Måste jag veta vad jag vill?

Du måste lämna in en oroanmälan till soc.

Familjerätten gör inte så mycket om ni inte är överens.

Å nu har jag pratat med familjerätten. Hon förstod, kändes så tryggt. Och ja hon sa också att jag måste våga stå på mig. Även om barnen inte lider någon direkt akut fara, så har jag barnens diagnoser i ryggen, och att det är svåra risker att det blir konflikter vid överlämningar, och att våran ena dotter faktiskt inte vill åka till sin pappa, hon åker till en kompis efter varje skoldag och åker bara dit och sover.  Jag skulle tänka på detta under helgen, och bestämma om jag ville gå via tingsrätten (för att inte behöva träffa honom pga rädsla) eller om jag orkar med ett samarbetssamtal där jag får hjälp i att förklara mitt beslut. Om jag har argument som jag kan stärka på olika vis för barnens bästa så kommer jag också kunna få igenom att de är kortare tid hos sin pappa. Så nu vet jag vad jag vill göra för barnen, men oj vad det kommer bli stormigt.

Familjeenheten har jag också pratat med, men kände att det inte kommer ge något då det inte är någon akut fara för att barnen är hos honom. De får mat, får kläder, mediciner mm. Bättre att de får lägga resurserna på barn som verkligen behöver det.
 

Frågan är om det leder till något vettigt att gå till familjerätten och ha samarbetssamtal. Han låter inte som den resonabla typen direkt.

Kanske bättre att du anlitar en jurist och går till domstol direkt. Då kommer ni säkert att skickas till familjerätten för samarbetssamtal i alla fall, men skillnaden är att det då blir en del av familjerättens utredning som tingsrätten får ta del av. Går ni bara dit frivilligt så kan det inte användas i domstol.

Barnens önskemål ska man självklart lyssna på. De är stora nog och det äldsta barnet kan i praktiken välja själv utan att pappan kan göra särskilt mycket åt det, inte ens om han skulle ha en dom om att h*n ska vara där en viss tid.

Bra gjort att du äntligen lämnade honom!

Tusen tack för era erfarenheter. 

Blir glad över att någon därute som inte ens känner mig bryr sig och delar med sig så att jag får flera perspektiv.

TACK!   

Hur pass allvarligt ska det vara för att få ensam vårdnad? Men tror inte i o för sig att det är något jag kommer att försöka överhuvud taget, för hoppas ju ändå att det kommer att funka med någorlunda samarbete med att exet får begränsat umgänge. 

Nu måste jag bara våga tala om vad jag vill för exet. Har redan blivit hotad innan jag ens gjort något alls, så det kan bli struligt...  
 

Jag bor inte i Sverige så jag kan inte ge råd angående rättsliga processer osv.

Det jag kan skriva är:

1. Mycket bra och modigt av dig att lämna!

2. Mycket bra att du tänker på barnen och på vad de mår bra av!

3. Mycket bra att du är öppen och berättar för alla inblandade hur saker och ting ser ut från din sida.

Läs gärna på nätet om narcissister och olika härskartekniker. Det låter som om ditt ex har exakt samma beteende som mitt ex, och jag har haft mycket hjälp av kunskap om härskartekniker. Det gör det lättare att bemöta och hantera hot, anklagelser osv. Länktips: www.narcissism.se/harskartekniker

För att rädda din egen psykiska hälsa är det viktigt att du förstår att det inte är ditt fel att exet är dum i huvudet och inte kan samarbeta. Det är inte ditt fel att det du säger inte går fram. Gör inte som jag gjort de senaste tolv åren - jag har anklagat mig själv för att jag inte kan förklara på rätt sätt, att jag inte borde ha sagt si eller så, eller att jag skulle ha sagt si eller så för att undvika bråk osv.

Det har tagit mig tolv år att komma ur denna mans psykiska kontroll av mig, och än är jag inte helt fri, men en god bit på väg. Detta gör honom fruktansvärt förbannad, och det är rätt åt honom. Jag nästan njuter av att märka hur förtvivlad han är nu när han inte har någon makt över mig längre. Risken är ju att han börjar ta ut allt på barnet istället, men jag vaktar som en hök - minsta tecken på sånt så kommer jag att stoppa allt umgänge.

Sen, ett tips är också att skriva ner saker som barnen berättar (datum och vem som berättat), möjligen också spela in samtal med barnen där det framkommer deras åsikt. Kan vara bra att ha i framtiden. Sen har jag själv spelat in telefonsamtal mellan mig och exet, och spelat upp åt min egen advokat, så att hon skulle förstå hur han håller på och ropar, hotar och hånar. Lyckligtvis behövde jag aldrig spela upp det vid socialen eller i rätten, då han backade ur i sista stund. Han insåg att han inte hade en chans.

starkt av dig att lämna han jag gjorde samma för ett år sen, mitt ex är psykiskt sjuk har vart det i hela vårt örhålande, misshandlade mig med psykiskt som sen gick över till strypgrepp då fick jag nog, tyvär inser han inte själv at han är sjuk :( och nu går vi genom en vårdnadstvis eftsersom jag märkte att han inte kunde ta hand om barne och de kände sig inte trygga, säger som alla andra, du måste vara stark ta gjälp av alla du kan och berätta på jobbet, så får de bättre förståelse om du ser ledssen ut eller att du beter sig konstigt.önskar dig lycka till, och soc är stor hjälp de vill barnens bästa och det bästa för barnen verkar ju vara att du har vårdnaden om dem!

Jag skrev ett mail till pappan, där jag berättade att jag tänkte stoppa varannanveckauppdelningen med barnen för deras hälsas skull. Förklarade också tydligt att det inte handlar om att hindra umgänge och att våra stora flickor skulle få bestämma själva, så mycket som möjligt.

Som väntat blev han totalt blockerad.

Nu är jag beskylld för "egenmäktigt förfarande" och han sa "jag måste påminna dig om att det är du som flippat ut och har stora psykosociala svårigheter"

I nästa mening frågade han om hur man kontaktade barnens kontaktperson på bup, eftersom han skulle berätta för dem hur fruktansvärt jag beter mig...

 Då hade han glömt för länge sedan att kontaktpersonen flera gånger  tydligt talat om att de på bup absolut inte gör något åt såna här konflikter  

men jag var artig och berättade snällt hur man kontaktade bup, som vårt barn varit inskrivet på sedan 2011, eftersom han inte kunde det själv.  

Jag känner mig inte orolig längre, över hur mitt beslut kommer att tas emot av familjerätten, eller ens om vi går vidare. Tyvärr, 

Tror att han kommer ställa till det för sig så att han förstör sin relation med barnen, vilket jag helst ville undvika. De älskar sin pappa. Barn är lojala av naturen hurdan bakgrund de än har haft med föräldrarna.  

Tack för alla kommentarer, och tack för länken om härskartekniker. Har lusläst den sidan och kunnat bygga upp mina egna personliga gränser igen, i alla fall påbörjat det jobbet.  Och ja, det finns misstanke om olika diagnoser hos honom, eller en släng av.