för att duga, alltid hjälpt alla för att bli älskad. Jag jobbar mycket med att säga nej utan dåligt samvete, våga vara jag och bara duga, ta hand om mig på ett sunt sätt äta nyttigt, inte dränka sorger i mat eller vin, träna sunt och försöka ha distans till negativa tankar. Andras och mina. Det är en lång väg. Jag tror att vi måste tillåta oss att känna sorg och gråta gråta gråta! Låta sorgen finnas där utan att få panik och fly. Inte fortsätta hålla ihop, kämpa och vara starka. Vi har gått igenom trauma och stor sorg som måste få komma ut genom gråt och prat. Som maskrosbarn är man ofta duktig fixare som finns till för andra. Nu måste vi finnas till för endast oss själva! Min psykolog beskrev det: "ett barn till alkoholister är som ett hus byggd på en dålig grund (grund=självkänsla) med en vacker fasad. Vid en storm faller fasaden och hela huset. Man måste bygga en ny stabil grund (stark självkänsla/värdesätta sig själv "jag duger") för att hela bygget ska hålla genom stormar." Jag tror att man ska gå i terapi o börja jobba med sin självkänsla och egenvärde, insikten kommer i efterhand och under arbetets gång. ????