Vad gör man..

Börjar med att undanbe om odrägliga kommentarer och påhopp! Tack på förhand. Detta är ett seriöst problem, och vill inte ha det som nån personlig vendetta gentemot mig eller mitt problem. Vem tror att man hjälper någon genom att kränka? Och sen kränker ännu mer för att personen i fråga inte tar till sig. Så nu vet ni det!
Mitt problem:   Jag är en styvförälder till två tjejer, biomamma till två tjejer och har en knodd påväg. Vi bor i en fyra rummare, men har planer på att flytta till hus. Min 12-åriga styvdotter är det  jag vill diskutera främst, samt mina två bio barn. 12-åringen älskar jag, så undanber misstolkningar där  tack, som om hon är min egen. Men hon är ett mycket känsligt barn, och pga det får hon som hon vill. Det senaste är ett eget rum, medan resten tre delar. Detta för att hon mådde dåligt över hur min minsta retas och hennes bio syster bråkar mycket med henne. Hon bröt ihop och ville bo hos mamma istället. Hon är en tjej som behöver gå undan och få vara ifred. Vår lösning var då denna. Men mycket sker utefter hennes känslighet, och sambon är lite extra daltig med  henne pga  det. Känner att mycket sker på hennes villkor. Hon tycker dessutom att hon bestämmer mycket och vill gärna lägga sig i när de mindre gör nåt osv. De bor hos oss varannan vecka, och mina bio hos oss på heltid. Grejen är den, att mina bio kallar IBLAND min sambo för pappa, o då blir hans barn avisar och talar om att det får dom inte. Detta är något mina barn själva kommit på, och deras egna känslor som talat. De vet vem riktiga pappan är osv. så inga missförstånd där heller, och nej jag tvingar dom inte o säga pappa, eller tvärtom att inte säga pappa, de vet vem pappa är. Deras känslor är inget jag bestämmer över, och har inga tankar på att trycka ner barnens känslor. Vill heller inte göra stor affär av saken. Men mina styvisar lägger oftast beslag på pappa, vilket är fullkomligt förståligt, när de kommer och de tävlar. De vill vara bäst här hemma, och få allt de vill. Även det bästa ska komma till dom, och helst när vi är ute på  stan så är hans lilla i handen på honom var vi än är. Då blir jag sån att jag går o tittar själv. Det är ju likadant med honom, om mina två lägger sig hos oss i sängen, så går han ju nästan typ upp. Men varför får hans barn? Jag tycker han låter sina komma undan med mycket mer än mina, och sätter sina över mina, vilket är okej om man inte lever tillsammans. Vi gick in i detta tillsammans med att vi skulle vara en hel familj, inte två olika  sidor. Det gör mig så frustrerad. Hans barn ska bli plåttrade och komma undan mycket mer. Men jag är ju rättvis rakt över. Blir ofta arg på  detta och blir arg över att 12-åringen ska få särbehandling, och även över att hon försöker ta min plats. Hon kan inte riktigt se skillnaden på olika sorters kärlek. Hon vill gärna tro att det är  hon och pappa, vilket det ju också varit innan jag kom in i bilden, mot de minsta. Mycket av detta har sambon fått ur henne, men ändå finns det spår kvar. Ex.vis efterliknar hon gärna beteenden jag gör, det vill hon också med pappa. Min ena tjej är  ett barn med NP men hon ska inte särbehandlas.. jag blir arg.. Som jag känner, en stor rädsla över att sambon kommer att välja bort mig och vår nya knodd över sina gamla barn, om det fortsätter att hon mår dåligt över situationen. Tvärtom med snart väljer jag bort allt det här för det gör mig ju arg.