Alltså jag orkar snart inte mer, vi är på väg isär..all sorg har förstört vår kärlek. Vi är så långt ifrån varandra..det är nog till stor del mitt fel jag klarar inte ta emot varken tröst eller omsorg, är arg hela tiden. Går längre och längre in i mig själv, är nyss fyllda 34 år och har tappat hoppet, kan inte gå ut och roa mig allt slutar i gråt jämt och mina kompisar har nog tröttnat förutom mina allra närmaste men dom stöter jag ifrån mig. Har fått två missfall så ingen hjälp får vi..jag kan ju bli gravid tydligen..varför prioriterade jag karriären?? Jag visste ju inte, genom hela skolan blev man ituttad att man blir gravid så fort man har oskyddat sex så jag har aldrig tänkt att det skulle vara så svårt...nu känns det som att det är försent annars skulle det funkat..tvångssex på äl och aldrig annars för vi inte är på samma plan psykiskt. Jag gråter varje dag i smyg och att hålla modet uppe på jobbet som jag älskar och nyss börjat på tar ALL energi, ofta känner jag mig svimfärdig i bilen hem. Kan aldrig konsentrera mig, går ofta till jobbet utan att har somnat ens och jag känner att jag är på bristningsgränsen. Ingen förstår heller hur jag mår och det är också mitt fel för jag är grym på att le...jag dör inombords och har tappat min härliga och humoristiska personlighet helt. Jag känner inte igen mig själv och har glömt hir det var att vara som vanligt, som Anna. Jag vet att jag måste prata med nån men det är så svårt, jag är lite av en en ensamvarg redan innan. Nån som vet nån bra i Värmland? Jag måste nog ta hjälp om jag någonsin ska komma upp till ytan igen...förlåt att jag sprider tråkigheter men att skriva till"ingen" är kanske ett litet steg. Kram på er finisar.
