Partner redan varit med om graviditet, ledsen!

Du har din hejarklack här om det blir för jobbigt. "Klapp på ryggen", bra gjort!

Hej Ts! Jag har också tagit en paus nu från min kille..han blev helt storm arg å tyckte hur jag bara kan se till mina egna behov, men jag svara han att det är väl på tiden att jag gör de.!
Hur tog din kille det?

Ja, det låter sjukt men så är det tyvärr. Min kille vill inte ha barn förns det blir bättre med umgänget med hans första. Han åker dit två gånger i veckan och sen har vi barnet en natt varannan helg, Han vill kunna ha barnet här enbart varannan helg och slippa åka dit varannan dag och sitta hos exet och hennes kille. Det är för tidigt för det, barnet är bara 10 mån. Skulle han och jag få barn så går det ju inte att han åker dit så ofta som han måste göra just nu. Så jag får helt enkelt vänta på min tur. :(Nej, egentligen ska jag inte behöva anpassa mig men det är vad jag måste göra om det ska funka. Exet bestämmer väldigt mycket och hennes sinnesstämningar smittar av sig på min sambo. Hon kan bli jättearg för att han byter blöja fel eller att barnet råkat somna fel tid osv. När hon blir arg så blir min kille jätteledsen och när vi kommer hem efter att ha varit där (ofta är jag med dit) så kan han bli så ledsen att han tillochmed börjar gråta för att han tror att mamman kommer kunna bestämma att han inte klarar av att ha barnet själv och därmed "drar in" på en av dagarna barnet får vara här själv. Det har funkat lite så. 
Umgänget var från första början bestämt att han skulle åka dit två ggr/veckan och mamman skulle komma hem till oss med barnet och sitta en gång i veckan. Hon kom några gånger, de andra gångerna skyllde hon på att hon var sjuk, sen var barnet sjukt, sen hon igen, sen hade hon inga busspengar och ingen kunde skjutsa henne osv osv. Alltid undanflykter för att slippa sitta hos oss för det tyckte hon inte var kul. Lika lite som vi  tycker det är kul att åka och sitta hemma hos henne vilket sker ofta. Sen sa vi att vi kan ha barnet själva under den dagen hon skulle sitta här. Det gick verkligen inte för sig. Egoistiska var vi som inte tänkte på barnets bästa. Då sa vi "Okej, men då ses vi igen på söndag!" Då tog det en liten stund sen kom det ett nytt sms med att "Äsch, det går bra så slipper vi krångla." Hon visste att hon var tvungen att åka hit och sitta men det tänkte hon inte på. Sen helt plötsligt gick det bra. När mamman är glad någon gång och tycker att det går bra så blir min kille jätteglad när vi kommer hem. Han pussar på mig och börjar fixa maten och plockar lite medan han ler hela tiden och nynnar på nåt. Jag har sagt att han ska vara glad när jag är glad och inte när exet är det. När hon gör honom ledsen är det jag som får sitta i efterhand och trösta och säga att jag finns här. Han är ju tacksam och säger att han inte klarat allt utan mig. Det jobbiga är också när hon skäller ut honom medan jag sitter bredvid. Jag kan inte direkt försvara honom eller säga nåt om barnet för det är egentligen deras sak. Jag sitter bara och ser dum ut och är tyst. Lika jobbigt när exet och hennes kille börjar bråka när vi sitter i deras soffa och leker med barnet. Stämningen blir ju helt konstig och man bara sitter där tyst och känner sig i vägen och dum. Jag vill inte åka dit mer men jag gör det för att barnet ska kunna ha en bra kontakt med mig med. Det svider säkert lite också att barnet tyr sig rätt fort till mig. Fast vet inte om det svider, det känns bara så. Själv hoppas jag ju på att hon ska tycka att det är bra för då känner barnet sig tryggt hos oss. Barnet kan somna i min famn hur fort som helst osv. Jag älskar ju barnet! Det är ju min lilla skatt! Jag skulle däremot aldrig ta mammarollen. Sedan känner jag av åldersskillnaden ibland. Min kille är bara ett år yngre än mig men mamman är 4 år yngre. Det känns faktiskt även om vi är vuxna.
Bara umgänget löser sig och vi slipper åka dit och sitta så kommer min kille att kunna slappna av på ett helt annat sätt och faktiskt vilja gå med på att skaffa barn. Då vet vi exakt när hans barn kommer och vi kan planera hur dagarna och veckorna ska se ut, vad vi ska göra osv.
Vårt förhållande är annars jättebra! Vi älskar varandra, har väldigt kul och trivs så i varandras sällskap. Allt skulle bli så mycket bättre om bara underhållet kan bli bestämt och att vi slipper umgås med exet så ofta. Träffar hans ex oftare än mina vänner och min egen familj (mamma, pappa, syskon). Jag gör allt för min kille och hans barn men det krävs lite av min egna planering.

Som jag skrev: för att jag blev oplanerat gravid och för att vi då valde att ge det ett sista försök igen istället för att separera direkt. 
Vi kan nu båda stå upp för oss själva och vår dotter att vi verkligen gjorde allt för att ge henne den kärnfamilj hon förtjänar. Och det har verkligen inte varit något "hoppande" mellan olika män i detta fall. 
Valde aktivt att vara själv i flera år för att kunna ge min dotter 100% uppmärksamhet just för att jag mådde så dåligt över att inte kunna ge henne det mest självklara, en kärnfamilj. Hon har en pappa och mamma som älskar henne och alltid kommer vara där för henne. Även 2 extra vuxna som älskar och gör allt för henne.

Jag står iaf för mina val och hur jag väljer att leva mitt liv istället för att dölja mig bakom ett anonymt nick och hoppa på folk som jag inte känner och inte vet ett dugg om deras värderingar eller varför deras liv blivit som det blivit.
Livet blir inte alltid som man planerat för den större delen av oss.

Ta underhållet via FK så slipper han/ni mycket bråk.

 

Underhållet är redan via FK och funkar som det ska. Nu är det alltså umgänget, hur, var och när de/vi ska ses, som är det stora problemet.

Jag ska nu ha barn med en man som har ett batn sen innan. Dina tankar är inte helt lätta att handskas med det förstår jag har tänkt lite lika jag också. dock så ändrades allt när jag blev gravid. Min sambo är så glad och hans dotter är så stolt över att hon ska bli storasyster! Bpde min sambo och jag har varit otrogna i våra förra förhållanden på ett eller annat sätt. Detta är dock inget jag oroar mig för nu. Vi älskar varandra och litar blint pp varandra. Min sambo har kontakt med sitt ex varannan dag ungefär. Men enbart genom sms eller via telefon.

Kan han/ni inte få hjälp via familjerätten att lägga upp ett umgänge som passar ett barn i den åldern?
 

Anonym(J): Kag håller med Ess, dvs att de bör gå till Familjerätten på samarbetsamtal. FR brukar rekommendera korta men täta umgängen för barn under 3 år så varannan helg är ju ur den synpunkten lite för långt mellan umgängena, men varför inte en natt/ vecka istället? Ett tips är att skriva olika egna förslag före familjerätten, det visar att man kan/vill samarbeta. Det kan också bli enklare med hämtning och lämning när barnet börjar förskolan. Det fungerar ju inte som ni har det nu med bråk och tjaffs om att byta blöja fel. Det enda jag möjligtvis i mammans fall kunnat reagera på är om barnet somnar fel tid vilket kan bli väldigt jobbigt för barnet och den som ska ta hand om det sedan om rutinerna ruckas för mycket, men rutiner och sånt är ju också en sak man kan prata om i FR.

Det låter verkligen som att du gjort det bästa av situationen! Bra där! Och just därför tror jag inte att ditt barn kommer att få en mycket sämre uppväxt, än om du och hennes pappa hade kunnat leva ihop. Jag tror nämligen att mycket av problemen som barn till ensamma mammor, och barn till mammor med nya män och nya barn, dras med, kommer sig av att föräldrarna inte hade någon ordning på sina liv från början. Inte hade några ideal (som det om "kärnfamiljen"). Och då blir livet mer rörigt...

Jo, det var bestämt där när barnet föddes om att han (vi) skulle åka dit 2ggr/veckan och sedan skulle mamman komma och sitta hos oss 1 gång/veckan. Som sagt så blev det inte många ggr mamman åkte hit. Sen gick det bra att vi hade barnet själva den gången/vecka. Nu har de bestämt tillsammans att killen fortfarande åker in 2ggr/vecka och sedan har vi barnet en natt varannan helg. Det är däremot bestämt mellan mamman och min kille.

Hon vill inte till familjerätten för hon anser att de kan lösa det själva på det sättet. Det anser ju inte jag och min kille följer minsta vink för att han är rädd att inte få ha barnet alls annars. Han säger alltså inte mycket till sitt försvar för gör han det så bryter han ihop när han får skäll och mothugg tillbaka att han är egoistisk och inte tänker på barnets bästa. Saken är ju den att jag inte tycker de ska träffas alls men barnet ska han fortfarande få träffa såklart. Min kille vill inte heller träffa sitt ex alls egentligen men vågar inte säga ifrån ordentligt. 

Nu idag har han varit där hela dagen typ, sen i förmiddags. Han äter mat där nu och ska lägga barnet. Känns sådär för här hemma sitter jag och får laga middag till mig själv. Kan aldrig planera tillsammans utan jag får sköta mitt de dagar han är där eller sitta och vänta tills han kommer hem. Ibland har han redan ätit där och då har jag suttit här och väntat in honom i onödan. Det här tar så sjukt mycket på mig men säger jag ifrån ibland när det blir jobbigt för mig så blir han ledsen på att han får skit från både sitt ex eller från mig hur han än gör och det blir honom det blir synd om tycker han. Ja, det är jobbigt för honom men jag vill att han ska kunna stå upp för sig själv och för barnet genom att lösa umgänget till att han träffar barnet utan att behöva hänga med sitt ex och hennes kille och äta middag där och spendera dagar och kvällar där. Jag jobbar ju så jag kan inte följa med. När jag väl kan följa med så sitter man där och känner sig ivägen. Det blir så mycket enklare att vara sig själv när man har barnet själv plus att det går så himla bra när vi har barnet själva.

Jag kan inte göra så mycket mer än att vänta tills det löser sig för jag kan inte lägga mig i. Det är det värsta med att vara bonusmamma. Man kan inte säga till om någonting men man ska vara en av de närmsta och tryggaste i barnets liv och man anpassar ändå hela sitt liv efter bonusbarnet. Dvs, helt krast, jag kan inte lägga mig i hur mitt egen liv ska se ut. Bara om jag bryter helt med killen såklart men det finns inte på kartan för det ska vara han och jag och då får jag helt enkelt anpassa mig för att få vara med honom. Ja, det är mitt val men jag har valt honom och jag får stå ut även om jag ofta får gå runt och vara ledsen och längta tills jag en dag ska få mitt eget barn.