10-årskris? Känns hopplöst....

Har du sagt till honom vad du tycker?

Flytta så fort du kan.

Det låter jobbigt! Vad får dig att stanna i en situation som gör dig spyfärdig? Vardgaslunket? Tryggheten? Rädsla? Älskar du honom? Vill du lösa detta? Tycker han ni har det bra? Hur mår barnen? Svårt att ge råd (förutom att prata med sambon) med så lite information om situationen...

Jag har försökt nå fram till honom att jag önskar att han ville följa med på en promenad när det är fint väder, men han är helt allergisk mot att fysiskt röra på sig om det inte handlar om sex, något som jag för övrigt TOTALT tappat lusten till. För mig är det så otroligt avtändande med en tjock man i skitig äcklig morgonrock som inte har klippt sig på länge och med rinnande snus, men enligt honom så är man kåt liksom bara på beställning.

Mina barn tar avstånd mot min sambos och hans sons sätt att vara, de gillar inte att hinka i sig litervis med läsk på vardagarna och gräva i chipspåsar . Dessutom har dom ett intresse för kläder och att träna vilket min sambo och hans son inte alls delar. De sitter på arslet alla dygnets vakna timmar och tar inte många steg, framför tv-n på kvällarna om vi kollar på tv allihop sitter dom med varsin I-pad och pratar högljutt om sina clash of clans-gubbar osv. Det finns liksom ingen normal hyfs hur man uppför sig, något som mina barn stör sig enormt över och jag får hela tiden medla.
Sen blir jag förbannad på min sambo som är en vuxen människa och borde fatta bättre, är man 5 personer i en familj är regler och rutiner viktiga för att få vardagen att fungera. Jag är absolut ingen polis på något vis, det handlar alltså enbart om normalt jävla hyfs som är självklart för vem som helst!!! 

Min sambo håller med om det jag säger och det funkar enbart för att jag måste styra upp hela tiden, så fort jag är borta från hemmet så skiter han i att följa det vi kommit överens om och går tvärtemot vad vi har kommit överens om.  Det märks framförallt direkt på hans son som har fått göra precis som han själv vill utan några som helst rutiner. Det kan gå en hel vecka utan att han duschar exempelvis?! Borstar tänderna gör han bara på kvällen och jag har helt lagt ner att ens bry mig längre 

Grejen är att som två vuxna individer så älskar jag min sambo, det är i konstellationen "familj" jag inte klarar av att vara med honom. Jag mår fysiskt illa av allt j-la skit rent ut sagt, men jag vet inte ens om jag orkar separera heller. Ibland kan jag tänka att "Håll ut" några år till bara och sedan när mina barn flugit ut så kan jag naturligt också bara flytta ut....

Säg som det är utan att linda in det.
Vad har du att förlora?
Antingen lyssnar han eller så blir det flytt.

Jag förstår inte varför du väljer att se det här som ett styvfamiljsproblem? Du kan väl inte mena att du känner dig mer irriterad på sonen än på hans pappa? I sådana fall måste du ju få ordning på din projiceringspistol, den drar åt helt fel håll. 

Säg som det är, var rak och tydlig. Känns ju som om det inte kan bli sämre. Och sen ta steget mot eget, ni kan ju vara särbo kanske

Nej jag är inte MER irriterad på hans son, det är SAMBON jag är irriterad på för att han inte är konsekvent och håller på våra rutiner utan tvärtom gör precis TVÄRTEMOT så fort jag går utanför dörren. Att hans son får göra och beté sig hur som helst gör att det blir slitningar inom familjen, när jag säger till om saker som inte ens ska behöva sägas till om så framstår jag som den elaka häxan i vanlig ordning.

Jag anser att det faktiskt är ett styvfamiljsproblem eftersom det är flera barn med olika föräldrar och som har ytterligare en familj där dom bor halva tiden och naturligtvis präglas av den andra familjen också. Oftast så har man ju samma värderingar och intressen och livsstil i en sk "kärnfamilj" eller med fosterbarn också för den delen där man lever i SAMMA familj hela tiden. 
Det finns familjer där man har en jargong att vara högljudda, buffliga och med mycket svordomar t.ex och det finns familjer där man är lågmälda och ber bordsbön innan middagen, oavsett vilket så är det sällan detta är exempel inom SAMMA familj om du förstår vad jag menar... 

Men det är ju verkligen inget konstigt om sonen beter sig på samma sätt som pappan gör (förutom den rinnande snusen då, hoppas jag), så du bör inte tolerera mer skit av en vuxen man än vad du är beredd att göra av en tioårig pojke. Hade jag haft en karl som inte duschar och håller sig ren (otänkbart i verkligheten men för diskussionens skull ett exempel) så hade det för mig varit det stora problemet. Om han dessutom haft en grabb som inte heller tvättade sig så hade det däremot varit en förståelig konsekvens av att föräldern går före och på ett negativt sätt sätter standarden. 

Men ja, det är ju vara både problematiskt att lågmälda, renliga kvinnor som ber bordsbön väljer män som din. Dömt att misslyckas, tycks det mig. 

Hursom så tycker jag att du ska koncentrera dig på att vara förbannad på den som förtjänar det, och det är inte ostätaren som är 10 bast.  

Jag är fortfarande inte förbannad på ostätaren utan på snusaren *suck* Och jo, den vuxne duschar och håller ordning på hygienen (även om han inte gör situps eller klipper sig) han ser däremot inte det orimliga i att hans son inte fattar att man duschar, borstar tänderna två gånger om dagen och tvättar händerna efter skithusbesöket innan man kör ner samma händer i flingpaketet och klenar med hushållsosten. 

 

Så din karl är inte så skitig som du först verkade tycka? Du överdrev bara? 

För mig är det så otroligt avtändande med en tjock man i skitig äcklig morgonrock som inte har klippt sig på länge och med rinnande snus 

Han är så jävla lat, tjock och fullständigt ointresserad av sitt utséende, sjukt slarvig och på gränsen till grisig

För mig låter det inte särskilt överraskande att en man som de du initialt beskrev saknar förmåga att hjälpa sin son till bättre hygien och uppförande. 

Trist för grabben. Men å andra sidan så finns det ju uppenbarligen kvinnor som är beredda att ta sig an och älska lata män som är skitiga så han behöver förmodligen inte leva ensam när han vuxit upp. Det är ju en tröst, i alla fall. Eller vad säger du?  

Jag sa att morgonrocken var skitig inte att han var det förutom oklippt med rinnande snus?

Hemligheten till att sådana män finner en kvinna är att dom i begynnelsefasen går in med liv och lust i relationen med nyinköpta kläder och nyklippta och med ett brinnande intresse för friska promenader...
Sedan när alla bitar fallit på plats så kommer den riktiga personen fram, den som deras före detta lämnade av just samma anledningar som jag räknade upp i trådstarten.
Sedan fortsätter det så, hur länge varje ny partner står ut är väl olika om det är 1, 3 eller 10 år men problem att hitta någon finns sällan eftersom dom inte är sig själva när dom går in i ett nytt förhållande. Det är inget unikt för män, det finns feta och lata kvinnor också.

På gränsen till grisig, jävla lat, ointresserad av sitt utseende, snusen rinnande och så vidare. Ja, av allt detta slöt jag mig till att han inte är den fräschaste av män. Ber om ursäkt för missuppfattningen. 

jag skulle fråga honom varför han anser vi skulle fortsätta leva ihop?

Jag ser det inte som en 10 års kris, utan snarare som rätt fantastisk att du stått ut så länge när ni är så olika.
 

Jo, det är nog sant...När jag ser tillbaka så har det egentligen varit kris VARJE gång vi haft "familjetid", den "barnfria" tiden emellan fungerar allt hur bra som helst och det finns överhuvud taget inget tjafs om någonting. 
MEN när vi är alla 5 så kryper det i hela kroppen på mig av hans ointresse för sin egen son, hans totalt obefintliga engagemang eller delaktighet i sin sons läxor/skolarbete eller väl och ve. Att han trots att man påmint 1 miljon gånger inte ser till att grabben har kläder och strumpor när man säger att det behövs nytt, men plötsligt vill ungen ha en pyjamas (?) Vips så drar dom och köper nån jävla morgonrock eller pyjamas fast han saknar gympakläder t.ex???
Att han inte kan se till att hygienen sköts, att han aldrig säger till om någonting överhuvud taget så grabben tror att det är helt ok att skiva 25 skivor av osten och sitta med istället för att ta en macka. Att gräva med händerna i flingpaketet eller sitta och slabba i soffan med filmjölk fast ingen annan gör det?!
Att inte sitta och gapskratta och slamra framför tv-n när vi andra lagt oss bara för att han och pappa är nattmänniskor. Att inte hinka i sig en 2-liters cocacola och äta och dricka en massa skräp VARJE dag.
ALLA dessa saker har mina ungar också gjort men jag har sagt till och även tjatat och gnatat och till slut så fastnar det vanligt normalt hyfs om hur man uppför sig blir naturligt till slut. Med det inte sagt att mina ungar aldrig gör fel, tvärtom! Vi har våra duster med gap och skrik och svordomar - precis som de flesta tonårsfamiljer med flödande testosteron.....
Men dom är i alla fall inga grottmänniskor som inte hälsar när folk kommer eller sitter vid bordet och fikar med de övriga istället för att bara ta det man vill ha och gå och sätta sig någon annan stans... 
Jag har försökt att vara den som styr upp med alla inblandade och att det ska vara lika för alla men det HJÄLPER JU INTE? När sambon hela tiden bara skiter i precis ALLTING så fort jag vänder ryggen till.

Som ett exempel hade vi fram till förra året begränsad datatid där vi helt enkelt hade tidsstyrt internet så att ungarna inte bara satt och spelade non-stop från 09:00- 23:00 (Helger och lov exempelvis) Det var nämligen precis så det var vilket min sambo naturligtvis inte alls såg något orimligt i.... 
Jag ville inte att mina ungar skulle göra det (och inte hans heller faktiskt) därför införde vi (jag) begränsad tid. Plötsligt upptäcker jag att det här gäller tydligen BARA när mina ungar var hemma, det omfattade tydligen inte hans son? Så fort jag inte var hemma så tog han bort spärren så att hans son fick spela fritt och obegränsat hela dygnets vakna tid...Det här upptäckte jag eftersom grabben naturligtvis blev lika "förvånad" varje gång det inte fanns internet under spelfri tid eftersom det ju fanns det ändå lite "titt som tätt"

Nej, suck jag vet inte vad jag vill eller hur jag ska komma runt det här. Just nu känns det bara som att jag mer och mer lever mitt och mina barns liv, vi har fullt upp med skola och jobb och aktiviteter medans det känns som att sambon och hans son sitter där dom sitter framför sina datorer... 

jag skulle inte stå ut
vare sig med mannen eller hans bristande föräldraskap
vore det inte bättre att leva som särbos?