Jag och min sambo, tillika pappan till mina barn, gick isär efter 10 år tillsammans. Förhållandet var skitdåligt, ingen av oss respekterade den andre längre och det var mycket förakt inblandat.
Vi levde isär, var jätteosams och hade våra tre barn vv. Vi kunde knappt ens kommunicera kring barnen på ett konstruktivt sätt (mest tjafs från hans sida).
Men efter ca 15 månader som separerade började vi rensa luften mellan oss, det kom fram att min sambo varit otrogen en gång ca 3 år in i förhållandet, strax innan jag blev gravid med andra barnet.
Men jag märkte också att han för första gången under alla de år jag känt honom faktiskt tog fullt ansvar för något, att han blivit vuxen av att för första gången fått ta fullt ansvar för ett hushåll, ekonomin och för tre barn varannan vecka (ja, jag hade curlat honom till fördärvelse).
Vi började sms:a lite på vänskaplig nivå då han bestämt sig för att stötta mig igenom den stora krisen jag genomgick efter att ha fått reda på otroheten som gjorde att jag upplevde och kände det som att jag bara slösat alla mina ungdomsår på honom (dåliga år), eftersom om jag fått reda på det strax efter att det hänt så skulle jag lämnat honom.
Hur som helst så började vi umgås lite, tillsammans med barnen,sen blev det även utan barnen. En kväll hamnade vi i säng, och trots att jag tog akut p-piller nästa morgon så blev jag gravid. Så vi bestämde oss för att satsa igen.
Vi har nu en fyra, som är 16 månader gammal. Och jag är glad över att kunna säga att jag iaf inte hittills behövt ångra att jag gav honom, oss, en till chans