Fick reda på att barnet är sjukt.. vill göra abort

På vilket sett är barnet sjukt?

Vad fattas barnet?

Rent krasst har ju inte han nåt att säga till om eftersom det är din kropp. Så brukar det ju heta annars och det bör väl gälla även nu även om det såklart är annorlunda att abortera ett planerat barn. Varför kan inte din kille ta hand om sig själv? Om han är normalfungerande så förstår jag inte varför du skaffar barn med honom.

Man är väl två om att besluta kring så stora frågor? Jag förstår att han inte kan tvinga henne till abort, men det är ganska krasst, som du säger, att mena att han inte har något att säga tlll om. Man kan ju inte vara så egoistisk att man inte ens lyssnar till sin partners vilja. 

inte för att vara tyken 

men ÄR det verkligen en bra idet att föda ett barn som kräver massor med vård och omsorg när du har en partner som inte kan ta hand om sig?

Inser du hur jobbigt och svårt du kommer att ha det?  

Fostret är verkligen jättesjukt, inte något ''litet fel'' utan kommer behöva vara på sjukhus en hel del.. pojkvännen är arg eftersom han känner att jag ''mördar'' barnet :/

Ni behöver verkligen gå i stöttande samtal. Vänd er till barnmorskan och hör om hon kan remittera er till en kurator. 

Man kan planera barn men inte perfekta barn. Hur tänkte du innan du blev gravid?

Det finns en skillnad mellan perfekt och väldigt sjukt. De flesta kan nog tänka sig att föda trots att man kanske får veta att barnet kan födas med Downs syndrom. Men med dagens fosterdiagnostik där man kan se ganska allvarliga missbildningar, så är det ju också så att allvarliga hjärtfel och andra missbildningar kan upptäckas... och för många kan det vara oerhört svårt.

 

Ja självklart ska man göra det, det var med en bit ironi jag skrev det med tanke på om hur alla jämt gapar om att kvinnan ALLTID bestämmer när det kommer till abort eftersom det är hennes kropp. Så absolut ska man ju prata om det och förhoppningsvis kunna komma fram till något tillsammans men när det kommer till kritan så har hon faktiskt sista ordet. Rent krasst. Det kan ju sluta med att förhållandet går i kras osv men det är ju inte det det handlar om egentligen.

Nu är det ju också så att det är hon som inte vill behålla det, han vill. Men det är hon som i så fall ska bära ett barn hon inte vill ha och försöka förlika sig med tanken på att behöva gå igenom nånting som hon har rätt att avbryta - om hon vill.

Tycker att det är läge för samtalskontakt för då har man i alla fall försökt komma till en lösning med hjälp utifrån som ibland kan vara nödvändigt. Är dock fortfarande nyfiken på vad TS menar med att killen inte kan ta hand om sig själv.

Vad är det för fel på barnet?
Svårt att svara dig om man inte vet vad "sjukt" är.
Kromosomfel där barnet dör efter några månader?
Omfalocele?
Inga njurar?

njurmissbildningar, sen är de inte helt säkra på om levern funkar som den ska.. läkaren är verkligen inte optimistik och ser det som att barnet bara kommer att lida

Då hade jag starkt övervägt abort. Jag har sett allt för många svårt sjuka nyfödda bebisar, där man vistas på sjukhus i månader innan barnet slutligen inte klarar sig. Om läkarna är pessimistiska och tror att barnet kommer lida (vilket blir fallet med alla undersökningar, provtagningar, operationer, slangar i kroppen, och allt annat än normal start på livet) så skall du lyssna på dem, och till ditt hjärta såklart.
Jag hade personligen avbrutit en sådan graviditet.

Jag o min sambo kom överrens redan innan ultraljud osv att vi skulle ta bort om det syntes större fel på barnet, för barnets skull.. Tycker man pratar med varandra om sånt.

Hur stor chans är det att ni fortsätter leva ihop även om du gör som han vill?

Jag Kanske kan komma med lite input då jag är förälder till ett svårt sjukt barn.

Min son har lungproblem. Första året spenderades in och ut på sjukhus. Var inlagd minst en gång i veckan specialister hit och dit mm. Han har ett i princip obefintligt immunförsvar så vi är isolerade hela vinterhalvåret. Vi har sjukhus besök mer sällan nu när han är över två, men är fortfarande där flera ggr i månaden. Sen är det mediciner och annat som ska skötas var tredje timme dygnet runt. Vi visste inte från början att han skulle vara sjuk, utan det kom som en chock när han föddes.

Att ha ett sjukt barn är en oerhörd påfrestning både på en själv och på ens förhållande. Jag har behövt sluta jobbet så jag kan vara hemma på heltid med sonen då vi blivit avrådda från dagis. Sambon jobbar 6 dagar i veckan för att allt ska gå runt. Och det går! Men det är jobbigt. Kan även tillägga att vi inte bor i Sverige.

Jag kan säga såhär i efterhand att hade jag fått reda på vad vi hade framför oss hade jag nog valt abort. Nu älskar jag såklart min son och ser alla framsteg han gör varje dag och det blir bättre och bättre och vet inte hur jag skulle leva utan honom. Men väljer man att behålla ett sjukt barn så ska man vara beredd på allt det innebär. Man klarar betydligt mer en vad man tror. Men vad jag tror skulle vara bra för din sambo är kanske att prata med någon som har ett barn med just den sjukdomen för att få ett ansikte på vad det faktiskt innebär. Ibland är det väldigt svårt att sätta sig in i en situation man inte vart i.

Prata med er läkare så kanske de kan tipsa om något liknande. Hoppas att det går bra för er och att ni kan komma överens om ett beslut tillsammans! Annars tror jag tyvärr att en framtida relation blir svår.

Lycka till och prata med varandra kommunikation är a och o!

Om det går till den grad då barnet självt skulle lida av det levnads sätt den "riskerar" att få, då hade jag övervägt att ta bort för DENS skull. Men hur långt gången är du? Du vet att aborten kommer vara tuff för dig om du gått över vecka 12. (Talar av egen erfarenhet. Har gjort abort i vecka 14+5)

Jag hoppas det löser sig för er. Och att det bästa för bebisen tas på allvar. Sköt om er

För att skydda mitt barn från ett liv i plågor så hade jag gjort abort, och det är ditt beslut, man kan tycka vad man vill om det men det är bara du som bestämmer,