Sörjer mina barn som inte finns.

Ja det är det verkligen. Hon finns även här på familjeliv och brukar anmäla de inlägg när jag skriver om hennes udda beteende. Så försvinner det inlägget du citerade så har hon anmält det.

Sörj! Gråt! Hata! Du har rätten på din sida.
Samtidigt menar människor inget illa. Vad skulle hända om du var ärlig och öppen? "Jag hade gärna blivit mamma men jag är ofrivilligt barnlös och är mitt i arbetet med att hantera detta så jag skulle föredra att inte få frågor om det då det är jäjävligt jobbigt". Alla har inte erfarenheter av barnlöshet. Öppenheten kan bidra till större förståelse.

Jag blev ju nästan nyfiken på vem det var. Ett förslag till henne är väl att skaffa kista att sova i.

Det förekommer tyvärr. På min fars begravning fick vi tyvärr ett par sådana begravningssnyltare. Vi hade gjort misstaget att sätta in dödsannonsen, med uppgift om hur man anmälde sig till minnesstunden, i tidningen FÖRE begravningen. Ett par som bara varit grannar med mina föräldrar på en tidigare adress, flera år innan min pappa dog, och inte haft någon kontakt alls under åren emellan - tog chansen att anmäla sig. Fast de inte alls var på den nivån (jag menar vänskapsnivån) att de hade någon anledning att gå på min pappas begravning.

Dessa tog sedan över hela begravningen! Min mamma och jag fick inte tillfälle att tala med prästen före ceremonin, för att DE hade behov av att tala med prästen! De satte sig på andra bänk på höger sida - där nära släktingar ska sitta. Så när mina kusiner kom fick de sätta sig bakom! De talade om för min mamma och mig hur vi skulle göra ("Det där är handbuketterna. Ni ska ta var sin") - som om vi inte skulle ha vetat det! På minnesstunden tog de om av maten flera gånger, och skrek åt mina barn att vara tysta! Det värsta var att detta var min chans att tala med några av min fars (och mina) släktingar, som jag kanske aldrig kommer att träffa mera nu när min far som var länken är borta, om en del privata saker som rör släkten. Men det gick inte när det här paret var där och lyssnade!  

Hahaha

Nej, men jag skulle inte komma med massa helt naiva råd som dessutom helt saknar vetenskaplig/bevisad effekt. Som man gör med/mot ofrivilligt barnlösa, dvs ställer sig och dillar om att bara hon slappnar aaaav så kommer allt lösa sig eller att "jomen asså du kan väl äta massa kiwi, det funkar tydligen..."

 

Lättare sagt än gjort. Varför "får" jag inte känna enorm ilska när folk rotar som fan i något som faktiskt tillhör mitt privatliv? Att somliga väljer att vara helt öppna med sina problem, sitta kanske och diskutera spermier, ägg, flytningar eller bästa ställningar får stå för dem. Man kan inte på allvar vara så jävla fyrkantig att man tror att ALLA uppskattar detta, att ALLA är okej med det. 
Varför "får" jag inte känna mig förnärmad och ibland vissa fall faktiskt rent kränkt när folk tar sig rätten att uttala sig precis hur jävla klumpigt som helst?
Du tror alltså att jag blir arg för att jag mår "bra" av det? hahahahaha, sluta! Jag blir förbannad för att folk lägger sig något de inte har ett skit med att göra. Jag tänker liksom inte "hrrm, om jag skulle bli lite arg kanske? Ledsen? Det är ju så skönt och roligt när tårarna bränner bakom ögonlocken och halsen känns sammansnörd" Jag bara reagerar instinktivt. Något alla människor oftast gör när andra människor lägger näsan i blöt och stampar på  något som är oerhört känsligt för dem. 

Jag har ingen av - och på knapp för mina känslor, serru!! 

 

Du får känna ilska. Du får känna dig förnärmad, förbannad och kränkt.
Jag tror inte du är arg eller ledsen för att du mår bra av det, men det är mer möjligt att styra sina känslomässiga reaktioner än man kanske tror. Ingen kan kränka dig om du inte väljer att bli kränkt.

Har du läst massa självhjälpsböcker där liknande floskler florerar friskt eller? Där påtalas det ofta nämligen hur lätt vi människor tydligen har för att VÄLJA våra känslor. 
Då är väl jag mindre mänsklig då, jag väljer väldigt sällan hur jag ska känna om saker.

Min mamma dog när jag var tonåring, hon var bara 52 år och fick cancer. Mitt liv blev så fruktansvärt traumatiserat, rörigt och sorgligt. Jag mådde skit och kände en miljon känslor. Det är inget man bara väljer bort.

Lika lite kan jag välja kring hur jag känner runt detta med barn och när folk ställer otroligt närgångna frågor. 

Vadå att ingen kan kränkas såvida dem inte väljer det? Det var i särklass det mest korkade och empatilösa jag läst någon gång på Familjeliv.  Vore jag dig så skulle jag skämmas för att uttala mig så dåligt. 

Jag är ledsen att det jag säger inte faller dig i smaken. Skämmas för det tänker jag inte göra eftersom detta på intet vis är floskler. Det är tankar som hjälpt mig mycket vid olika typer av kriser, även barnlöshet. För mig fungerar det att styra mina tankar och känslor. För mig fungerar det att välja att inte bli kränkt av vad andra säger eller gör. Vi fungerar olika. Jag beklagar vad du varit med om och är med om. Att du kallar mig korkad och empatilös när jag lägger fram tankar om vad som fungerar för en del människor tycker jag i min tur är ganska tråkig stil.

Wittra: jag brukar göra skillnad på det man vet och det man känner och nu kommer jag göra några antaganden, om de är fel antaganden får du gärna rätta mig, ok?

Jag tror att det är så att du vet att det inte är ditt fel att du (ännu) inte kan få barn. Men att det känns som att det är ditt fel. Kanske har du själv tänkt "om jag bara...så kanske" och så har det ändå inte blivit några barn. Och då kommit fram till att det är fel på dig, det är ditt fel. Människor är lösningsinriktade och vill bara hitta felet så de kan fixa problemet och vi är ofta inte sena med att lägga skulden på oss själva när vi inte ser någon annan lösning. Så jag tänker att när det kommer någon och säger att om du bara äter kiwi i massor DÅ blir det barn så spär det på känslan av skuld hos dig. Det bekräftar det du redan känner och det gör fruktansvärt ont. Det är här som (svårt)'s tankar om att välja sina känslor kommer in (som jag tolkar det). Där du är nu kan du inte känna annat än att det sårar och kränker när folk kommer med goda råd men det jag tror att (svårt) menar är att man kan komma till en plats där de goda råden inte når en känslomässigt längre. Där du väljer att se "ät mer kiwi" som någons försök till omtanke (det sociala spelet lär ju oss att av omtanke ge goda råd när någon har ett problem) istället för att låta det spä på din känsla av skuld.

Det är jättesvårt att välja sina känslor. Det kräver att man kan ta ett steg tillbaka och se på situationen utifrån sig själv och det blir svårare ju viktigare frågan är för en själv. Barnfrågan är antagligen det allra viktigaste för dig just nu och då är det svårt att sätta folks kommentarer i perspektiv, de känns bara elaka.

Som exempel så kan jag ibland välja att inte bli arg på någon trots att det är min första känsla, det är helt enkelt inte alltid värt det. Sen så har vi andra tillfällen när jag inte kan välja min känsla tex när det handlar om min pappa. Min pappa är alkoholist och han är väldigt bra på att skuldbelägga andra för det, ofta mig. Jag vet att det inte är mitt fel att han dricker, trots det blir jag nästan alltid jätteledsen när han säger saker som kan tolkas som att det är det eftersom det i mig finns en del som säger att det visst är mitt fel. Ibland har jag distans nog och kan ta hans ord för vad de är (försök att slippa ansvar från hans sida) men ofta inte. Dvs jag kan inte välja mina känslor för det ligger för nära mig.

Kan du acceptera det här resonemanget kring att välja sina känslor eller känns det fortfarande helt främmande för dig?

Det här är jättesorgligt. Hoppas det ordnar sig på nåt vis.

Till TS Svart!
Sitter i samma båt som dig! Tror jag förstår Dig!

Jag tror att jag emellanåt har kontroll på smärtan och det finns en balans som håller sig ovanför
vattenytan......men som en blixt från klarblå himmel så kommer tårarna och det onda svarta i hjärtat och längtan är ett faktum.....Tro mig ...jag har bollat med tankarna om att jag det går över och ju äldre jag blir så naturligt att 
det ändå är försent....men vägen dit har varit allat annat än smidig och smärtfri.....
Anledningaran till att det inte har blivit är att jag fått 5 Mf samt är utredd och allt var ok.......
Mina förhållanden har varit korta 5 år sådär.....Det har inte gynnat vägen att adoptera och inte alltid varit välkommnande av partnern.

Jag vet inte vad eller hur jag ska göra....och kommer alltid ha stor sorg till mitt ofödda barn som jag aldrig fick.

STOR KRAM till DIG!