Deprimerad besviken gravid..

Hej alla gravida..

Jag vet inte riktigt vart jag ska vända sig men skriver några rader här..

Är gravid i v 24 med andra barnet och känner mig totalt värdelös, humörsvängningarna tar stryk på mig själv och min relation vilket resulterar i att min sambo inte orkar bry sig längre. Han frågar inte ens hur jag mår etc etc..
Jag har tagit kontakt med psykolog osv och eftersom jag har haft ett förflutet med panikångest/depression när jag var yngre, är 28 år idag..
Åt sertralin från 2010-2005 i lägsta dosen 25 mg..
Åt det även med min dotter som nu är 4 år.

Men denna graviditet tar kål på mig!
Har en sådan fruktansvärd foglossning så jag måste äta citodon för att stå ut, men jag har ändå hunnit bra långt jämförelsevis med min förra graviditet då jag gick på kryckor i denna vecka..

Jag vill höra om det är fler som blivit erbjudna psykofarma under graviditet för att slå av "topparna"?
Dock tycker jag det känns fel att medicinera sig själv pga av graviditetens humörsvängningar?
Om ni förstår mig rätt..
Graviditeten tar kål på mig vilket utlöser depressiva perioder.
Vad jag då kallar humörsvängningar, ledsen, glad, arg, besviken, ja alla känsloregister som finns i lexikonet!
Men det är ju heller inte konstigt utan helt naturligt!
Jag tål i vanliga fall heller inte p piller för att det får humöret att svikta.
Men finns det någon annan som blivit erbjuden psykofarma just pga av detta?
Det är ett stort problem eftersom jag kan helt enkelt inte kommunicera med min sambo då jag ibland tycker att det är han som borde träffa en kurator o prata ut pga av hans beteende.
Jag älskar honom men jag börjar tvivla på allt, ifrågasätta allt. Och jag är så spontan i mitt handlande att jag skulle kunna gå ifrån allt om jag inte vore just det. Gravid.
Fast med mina egna panikkänslor att -vill jag verkligen detta, och hur ska jag greja detta själv?
För att tillägga så är det hans första barn och han vet inte vad som väntar som jag gör. Vilket jag vet är något jag måste tänka på..
Men jag vill bara fly.......

Det känns faktiskt inte som att jag är deprimerad i sig utan mer utom kontroll av humöret...
Tips?
Kanske skriver lite osammanhängande men jag har tusen tankar i huvudet och känner mig baa så ensam..