Anonym (förmycket) skrev 2013-11-12 11:33:49 följande:
Har haft fullt upp hela dagen igår och inte hunnit kolla tråden förrens nu!
Har inte riktigt hunnit läsa igenom alla svar än, men vissa har jag läst och kan svara på.
Anledningen till att jag valde att hellre gå själv med barnet var för att anledningen till att flickvännen skulle följa med inte var av oro för barnet, utan för att jag och pappan inte skulle vara där tillsammans utan henne. Anledningen till att pappan skulle vara med var för att barnet hade uttryckt att det ville ha sin pappa med sig, och därmed ansåg jag att han har rätten att få välja om han vill följa med sitt barn till läkaren eller ej, dvs istället för att jag inte säger att vi ens ska dit. För då hade jag fått höra i efterhand att det inte är rätt att jag inte berättar om läkarbesöket och att han inte fick möjligheten att följa med.
Som svar på VARFÖR vi ska vara vänner: jag vill inte ha en vänskapsrelation till honom, dvs att vi ska gå ut och ta en öl tillsammans eller gå på bio någon gång. Utan jag vill ha en vänskaplig relation på så sätt att vi har vänlig ton mot varandra och kan prata med varandra om bra och dåliga saker kring vårat gemensamma barn. jag vill alltså INTE umgås med honom på fritiden. Utan bara att vi ska vara vänliga mot varandra och kunna ringa eller smsa när det gäller barnet, komma överens om dagar, tider och hjälpa varandra när det krisar.
Jag har dessutom i början på sommaren när jag först fick träffa nya flickvännen, kontaktat henne självmant och påpekat hur glad jag är att hon har kommit in i vårat barns liv, och hur snäll och omtänksam jag tycker att hon är samt att jag märker på vårat barn hur mycket barnet uppskattar & tycker om flickvännen, vilket jag är jätte glad och tacksam över. Jag tackade även för att hon varit så öppen, snäll och visat respekt mot vårat barn och accepterat barnet på ett fint sätt.
Det handlar inte om någon som helst svartsjuka, då jag om jag hade kunnat välja hellre hade sluppit att ha barn med mitt ex. Han är en ganska jobbig människa i sig, och det absolut bästa jag någonsin gjort var att lämna honom. Och det är för mig ett helt avslutat kapitel och ingenting jag någonsin har ångrat eller ifrågasatt. Anledningen till att jag har försökt att ha en vänskaplig relation till honom, är på grund av vårat barn. Det märks tydligt på vårat barn när relationen mellan mig och barnets pappa är dålig, barnet blir stressat och betér sig annorlunda. Så för barnets skull och välmående så har jag velat ha en fin relation till pappan. Även om det har tagit emot för mig personligen att ibland behöva vara snäll och trevlig mot honom, så har jag ändå varit det och har då märkt att allt fungerar mycket mycket bättre för oss alla när vi håller trevlig ton och hjälper varandra istället för att förstöra för varandra.
Jag vet inte alls hur allt blev såhär, men det jag misstänker nu är att det egentligen inte handlar om mig som person. Utan snarare om exet. Att det är han som har orsakat hennes svartsjuka och oro. Jag vet att han är en väldigt flirtig person, som dessutom kan göra lite vad som helst när han går ut på krogen, och jag vet att det har varit endel bråk på den fronten mellan dem. Så jag tror att jag blir "bestraffad" för hans beteende nu, misstänker att han har gjort något dumt igen, och därmed har hon kanske förbjudit all kontakt med andra tjejer etc inkluderat mig.
Nu har jag dock bestämt mig för att jag inte kommer att ha någon kontakt med barnets pappa mer, jag har ansträngt mig tillräckligt i ett år nu, och hjälpt både honom, och dom två tillsammans med flera saker, bland annat med möbler till barnet till deras hem samt nytt boende till dem gemensamt. Utan att ens få ett tack för det. Varför? För att jag bryr mig om mitt barn, och vill att barnet ska ha det så bra som möjligt både hos mig och hos sin far. Jag har varit snäll och trevlig mot dem båda, jag har inkluderat flickvännen när det har gällt inköp av möbler till barnet och dom rådfrågade mig. Jag har tackat henne flertal gånger för att hon engagerar sig och vill vara med i beslut kring barnet osv osv osv. Från och med nu dock så kommer jag endast att kontakta fadern då jag absolut måste, utöver det ingenting.
Många gånger senaste 3 månaderna så har jag känt mig lite utnyttjad, då dom gärna är trevliga och snälla mot mig och hör av sig till mig, när dom har behövt hjälp med något. Missförstå mig inte jag tycker fortfarande om flickvännen, det är barnets pappa som jag tycker betér sig väldigt konstigt i allt det här. Som ena dagen är snäll och trevlig och ringer för att fråga hur barnet mår, för att nästa dag säga till mig att jag inte kan kontakta honom längre om det inte är akut och gällande barnet.
Så nu var det problemet löst, på ett visserligen väldigt tråkigt sätt då vi hade kunnat lösa det så det fungerade bra för alla. Men nu är det ju så det är, tyvärr.
På vilket vis mår barnet dåligt över att ni inte snackar på tlf? Hur i fridens namn ska barnet ens lägga märke till det, såvida inte nån av er uttrycker det framför barnen. Jag har haft urusel kontakt med mina barns far, vi har bråkat mängder, sutti i rättegång osv. men inte en enda gång har mina barn känt av det minsta av det. Varför? Vi har uteslutit barnen från det hela, vi har inte tagit nåt utav det i närheten av dom, vi har inte ens pratat om det till barnen. Vi har fortsatt vardagen tillsammans, o jag har inte låtit nåt gå ut över barnen.
Du får gilla läget, o som du skriver bara höra av dig vid akuta tillfällen. Förstår om de tycker det är onödig kontakt gällande vad barnet ritat på dagis, men vid läkarbesök anser jag med att man meddelar pappan, och om barnet uttrycker den viljan, även fråga pappan. Hans tjej tyckte det nog inte vara nödvändigt för er båda att gå, kanske pappan själv kunnat gå? Är det en tanke nästa gång? Här måste du nog ha respekt för sambons känslor med, även om det gäller ert barn. Alla är vi olika. Mitt ex var lite såhär med, ointresserad av läkarbesök, föräldramöten osv, han tyckte nog som ditt ex att det var onödig kontakt. Jag tänkte som dig, men det gjorde nog inte mitt ex och hans nya tjej, utan tänkte nog som ditt ex. Nu har jag kommit till den punkten (förutom att jag idag sitter med enskild vårdnad) att jag säger rakt ut om han är intresserad får han ta eget ansvar över det. Jag är så less på att vädja och trillska, han är pappa till mina barn, han får engagera sig på sitt eget vis. Ingen mer hjälp från mig mer iaf.
Varje dag i veckan