Gravid v 13 utan foster

Tack för att du delar med dej. Jag beklagar men vill framför allt gratulera till en ny graviditet, fantastiskt! Hoppas det blir så för mej o min make med. Det vore härligt. :)
Jag väntar nu på första mensen sedan mf:et.

Kramar i massor.

Jag tycker det känns skönt att höra att man inte är ensam även om jag önskar att ingen någonsin borde behöva vara med om det :( .. Och tack så jättemycket :) Håller tummarna att ni får ert plus alldeles snart ni med :)
Kramar!

Var med om liknande när jag -01 hade försökt länge att bli gravid när plusset äntligen kom kunde jag inte vara glad bara kände att något var fel. I vecka 16 en vecka innan vi skulle gifta oss kom några droppar blod och åkte då till gyn akuten som kunde konstatera MA fostret hade dött i vecka 4-5. Jag fick vänta en vecka för nytt vul för att kolla så vi inte rä'knat fel men samma resultat då och de ville ha in mig nästa dag för skrapning pga av att livmoder och allt annat hade växt på som det skulle. Detta var dagen innan bröllopet så jag bad om att få vänta några dagar så jag slapp blöda med vit bröllopsklänning. jag blev sövd och skrapad. 9 månader senare blev jag gravid med vår första dotter.

Beklagar er sorg och hoppas ni snart blir gravida igen

Ja, precis. Tack snälla:) Kramar!

Tack till er alla för att ni delar med er, jag beklagar er sorg men gläds över att ni snart blivit gravida igen. Det om något är skönt att läsa och inger massa hopp i ett ledset hjärta!

Här går dagarna och vi väntar på att läkaren ska ringa och ge besked om jag drabbats av druvbörd eller inte. Varannan dag mår jag bra och varannan är inte alls bra. Gråter mycket på kvällarna, antar att det är för att man håller inne allt på dagarna på jobbet.. det är jobbigt i kroppen och allt känns upp och ner.
Kanske borde man gå och prata med någon för att räta ut saker och ting och få ordning på tankarna.

På ett sätt vill jag inget hellre än att bli gravid igen (helst igår!!) men å andra sidan är jag tveksam och känner mig inte alls redo igen. Jag vill vara glad den dagen jag blir gravid, och just nu känns det inte så.. det är nog bra och vänta lite tills kroppen läkt och tankarna rättat till sig.

Lite tankar från mig bara i väntan på besked...

Kram till er alla fina som skriver, hoppas ni har en fin lördagkväll <3

Hej
 
Vill börja med att beklaga det du går igenom :( 

Jag har haft 4 missfall och alla av olika sort....

Mitt första var misstänkt druvbörd för jag hade jättehöga hormonvärden och blev skrapad men det var ingen
mola som tur var....
Mitt andra var spontant mf i v 6
Mitt 3e var en ofostrig graviditet och jag kände som dig....LURAD och jag fick gjort en kemisk abort vilket jag tyckte var värre än när jag blev skrapad pga av att inte allt  kom ut så det tog väldigt lång tid.
Och mitt fjärde var spontant mf igen men nu i v 13.....hade sett hjärta o allt bara dagarna innan.

Hoppas att du också får besked att det inte var mola

Caroline

Jag förstår dej. Hoppas att läkaren ringer snart och har goda besked.
Jag grät också mest på kvällarna, när lugnet infann sej efter dagens aktiviteter. Nu 41 dgr sedan 'igångsättningen' och 33 dgr sedan skrapningen gråter jag mkt mindre. Väntar in första mensen desto mer. Har lång cykel o var gravid i 18 v men nu får det vara menstime för tusan! Aldrig tidigare har jag längtat så mkt efter en mens.

Styrkekramar, från P.

Hua vad hemskt din stackare, 4 missfall.. och här sitter jag och klagar hehe.. det är tur att sådana som du kan ge en perspektiv på saker och ting! För man måste komma igen och vara stark och det verkar ju du ha klarat med bravur. Vad modiga ni alla är känner jag, som vågar bli gravida igen trots missfall efter missfall. Såklart kommer jag också vilja bli det igen men just nu känner jag mig rädd för att behöva gå igenom samma sak igen och bli lurad IGEN.

Är du gravid nu igen eller hur gick det? Hoppas det gått bra till slut <3

Tusen tack för din omtanke!

Skönt att du skriver med glimten i ögat tjejen, du lurade mig att le där på slutet :)
Hoppas hoppas att du får din mens och ett riktigt tyyydligt plus på stickan snart!

För vår del vet jag inte hur det kommer att bli. Vi måste först och främst invänta beskedet om jag har mola, men om jag inte har det så har vi inte pratat så mycket om hur vi ska göra. Det låter dumt men min sambo är fast besluten att han vill ha ett "sommarbarn", dvs att det föds runt sommaren. Och jag känner stressen att tiden tickar iväg och vi kommer inte hinna få ett barn sommaren 2014 längre. Den tanken gör ont eftersom vi skulle ha i slutet på maj och det hade inte kunnat bli mer perfekt... så jag vet inte om vi väntar till 2015 eller hur vi gör. Vet varken in eller ut, vet inte om jag vill ha barn nu eller om jag vill vänta, om jag längtar efter att bli gravid igen eller inte.. jag skäms över att säga det men jag vill inte gärna ha ett barn i slutet på året, som kanske föds runt julafton. Min mamma är född i december och har alltid hatat det, kanske kommer därifrån.

Tänker ni alla på det, när ni önskar att ert barn föds? Eller "blev det som det blev" bara eller hur tänker ni?
Kanske bara är jag som har vissa månader då jag hellre vill ha än andra.

(Självklart är det i slutänden huvudsaken att man ens får ett barn och att det är friskt, vilket jag hoppas ni förstår att jag tycker)

Hej igen, alltså vid första graviditeten tänkte vi hur perfekt det skulle bli med ett maj-barn (ja, det hade oxå blivit det...) sen när allt sket sig med MA och mf och alla komplikationer flyttades fokus från att föda i "rätt" månad till längtan efter ett friskt barn, punkt. Grejen är att man behöver inte skämmas för att önska en viss månad tex, men det är enligt mig ett lyxproblem. Försök flytta fokus kring allt "onödigt" och låt din kropp läka, även psykiskt. Den dagen ni väntar igen och allt går bra och ni får ert knytte, DET kommer vara er lyckodag, höst vinter sommar eller vår.

Hej igen

Ja det var en tuff tid...vid nr 1 hade vi försökt bli gravida i 2 år och jag gick på hormoner .  var efter 3 års bebisverkstad o IVF......sen blev jag gravid igen via IVF och efter en helvetisk graviditet  ( en helt annan historia) så kom vår son till världen i v 35 2002.
Mf nr 3 var ett syskonförsök sen kom vår dotter efter en ganska normal graviditet 2006.
och nu sista 4an var en oplanerad grav....vilket jag egentligen inte skulle kunna bli enl läkarna men sen dess har  vi inte lyckats fler gg.

Det är först nu jag känner att jag kanske inte vågar bli gravid igen det var liksom inget alternativ när vi kämpade som mest för vi ville verkligen ha barn, men en sak fick vi med oss i allt detta helvete och det var ett förhållande som står stadigt i de flesta stormar :)
 
Jag hoppas att allt går vägen nästa gg för dig även om det är tufft psykiskt när man haft mf innan men jag hade en underbar bm som tog min oro på allvar.

Lycka till

Kommer med en till liten uppdatering och det är en ledsen sådan..

Idag ringde läkaren och berättade att jag har drabbats av druvbörd/mola. Beskedet jag fruktat i två veckor.
Det känns så jäkla TUNGT för jag har intalat mig att inte vara orolig för "det blir inte så".
Nu kan vi glömma att skaffa barn på minst ett år och jag ska lämna prover regelbundet, i början varje vecka.

Fick åka in akut för att göra ultraljud och lämna prover och inte nog med molan så har jag även fått inflammation i livmodern efter skrapningen och ska äta två olika sorters antibiotika nu i 10 dagar.
(Kanske i-lands problem men det gör ont och det känns som att problemen hopar sig)
Om man nu får tycka lite synd om sig själv så verkar det som att vår otur aldrig får ett slut..!!
Det har varit så sjukt långa veckor av sorg och förtvivlan, lång väntan, sjukhusbesök och tunga besked,.
och jag känner mig så otroligt trött och nedstämd. Hur ska man nu få upp energin när man fick det här tunga beskedet idag? Får försöka att inte gräva ner mig men just nu önskar jag att någon hade just grävt ner mig.

Det fanns även rester kvar efter skrapningen så nu ligger jag här hemma med tre abortpiller under tungan och lite morfin i kroppen som jag fick medskickat eftersom jag får sådana smärtor. Mysig måndagkväll...
Har iallafall lite Marabou choklad som jag försöker trycka in emellanåt...

Förlåt min självömkan, självklart vet jag att man kan ha det värre, men just i detta nu känns allt hemskt.

Tack för att du uppmuntrar mej och vad bra att du log för en stund.

Jag kan förstå att du varken vet ut eller in just nu. Om ett tag när tiden gått kommer du känna hur du vill göra framöver.

Jag tänkte inte alls på i vilken månad babyn skulle födas. När jag dock visste om att babyn enligt planer skulle komma i mars tänkte jag att det var en bra årstid då våren närmar sej o.s.v.
Om ni inte får ett sommarbarn utan istället ett höstbarn t.e.x. kan ni ju se fördelen med det. Att det inte är alltför hett ute m.m.
Viktigast är att ni följer din och makens magkänsla. Då blir det bäst.

Kram P.

Stackare! Du behöver inte be om ursäkt för självömkan, utan tillåt dig att vara ledsen, arg och känna sorg för det som är. Även om andras elände inte lindrar ens egen är det skönt att veta att andra gått igenom liknande, att man inte är ensam om att känna såna känslor. När jag va mitt uppe i skiten va gravida "lyckliga" kvinnor ett hån för mig. Symbolen för allt det jag inte kunde uppnå, typ ett levande bevis på min olycka. Ja, jag blev skruvad i skallen av hormonerna och jag kämpar än idag med vissa jobbiga känslor från den tunga tiden. Hur du lyckas ta dig igenom allt skit som är, är upp till dig/er, men by-experience: tillåt dig att vara arg, ledsen, känna sorg. Kanalisera på det sätt du mår "bäst" av. Sen tillåter du dig ha stunder då du lägger allt asjobbigt åt sidan en stund och tillåter dig ägna din tid åt något annat, typ en film, läs en tidning, bok, ja du fattar. Sen kan man lura kroppen att känna glädje även då det inte finns något att skratta åt, men endorfinpåslaget är nödvändigt, galghumor om inget annat...
Skickar styrkekramar!

Håller med föregående inlägg: du behöver verkligen inte be om ursäkt utan förstår helt och fullt dina känslor. Jag kan inte ens föreställa mig hur du känner! Tillåt dig själv att vara ledsen!! Se till att ni pratar med varandra om era känslor och tar hand om varandra (framförallt att han tar hand om dig så här i början). Jag tycker du ska prata med ditt landsting och se om du får gå och prata med någon om det här. Jag tycker själv att det har varit jobbig, den situationen jag sitter i, och då har jag bara att vänta ut mina blödningar. 

Tänker på dig! 

Hej

En gammal tråd som jag ändå vill påvisa att detta händer fortfarande.

Samma sak hände oss. Min tjej fick detta besked i måndags och var förkrossad efteråt.

Vill ändå säga att det känns bra att läsa all era kommentarer då jag förstår att detta är något naturligt och är ganska vanligt.

Vill och det känns skönt att höra att detta inte ska påverka framtida graviditet.

Kram till er alla!

Jag var med om nästan exakt samma händelse för  2 månader sen, var också i vecka 12-13 och åkte in till gynakuten för att det kom lite bruna flytningar.

Efter 5 h väntetid får jag äntligen göra ett vul, men läkaren ser bara en tom hinnsäck. Det är en vidrig känsla. 

Hoppas att din kropp läker snabbt och att du kan få gå vidare från detta sorgliga så fort som möjligt. Ta hand om dig.