Bortskämd eller rop på uppmärksamhet?

Jag har ingen erfarenhet av skolbarn, min äldsta är 4,5 år, men mina spontana funderingar när jag läser din text är att du ställer för höga krav din dotter känslomässigt. Barn är av naturen själviska och egocentriska. Det är normalt. Jag tycker det är för mycket begärt att din dotter ska känna tacksamhet för att du jobbar på kvällen och tjänar pengar till familjen.

Hur du ska få henne att förstå sakers värde? Materiella saker kan ni ju vara restriktiva med att ge, och låta henne tjäna ihop pengar själv (genom veckopeng om hon inte har det redan). Att umgås med sina föräldrar är inte något jag tycker barn ska behöva visa tacksamhet över, det är för mig en självklarhet att man försöker ha så trevligt ihop som möjligt. Blir hon däremot sur och otrevlig när ni är på väg nånstans är det väl bara att säga åt henne att du inte har lust att hitta på något med henne när hon är otrevlig och att ni försöker igen en annan dag?

En åttaåring ska få ta sina föräldrar för givna. Hon kräver och kräver, för hon har lärt sig att du finns till hands och att du kan och vill ge henne allt. Det är väl faktiskt bra? 

Nu börjar hon bli så stor att hon kan förstå resonemang och börja sätta sig in i din situation, men bara utifrån sina egna erfarenheter. Hon vet inte hur det är att arbeta eller hur det är att planera ekonomi och liknande saker, för det har hon aldrig gjort. Eftersom hon är ett barn!

Det enda du kan göra är att bestämma dig för vad DU vill göra. Det är ju också delvis för din skull som du bestämt dig för att ni ska göra roliga saker på höstlovet istället för att hon ska vara heltid på fritids och du ska jobba. Håll kvar det i huvudet och fall inte i fällan att ge henne dåligt samvete.

Jag har också en åttaåring och ofta funkar det rätt bra att säga "nu måste jag göra detta, annars kan vi inte göra ditt och datt."  Vi har också börjat prata lite om ekonomi, om hur samhället fungerar, han får titta på delar av samhällsprogram och vi kommenterar hur andra har det i andra länder och då tänker han lite. Aldrig på nivån "tänk på hur bra du har det!!" utan mer att när vi ändå tittar på Skavlan så får han veta vem Malala är och att hon blev skjuten i huvudet för att idioter inte ville att flickor skulle få gå i skolan. Det vidgar hans vyer lite. 

Åttaåringar är rätt små fortfarande, ha tålamod med dem. Nu när jag är vuxen är jag så innerligt tacksam över allt som min mamma gjorde för mig när jag var liten, då tog jag det nog för självklart. 

Berätta mer, förklara mer för henne, prata prata prata, DU bestämmer, hon ska lyssna på de som är större, hon får bestämma över de som är mindre fast ha först frågat de större, ta till gråten visa din hopplöshet, gå efter henne och berätta hur ledsen du blev när hon gjorde si och så, är hon tvär ändå? - gråt en skvätt så hon blir mer medveten om dina känslor, be henne fråga mamma på ett snällt/fint sätt om hon ska få som hon vill (mamma ska släcka lampan) ta om det om hon fortfarande låter illa då du visar henne hur man frågar och inte frågar, förklara skillnaden att man vill göra saker för henne om hon frågar såhär fint istället för att hon skrämmer iväg en, se till att ni pratar ut och att hon förstår. Kramas och le när ni är överens.