Jag har en bipolär fru, men är det jag som är sjuk?
Hej!
Jag har tankar och funderingar som jag länge haft för mig själv men som jag nu väldigt gärna vill ha synpunkter på.
Jag träffade min fru för omkring fem år sedan. Jag förälskade mig i hennes person, hennes intelligens och det vi hade tillsammans. Massor av skratt och en fantastisk känsla av att höra ihop med någon, tillhörde livet. Vi är båda högutbildade och vi delade livet i flera färgnyanser än någon av oss tidigare gjort i andra förhållanden. När hon log var det det enda jag såg. Hon var sjukskriven och utan arbete men det gjorde mig inget eftersom jag hade ett bra jobb och tjänade hyfsat. Vi hade det bra ändå.
Vid en tidigare tragisk period i hennes liv ådrog min fru sig skulder vilket ledde till betalningsanmärkningar. Hon skämdes över det här och förklarade hur det uppkommit. Visst var det tråkigt eftersom det alltid var jag som var tvungen till att stå för saker, det var bara jag som kunde stå för underskrifterna, men på något sätt gjorde det mig inget. Kalla det naivt men jag älskade henne, och gör det fortfarande. Hennes barn lekte med mina, vi älskade varandra och livet var bra.
För ett par år sedan blev min fru diagnostiserad som bipolär och efter att ha provat flera olika mediciner var Litium den medicin som hjälpt henne. Visst har hon blivit piggare och mår bättre, och har nu även ordnat ett arbete som hon trivs med, ett mer meningsfullt liv än tidigare.
Efter några års problematik i äktenskapet har jag sökt svar på frågor jag känt mig lätt maktlös inför. Det har inte varit något vi inte kunnat lösa men ändå uppkomna problem som accelererat i betydelse och svårighet i att lösa. Här på forumet läste jag nedanstående text som en person som levde med en bipolär hälft, har skrivit.
”Det är svårt att sätta ord på hur det är att vara tillsammans med en bipolär människa och dessutom så befinner jag mig nog för nära i tid för att kunna se allting klart själv, men kort och gott så kan jag utan att tveka säga att jag aldrig någonsin känt mig så här utnyttjad förut. Och det på alla plan. Ekonomiskt, kärleksmässigt, arbetsmässigt o.s.v. Alla mina depåer av kärlek, pengar, omtanke m.m. är sedan länge tömda och de få dropparna som finns kvar är jag så jäkla rädd om att jag nog inte kommer kunna leva normalt på ett tag.”
Den här texten gick rakt in i min själ och jag känner igen känslan på flera än ett plan. Min fru är en fantastisk människa och jag älskar henne fantastiskt mycket. Men livet kantas idag av min frus vansinniga humörsvängningar som inte beror på något annat än mig, enligt min fru. Accelererande skrikande och elakheter, även inför våra barn. Jag vill inte bråka inför våra barn, det knyter sig i magen varenda gång, och jag tar bara emot för jag vill inte. Jag känner att jag måste ”tassa” på tå för att vara till lags och inte göra fel. Säger jag emot, är jag den onde fi själv som vill starta bråk, när det i själva verket är hon som ser svart. Jag vill inte på något sätt påstå att jag är Guds bästa barn men dessa svårigheter har jag aldrig upplevt tidigare.
Jag har länge gått och funderat på hur jag, och vad jag ska göra. Jag har flera gånger funderat på om jag är sjuk i huvudet eftersom det så gott som alltid slutar med att det är jag som får stå med hundhuvudet och be om ursäkt. Är det jag som missuppfattar allt, är det jag som startar allt och är det jag som är missunnsam och snål?
Min fru går sedan flera år till en psykolog för att bland annat prata om hennes barndom med hennes psykiskt sjuka och alkoholist till mamma. Idag går jag och min fru till en familjeterapeut men det känns faktiskt som att det kvittar. Det blir inte bättre. Jag vill inget hellre att vi ska leva i harmoni som vi gjorde förr men nu är livet ett minfält som jag beträder med ett tveksamt leende och stor önskan om att allt är bra. Vem försöker jag lura? Jag försöker hålla mig fast vid något som fanns men inte finns. Jag hör det min fru säger men jag förstår inte. Jag är dålig på att kommunicera säger hon. Hon suckar och tar sig för pannan, himlar med ögonen men jag förstår fortfarande inte. Vi har bestämt saker och ting, enligt henne, och sen ändrar jag på vad som är bestämt. Hon säger ofta att det är i min fantasi, vad som har blivit bestämt men vissa saker vet jag, att jag har rätt. Jag kan ha fel absolut, men inte alltid. Jag tänker ibland med ett leende om att det är bättre att vara lycklig än att ha rätt, men det stämmer inte alltid.
Det är med stor sorg i hjärtat jag skriver dessa rader för jag vill inte leva så här. Jag vill ha tillbaka min fru! Jag har försökt sätta mig in i sjukdomsbilden och jag blir rädd av det jag läser eftersom mycket av det jag läser stämmer överens. Hjälper inte hennes medicin? Vad ska jag göra för att komma tillbaka till det som var? Jag vill inte ge upp!
