Ingen vill ha bonus utom jag :/

Vad säger din man när du föreslår detta?

Fast om du nu får som du vill att bonus bor hos er och pappan verkar ju inte vara intresserad av barnet, Hur blir det om det tar slut mellan er??

Nej TS, det tror jag inte är en bra lösning. Bara om pappan är beredd att ta merparten av ansvaret och det verkar han ju inte vara? DU ska inte behöva ta det och som sagt - vad händer om det tar slut mellan er?

Det är för jävligt med personer som avlar barn utan att kunna eller vilja ta hand om dem. Men biomamman och biopappan har faktiskt det yttersta ansvaret här, alternativt får de söka hjälp (som de ju redan har gjort). DU kan inte lösa problemen åt dem...

Bra fråga!

Jag tycker inte heller det är en bra idé om pappan inte är intresserad, för tar det slut mellan er så står barnet där ensamt.

Däremot låter det ju som att barnet behöver ett stadigvarande boende tex familjehem och sedan ha umgänge med sina föräldrar i den mån det går, just för att barnet skall ha en fast punkt och slippas slussas runt på det sätt som det är nu.

Nej.Jag vet, det är det som hindrar mig. Funderade ett tag på att jag blir familjehem/kontaktfamilj, men tror inte den lösningen är så bra iom att pappan inte vill.

Precis, blir inte bra om jag blir den trygga punkten, men det gör ont i mig att se barnet så. Tja, hjälpen som söktes (soc sa nej först men mamman tog det till rätten) gjorde att det blev värre (barnet slutade när umgänget blev mer reglerat och aldrig trasslades med) eftersom det nu är 4 ställen barnet slussas runt till plus dagis, så hjälp är inte vad jag skulle kalla det. Ja, det vore nog bäst, men jag tvivlar på att mamman kommer att förstå att det är bäst.

Problemet är bioföräldrarna. Någon av dem måste ta ansvar. Klarar ingen av dem av det helt och hållet, får de hjälpas åt. Annars är det tillslut familjehem som gäller.

Vad är det för fel på föräldrarna? Varför orkar inte mamman? Varför inser inte pappan - din sambo - att barnet mår dåligt?

Barn kan utan problem "slussas runt" till viss del - det finns det många exempel på - MEN de behöver en trygg punkt. Problemet i det här fallet, är antagligen att barnet inte känner sig tryggt någonstans. Det är mamman som gör fel som "har" barnet men ändå inte. (Ofta lämnar bort det t ex). Och det är din sambo som gör fel, som öht inte tar ansvar! Eller valde mamman att behålla mot hans vilja? Då borde hon också ha varit beredd på allt ansvar...

 

Hon både såg till att bli gravid och behöll mot hans vilja. Och han var tyvärr naiv nog att lita på henne.
Mamman trodde som sagt att det skulle bli mysfamiljen och att pappan skulle bli kär och stanna hos henne om de fick barn ihop. Han har aldrig någonsin velat ha barn.
Urusel uppväxt som lett till en del psykiska problem ligger bakom det beslutet samt att han inte tycker om barn. Alls. )

Pappan inser att barnet inte mår bra, men klarar inte av tanken på att ha barnet på heltid. Redan det umgänge som finns ger ångest men han menar på att är det inte oftare än det är som vi har barnet får han offra det.

Den trygga punkten var ju en del i att vi inte har varannan helg, på inrådan av soc och bup. Sen tvingade som sagt mamman till sig en kontaktfamilj, för att hon behöver mer barnfri tid. Och sen då så är barnet med sin morfar rätt ofta. Det behöver ju inte vara dåligt, men i detta fall är det det.

Det jag menar är att hade bioföräldrarna (tillsammans eller någon av dem) tagit åtminstone det mesta av ansvaret, hade du kunnat stötta och hjälpa till. (Om du hade velat). Men nu verkar ingen av dem ta det där grundläggande ansvaret som barnets vårdnadshavare måste ta!

Vad är det för fel på mamman? Visst, bara halva ansvaret är egentligen hennes, men varför är barnet så ofta hos sin morfar? Om ni har barnet ibland och avlastningsfamiljen ibland, varför räcker inte det? (Eller bara morfar och er). Många ensamstående föräldrar har ingen avlastning alls eller nästan ingen alls, men klarar det ändå...

Självklart borde din sambo engagera sig mer, jag tänker mer om det nu var så att mamman behöll mot hans vilja. Man kan kanske "tvinga" någon att bli förälder på pappret, men man kan inte tvinga någon att VARA en förälder, detta borde hon ha insett.

Mamman tycker om att festa och vara ute. Men hon har också svårt att sätta gränser vilket hon fick hjälp för och då blev det bra. Men så ville hon inte längre ha folk (en person åt gången) hemma  hos sig 3 dagar i v och insatsen var frivillig så det avslutades. Det blev bra ett tag men så ville  hon ha kontaktfamilj och stred för det, då blev det sämre igen.
Jag tror att mamman dels själv intalade sig att han skulle älska henne om han fick barn med henne och dels blev hon nog påhejad av väninnor, du vet lite det där att så klaaaaaaaaaaaaaaart han kommer älska barnet när det väl kommer osv. . De var ju som sagt kk`s bara och hon ville mer.

Ja, han borde engagera sig mer, men han har helt enkelt inte intresset. Jag hoppas och tror att det blir bättre med tiden, ju äldre barnet blir desto mer kan man göra med barnet. Just nu är det ju trotsålder och det ska testas vilket gör att pappan bara mår dåligt av att ha barnet. Barnet märker dock inget eftersom jag ser till att styra upp det hela, ser till att det blir utelek osv.