Ni som har äldre tonåringar som gått ut skolan och bor hemma - hur upplever ni det?

Puffar lite

Har just nu inget av mina barn som har gått ut skolan hemma men hade till Augusti i år då min äldsta son som är 20 flyttade till USA, eftersom han spelar hockey där man tyvärr enligt mig tjänar alldeles för mycket pengar för en ung att hantera, satte jag kravet att han fick betala vissa små saker så han inte slösade allt, han fick hjälpa till mycket hemma ex. Skjutsa sina yngre bröder på träning när han inte hade nått bättre för sig, fick ordna middag åt alla nån dag i veckan och hjälpa till med allmänna små saker titt som tätt. Valet att bo hemma var hans då han själv inte tyckte de var någon anledning att köpa något eget direkt när han gått ut skolan utan ville vänta. Det funkade ganska bra på slutet mellan oss men vi hade såklart våra dispyter men han accepterade att han fick hjälpa till för att bo kvar hemma. När han väl flyttade så var han mogen för det tyckte jag, och de tycker jag fortfarande. Men hade de inte varit för att han skulle spela hockey i USA hade han nog fortfarande bott kvar hemma!/Maria

Har just nu inget av mina barn som har gått ut skolan hemma men hade till Augusti i år då min äldsta son som är 20 flyttade till USA, eftersom han spelar hockey där man tyvärr enligt mig tjänar alldeles för mycket pengar för en ung att hantera, satte jag kravet att han fick betala vissa små saker så han inte slösade allt, han fick hjälpa till mycket hemma ex. Skjutsa sina yngre bröder på träning när han inte hade nått bättre för sig, fick ordna middag åt alla nån dag i veckan och hjälpa till med allmänna små saker titt som tätt. Valet att bo hemma var hans då han själv inte tyckte de var någon anledning att köpa något eget direkt när han gått ut skolan utan ville vänta. Det funkade ganska bra på slutet mellan oss men vi hade såklart våra dispyter men han accepterade att han fick hjälpa till för att bo kvar hemma. När han väl flyttade så var han mogen för det tyckte jag, och de tycker jag fortfarande. Men hade de inte varit för att han skulle spela hockey i USA hade han nog fortfarande bott kvar hemma!/Maria

Tack för svaret!

Det låter ju rimligt att han hjälpte till med sådana saker. I hans fall förstå man ju också att det inte är ngn större idé att han skaffar eget om han ändå ska utomlands.   Det kan ju också ha påverkat positivt att han visste vad han skulle göra sen (til USA) och att han då visste att han bodde hemma tillfälligt.

I vårt fall upplever jag tonåringen som ganska frustrerad och sur, och jag tror dte beror på att hon rä ganska flygfärdig men mycket osäkerhet om vad nästa steg ska bli. Gansk ajobbig period för både oss och henne. 

Ingen som är i den situationen och vill utbyta tankar?

Min son är 21 och bor fortfarande hemma. Det funkar sådär och vi tycker väl att han skulle behövt flytta för längesedan. Men han miste jobbet efter att han varit sjukskriven efter en operaion förra året och utan inkomst kommer man inte långt. Han har och har haft lite ströjobb av o till men inget fast.

Han betalar för sig hemma, en lägre summa n u när han är arbetslös. ALLA som bor här hjälper till i hushållet med det dagliga. Så han lagar mat och tar ut hunden, går ut med soporna, städar deras toa osv.

Nu står vi i startgroperna till en flytt och han är jättearg för detta för han vill inte flytta. Han har inget annat val än att flytta med och jag förstår att det känns skit!    

Ja, det kan man ju förstå. Men kanske kan det ge extra motivation att hitta jobb. Men visst, det måste vara SÅ frustrerande att vilja vara självständig men inte kunna pga att man inte har tillräcklig inkomst. Låter bra att han hjälper till hemma dock. Önskar att vi kunde haft det så också, inte bara för vår skull faktiskt utan för styvdotterns.

Han har ad/hd, tourettes och OCD så det där med att hitta jobb är inte så lätt. Han jobbar på det men motivationen brister en del. Men jag hoppas att han får tummen ur ordentligt nu när vi flyttar från stan där han ju egentligen vill bo.

Det där med att hjälpa till sitter i sen han var liten. För som jag skrev här drar alla sitt strå till stacken och har alltid gjort. Vi bedriver inte hotellverksamhet.   
Ställ krav och förklara varför. Förvänta er inte stora famnen men fortsätta att förklara.

Tja, det hade nog kunnat funka i en kärnfamilj. Men tyvärr är inte pappan motverad att driva linjen om att alla ska hjälpa till, och då funkar det inte att jag ensam förklarar och påminner - då blir jag den dumma och jobbiga och det pallar jag inte med på egen hand. Jag tror att föräldrarna måste vara eniga, särskilt om båda inte är biologiska. Så nu tar jag bara upp saker om det är katastrof, annars bedriver jag hotellverksamhet. Inte dte bästa för varken henne eller mig men på dne punkten har jag gett upp. Som tur var joibbar hon en del så hon har llite sysselsättning.

Då förstår jag bättre. Man måste ju vara enig om hur det skall fungera hemma. Fast då hade jag nog krävt av pappan att han fick ta ett större ansvar också.

Vi är ingen kärnfamilj men jag och maken har samma inställning tack o lov.