Står mobiltelefonen i vägen för vår relation till våra barn eller är debatten överdriven?

Det varierar nog väldigt. Jag och sambon har medvetet valt bort smarta telefoner och ipads, eller jag kan egentligen surfa på min mobil, men hur man gör har jag inte orkat lära mig ;)
Vi har inte heller fb, instagram och allt vad det nu är.
Detta för att vi själva är trötta på hur flertalet av våra jämnåriga(och äldre) vänner lever sina liv på internet, dokumenterar allt och inte ser en i ögonen längre.

Förbud tror jag inte på, men kanske att det vore bra att alla bvcs, ungefär som de kollar tecken på förlossningsdepp, kollade av teknikanvändandet och  tog fram rekommendationer.

Jag har fortfarande en helt osmart telefon, men jag tycker det verkar ganska skönt att ha något att göra om man är själv med barnen t.ex. På lekplatsen. Tyckte själv att det var tråkigt just med den biten, och undvek därför lekplatsen själv utan föredrog att träffa andra med barn så man fick prata lite vuxet, det är ju faktiskt ganska ogivande att bara prata med barnen och skopa sand. Sen kan jag tycka att surfandet, även hemma hos oss, kan göra oss något asociala, det är lite obehagligt när alla familjemedlemmar är uppslukade av varsin skärm. Och visst, kanske hade jag själv varit mindre aktivt social under min föräldraledighet om jag haft surfmöjligheten med mig överallt? Sen kan jag tänka att om man själv blir lite "hooked" så kanske man har närmare till att sätta barnet framför en egen skärm så att man inte ska bli störd? Och på öppna förskolor tycker jag att det är helt rätt att de har förbud, där är så många barn på liten plats med många aktiviteter att man måste ha översyn och ta ansvar som förälder.

Öppna förskolorna är till för föräldrarna, knappast för barnen, däremot kan barn tycka det är kul. träningarna nämnde jag inte på det sättet.

Har själv inga egna barn men tycker det ser så hemskt ut när föräldrarna inte kan släppa mobilt. Har ett exempel när jag satt på tåget hem. Två föräldrar runt 35 och en flicka som kanske var 4-5 år. Hon såg extremt uttråkad och försökte på många sätt få uppmärksamhet från sin mamma som aldrig lämnade blicken från mobilen. Till slut försökte barnet till och med få titta på mobilen men mamman tryckte iväg henne. Pappan var inte mycket bättre och satt på andra sidan med sin mobil och lär väl knappt märke till något som hände. Är det här framtida familjen? Jag ville bara gå fram och prata med där barnet när hon bara satt och stirrade.

Vissa föräldrars lösning på det här verkar vara att sätta en telefon eller platta i barnets händer också men ser ju bara ännu sorgligare ut.

Hade jag haft de kraven som förälder, då hade jag inte mått bra. När min son var i den åldern, var han en självständig krabat som inte behövde 100% uppmärksamhet, han var en väldigt trygg kille som inte hade några problem med att allt inte kretsade kring honom

Beror helt på hur gammalt barnet är. Vi har precis börjat gå till ÖF och jag kan garantera dig att det endast är för min 2,5-årings skull, själv hade jag gladeligen sluppit allt trivialt prat och tycker mest att det är jobbigt när andra föräldrar tilltalar mig. Men ett spädbarn har naturligtvis inget som helst behov av ÖF!

TS, när det gäller mobilen så är det ett jäkla okynne! Börjar man titta på folk så ser man hur beroende många är, jag har flera i min bekantskapskrets som inte klarar av att ignorera telefonen när den piper till - ofta oavsett vad de håller på med. Jag finner det extremt oförskämt att kolla av mobilen när man ex sitter och äter middag - man kan faktiskt vänta. Är det något akut så förutsätter jag att man ringer.

Jag köpte min första smartphone för ett år sedan och märkte hur jag halkade ned i Instagram/FB träsket men  numera har användandet återgått till det normala och jag har bara på mobilen när familjen är på skola och jobb men stänger av den så fort alla kommit hem. Turligt nog gnäller inte många, de är vana vid att det kan ta mig en vecka att svara på ett SMS.

Hon går alltså inte på dagis.

Ja och nej. Kanske. Nej och ja. Det beror på.

Vilket nog är hela sanningen, för vissa så står mobilen i vägen för relationen till barnen men för andra gör det inte det. Då kan det vara något annat som böcker, jobbet eller vad som helst.

Mobilen är ett bra sätt att avskärma sig från omgivningen, det är böcker också.

nu var det en tid sedan, men mitt barn gick på dagis när han var 2,5 år och de som jag känner som är småbanrsföräldrar berättar att det endast är barn under ett på de ÖF som de har besökt.

Vi har inte heller telefonen med när vi äter med några andra (vi glor i papperstidningen istället när vi inte har besök och det gjorde vi långt innan mobilen kom)

Men vi stänger inte av mobilen, men har den på tyst hemma   

   

Ja, det kan nog ligga en hel del i det. Det är ett oskick att ha telefonen på, och blippa med den, om man sitter på en middag, bio, teater, föreläsning etc. Så visst kan mobilförbud vara på sin plats på ställen där folk blir störda av blipperiet.

Sen är många människor sorgligt besatta av sina telefoner. Men det kan nog inga förbud påverka. De måste nog komma till insikt själva. Man får hoppas att de har tydliga barn som kan säga åt dem att släppa nallen!

Vi har flertalet laptops, IPads och telefoner hemma. Och vi använder dem mycket. Det är bra grejer. Men vi använder prylarna medvetet och med vissa principer. Vi har aldrig TV'n på medan sonen är vaken. Vi sitter aldrig och häckar vid datorn om inte sonen är upptagen samtidigt med något annat (den andra föräldern eller en film t.ex.). Vi har aldrig några apparater med vid matbordet. Vi använder aldrig telefonerna till annat än telefonsamtal, sms, och att ta någon bild ibland, och sitter aldrig och blippar med dem när vi umgås med sonen.
Paddan får sonen använda med begränsning.

Typ så...

Sextiotalist: Du har ingen aning om hur självsäker och trygg min son är. Varför kände du att du behövde kommentera mitt inlägg på det nedlåtande viset? Som du kanske läste reflekterade jag över hur jag och min familj tänker, jag lägger mig aldrig i hur andra gör med sina telefoner. Min sin leker med sin bror och han leker ensam, inga problem. Men han är tidig språkligt och har ett stort utbyte av att diskutera saker med oss, då är det trevligt med fokus.

Umgicks med en kompis i kväll, hon satt med telefonen i stort sett hela tiden, jättekul...

Min dotter hade gympa idag. Jag satt som vanligt och tittade, vinkade åt min dotter när hon såg åt mitt håll. Kollade mig runt om, och nästan alla föräldrar satt och stirrade i sina telefoner.

Det där har jag också vart med om, har en kompis som är precis likadan. Fruktansvärt tråkigt, rent ut sagt.

Jösses , du kan ju inte ha fattat mycket du

Så trist! :( Känns självklart att barnen inte uppskattar det och inte känner att det de gör ses som lika viktigt.

Ja, gud ja. Mobilen tar massor av slöuppmärksamhet och splittrar iallafall min uppmärksamhet ordentligt. Jag försöker bli bättre på att faktiskt lägga bort den. Den är rolig, det finns enkel underhållning och roliga saker att läsa och titta på i den. Självklart klår den disk och liknande - men när jag diskar, plockar, städar och gör annat tråk så går jag ju att prata med på ett helt annat sätt. 

Så ja, jag borde absolut ha bättre mobildisciplin och det får helt enkelt bli ett projekt för resten av året.  

Jag brukar sitta och låtsas stirra på mobilen när jag är med på dotterns träning, och bara kika på henne i smyg eftersom jag trodde att alla tränare ogillade att föräldrarna var där, eftersom de har svårare att få barnens uppmärksamhet när de håller på att vinka till föräldrarna hela tiden. Men efter den där artikeln så har jag förstått att det finns tränare som tycker att man ska titta på barnen. Så jag antar att det är bäst att fråga.