Känns förj*vligt rent ut sagt...

Du är ingen hemsk människa..

Men du skulle ju inte vilja att hon eller nån annan människa ska gå igenom ofrivillig barnlöshet..

Försök att glädjas åt hennes graviditet..Hon slipper sitta i din även som min sits är..

Det vill man inte önska sin värsta fiende....

Förstår hur du känner men försök att vara glad...

...jag kan också få sådana dippar ibland. I dag ska jag t ex ut till en kompis på söndagsmiddag. Hon har ett barn och ett barn i magen...känns jobbigt men man får försöka att tänka att det någon gång är ens egen tur och då vill man ju att alla ska vara glada för ens egen skull...hon blev gravid efter det att jag och min man försökt i 5 månader, gick om oss med raketfart...nu ska vi göra IVF/ICSI och hon har världens mage men jag biter ihop och gråter i min ensamhet, det är ju inte hennes fel och hon kan ju inte göra något år mitt problem ändå...

Hoppas att du snart blir gravid!Då aksnek ni kan gå där med era magar tillsammans!

Hej är i ungefär samma sits som du. Jag vill bara säga att jag förstår dig. Du behöver inte vara glad för deras skull. Du har ju nog med att tänka på ditt eget just nu. Deras lycka är för mycket att ta in, ialla fall i dagsläget. Du behöver tänka på dig själv i första hand innan du kan tänka på andra Och just nu är detta det du behöver. Du kan unna och önska henne all lycka änndå. Jag vet inte om du pratar med någon om dina tankar? Själv pratar jag med en kurator på KK i min stad.

Kram och ta väl hand om dig!

Jag känner mig precis som du dock försökt betydligt längre än dig ( mer än 10 år) Och inget går hoppas på vårt sista IVF-försök . Jag ville inte knappt gå på min syrras bröllop i somras för jag kände som att hon kommer att lyckas direkt..
Men som tur är har inget hänt där än... det är värre när de är släkt som lyckas...

Jag fick mitt första barn -93, sen bestämde jag att jag inte skulle ha flera, men det vände och vi började försöka att få barn , och det tog 3 år, tror att det är lite psykist det där. Att man vill så mycket, så det inte blir nåt eller att det är svårare. Men det tog sig förra sommaren, och vid det laget hade jag stort sett gett upp, och kopplat bort det, antagligen slappnade man o då tar sig det bättre...

Jag fick mitt första barn -93, sen bestämde jag att jag inte skulle ha flera, men det vände och vi började försöka att få barn , och det tog 3 år, tror att det är lite psykist det där. Att man vill så mycket, så det inte blir nåt eller att det är svårare. Men det tog sig förra sommaren, och vid det laget hade jag stort sett gett upp, och kopplat bort det, antagligen slappnade man o då tar sig det bättre...

Jag fick mitt första barn -93, sen bestämde jag att jag inte skulle ha flera, men det vände och vi började försöka att få barn , och det tog 3 år, tror att det är lite psykist det där. Att man vill så mycket, så det inte blir nåt eller att det är svårare. Men det tog sig förra sommaren, och vid det laget hade jag stort sett gett upp, och kopplat bort det, antagligen slappnade man o då tar sig det bättre...

oj det var inte meningen...många inlägg...

Anna: Förstår att det var tänkt som en tröst det där med att slappna av så kan det gå bättre, men jag har en känsla av att det nu är många som sitter och läser det och tar illa upp, för det är som ett hån att få höra sånt, gång på gång på gång på gång... För många, tusentals, handlar det inte om det. Alls. Vill mest bara be dig att inte säga/skriva så igen... Som barnlös är man en aning trött på det. Tack.

Earth Angel: Du är INTE hemsk. Du önskar bara att du också kunde få barn, du önskar ju inte livet ur andras barn, eller att de också skulle vara barnlösa. Skulle tro att alla barnlösa känner igen sig, mer eller mindre. Det ÄR jobbigt när det känns som om alla runtomkring får barn hur enkelt som helst, inte minst när det är släktingar, kanske t o m yngre! Usch.

Själv har jag märkt att vi träffar kompisar med barn mer och mer sällan...

Håller med Kusin Knase, vi träffar också kompisar med barn alltmer sällan och det känns ömsesidigt...man har inte samma gemensamma saker att prata om längre. Sorgligt.

Skickar många varma styrkekramar till dig!!

Jag kan bara hålla med, det känns oftast väldigt tungt varje gång man får reda på att någon är gravid, ännu värre är det ju om det är någon nära... Har två nära komisar som börjar bli bra runda om magen nu och det blir väl att man träffar dom lite mindre nu... Vet bara att jag kan ibland känna precis som du!! Vill bara be alla hålla käften och inte babbla om barn jämt!! Framför allt har jag kommit fram till att det är ok att vara avundsjuk...

Även om man börjar bli en jäkel på att hålla masken, ljuga vita lögner och gåta ögonen ur sig när man är ensam...

**Kramar om**

Jag vet precis hur det känns.
Vi har en dotter som är 3,5 år som vi fick genom ivf.
Nu försöker vi få syskon men har två misslyckade ivf bakom oss. Nu till julen fick jag reda på att min syster skall ha barn i augusti och det var inte planerat det bara blev så. Visst är jag glad för hennes skulle men ändå. Men livet går vidare.