Är det jag som måste fortsätta ändra på mig?

tycker det låter som att du verkligen försökt! varför är det bara du som behöver ändra på dig? vad har HAN gjort för att ert förhållande skall fungera? familjeterapi går han med på det? förlora inte dig själv i jakten på lyckan, han kanske inte är den rätte för dig och då spelar det ingen roll om du så viker utochin på dig för att saker och ting skall fungera :/

Hej ts

Ja, du behöver ändra på dig. Det du behöver göra är att höja din självkänsla, ditt egenvärde. När du kommer dit, så behöver du inte fråga andra vad du ska göra med din relation.

Du kan inte leva ditt liv på tå.

Om du skulle bestämma dig för att lämna, var skulle du vilja bo? Hur mycket pengar skulle du ha? Hur skulle du ordna ditt vardagsliv?

Fundera på OM. Du behöver inte göra något drastiskt. Bara lek med tanken.

Punkta upp alla saker som hindrar dig från att separera ts. Så betar vi av dem en efter en. Det mesta går att lösa. Jag tror att du samlar ihop allt och då känns det oöverkomligt svårt.

Jag vet att det kan låta snabb och enkelt men givetvis är det inte det, att separera. Jag tycker att du ställer in dig mentalt på att separera och nu kör igång en handlingplan. Tycker absolut att du kontaktar din pappa och ber om hjälp. De får göra ett jobb som de får betalt för. Vad menar din sambo ang att om det tar slut så har ni inget med varandra att göra? Är det du och han eller menar han barnen och han? Töntigt att komma med "hot" på det sättet. Barnen förstår mer än man oftast tror. Så det är ingen idé att ljuga. Det är heller ingen idé att prata illa om den andra, det kommer bara att slå tillbaka. Dessutom så tvingar man barnen att ta ställning till vilken förälder de ska "tillhöra". Det är ett fruktansvärt straff för barnen. Din pappa kan säkert ställa upp som borgensman om hyresvärden vill ha det.       [/quote] Har nästan förbjudit mig själv att tänka vidare ang separation för att jag har tänkt att sambon måste "få vara med" i hela tänket, förstår du vad jag menar? Hör själv hur larvigt det låter, men... Det är ok att tänka och förbereda själv innan man involverar sambon? Han har sagt att det är mig han inte vill ha att göra med. Han är väldigt... Naiv vad det gäller många saker. Självklart säger jag inget om sambon inför barnen, kommer heller aldrig att göra (är själv skillsmässobarn och vet hur tryckt det kan bli i vissa situationer- vill absolut inte att mina barn ska ena behöva överväga vad det är de berättar för mig om sin pappa och vad de gjort där). Måste samla mod för att prata med pappa ändå, min sambo är också snickare så han lär undra varför de och inte han skall göra jobbet... Borgensman låter bra, har flera alternativ där.

Oj vad rörigt det blev... Var första gången jag skrev i datorformat...

Jag citerar ditt inlägg...

Det gör så ont i mig när jag tänker på hur mycket jag kommer att såra honom. Är uppvuxen med att det är jag som har ansvaret- för det mesta, tom för andras känslor. Så att medvetet utföra en "negativ" handling går emot hela min natur... Åh, helvete. Han har gjort mig illa på så många sätt, jag kan inte ha det såhär längre. Ska måla imorgon (börja med det jag kan vad det gäller renoveringen).

Livet är för kort för att man ska vara olycklig! Låter lite som om du tänkt ut en plan redan, Ta vara på dig och barnen!

Hej Linnsan

Gick in på familjeliv för jag måste diskutera min situation med nån, jag håller på att bli galen. Måste få perspektiv på mina tankar.

Jag är i en liknande relation som du. Jag grät i morse och tänkte "varför har jag stannat så länge, varför fortsätter jag att utsätta mig för detta år ut och år in?" Jag har stått ut och stått ut och stått ut, blivit trasigare och trasigare.

LÄMNA HONOM SÅ SNART DU KAN! Gör inte som jag, det blir inte bättre!

Vi träffades och flyttade ihop 1998, vi har 2 barn, 10 och 3 år.  Jag var lycklig i vår relation de första 3 åren, sen dess har jag känt mig ensam och osedd i vår relation, ungefär som du beskriver er relation.

Sen fick jag för mig att ett barn kanske skulle lösa problemen. Kan säga att det bara blev sämre. Jag kraschade i en djup depression när vårt första barn var 2 år. Blev inlagd på psyket 3 gånger under ett år pga att jag slutat fungera, hittade inte hem från jobbet, självmordsplaner. Sjukskriven 1,5 år liggandes i sängen 16 timmar per dygn. 
 
Hade vridit ut och in på mig själv för att få sambon nöjd, jag skyllde allt på mig själv. Missade han bussen tänkte jag att om jag inte pratat med honom på morgonen så hade han fått den extra minuten som han behövt för att hinna till bussen. Om jag inte tittat på honom eller stått i vägen hade han fått de 10 eller 5 eller 2 sekunder som gjorde att han missade bussen. Jag förintade mig själv. Jag dog.

När jag återhämtat mig efter ett antal år ville jag egentligen separera, jag var stark nog mentalt. Jag var dock 36 år och ville ha ett barn till. Ville inte behöva ge mig ut på "marknaden" för att  hitta ny partner att skaffa barn med. Sa förstås inte detta till sambon, vi bestämde tillsammans att försöka få ett barn till. Jag hade nån vag förhoppning om att vår relation skulle bli bättre.   

Dögun.

Hur har du det nu med nya barnet? Eller hur långt har ni kommit? Förstår vad du menar med barnaalstrandet, bara att här var det att jag inte ville ha olika fäder (skillsmässobarn (jag) med dåliga erfarenheter vad det gäller styvföräldrar)

Känner som du att tiden faktiskt går, inget förändras och ... Ja, livet passerar. Jag fortsätter Jättegärna att prata, fortsätta här eller via privata meddelanden?

Åter igen så vände han allt till att det var mitt fel, känns ändå skönt att jag numera kan "stänga av där" och ignorera så pass att det inte påverkar mig negativt. Tänker mer att "jaha nu fick jag återigen bevis på att jag är på väg åt rätt håll" -> separation

Elektriker kommer i veckan så vi kan få det gjort i veckan och sen få klart den våningen på huset- mycket jag kan göra själv och med hjälp av släktingar...

Känner ångest varje gång jag tänker på att barnen aldrig kommer att få uppleva en sommar i det här huset... Det gör ont i hela kroppen

jag tycker det låter som att du sitter fast, fast du vet att du inte vill. Och så tar du på dig asnavret över hela er familj och att allt ska vara bra. Jag har varit där själv, i ett sådant förhållande. vred mig ut och int, dög aldrig, tippade p åtå, allt var mitt fel. 

Det ska inte vara så. En familj är bra, men bara om den ger en lugn och ro och kärlek. om den bara tar och gör dig olycklig, då är det itne värt det. Dt är jobbigt att separera, också med barn. Men som du säger själv, du skulle få ro och kunna njuta av barnen. Då vet du vad som finns och du bestämmer.

Klart att det är bökigt med så små barn. Men han verkar itne riktigt bry sig om barnen ädnå lät det som? Jag vil inte bagatellilsra att separera dem från sin pappa, men att låte dem växa upp med honom i familjen om det gör dig olycklig och om han itne visar dem omtanke ger ju inte så mycket åt dem heller. De kommer fortfarande ha sin pappa kvar, sen är det hans ansvar att vara en pappa, en bra pappa, det är inte på dig. Ditt ansvar är att ta hand om dig själv och dina barn. Inte att ta hand om honom, han är vuxen och får ta konskevenser av sitt ebteende som en vuxen.  

Verkar som han inte är helt nöjd med livet som pappa!?...trist att han väljer den "tysta" vägen och inte tar sitt ansvar tillsammans med dig. Hoppas det ordnar sig för dig och er.