Någon som har 3 barn?

Det beror ju mycket på vad det är för ålder på alla barnen, våra är 1½ 3 och 6 år
Tycker inte det vart så mycket större skillnad en så länge.
Mer tid tar det med 3 barn om man ska göra nåt mindre egentid får man ju.
Ekonomiskt blir det iaf för oss inte så mycket dyrare då barnen får ärva varandras kläder samt leksaker så det är ju i stort sett blöjkostnad och lite mer mat som kostar mer samt dagiskostnad...

Jag själv ville inte ha mer en 2 barn och frugan ville ha 3-4 men det vart som det vart och nu ångrar jag det inte alls utan snarare tvärtom...

Tredje har inte anlänt än (2014) men vårat beslut baserades på att vi ville uppleva ännu ett barn, vi är helt enkelt för nyfikna för att låta bli! våra 2 är 5 (6 2014) och 3 (4 2014). Det känns som att vi kommer ta emot det här barnet som en familj och hjälpas åt liksom, det känns så fint. Storasyskonen tog ju vi som föräldrar emot mer som par.

Risken är att vi är för nyfikna för att låta bli att skaffa en 4a en i taget dock!

Vi har tre barn, 8 år, 5 år och 2 år. Jag tycker det är stor skillnad på 2 barn eller 3 barn. Vi har aktiva, påhittiga barn och ganska ofta känner vi oss otillräckliga. Stora tjejen behöver ibland läxhjälp, 5-åriga gossen vill ha hjälp med legobygget och lilltjejen klättrar på bordet eller drar hunden i svansen. Fullt ös!
Ibland längtar jag tills lilltjejen är 5-6 år. Förhoppningsvis är livet lite mindre högljutt då

Jag har tre killar i åldrarna 6, 4 o 8 månader. Den största skillnaden är väl att man har två händer!.. Och är man ute o reser så kan man passa var sitt barn. Det var jag som ville ha trean. Tror min man hade nöjt sig med ett barn. Men jag kände mig inte färdig på nåt sätt. Det var liksom som om det var en familjemedlem som saknades. Skulle faktiskt kunna tänka mig ett sista barn, men det går min man aldrig med på. Han suckar djupt ibland redan nu när han kommer på att han har tre. Undrar dock om känslan av saknaden går över om man väljer att låta bli?!

Jag förstår vad du menar. Vi gör ganska mycket saker och tycker om att resa, träffa vänner, träna osv. Men familjen är ju självklart allt, men man vill ju känna att man har tiden. Jag känner mig inte fulländad om jag inte får ett biologiskt barn till. Våra barn är ju 3 år nu och blir ju allt mer hjälpsamma och lättare att tas med. Är verkligen bara mest rädd att man ska ångra sig och att förhållandet skevar. Men är ju min sambo som är mest för att skaffa ett till. Jag är väll mer försiktig då jag vet att oavsett vad är har mamman alltid mer att se hand om...

Vi har tre barn. Vi har en snart 6-åring, en 4,5-åring och en liten tossing på 5 månader. Vi hade väl tänkt oss två egentligen men ångrade oss förra sensommaren och så i somras föddes vår lilla trea. För egen del tycker jag inte att det har varit annat än positivt. Nu är det ju ett par år mellan våra första två pojkar och vår tredje. Jag hade inte orkat att ha ett tredje barn tätt inpå också. Det räckte gott med våra första två täta . De "stora" är ju självgående på många sätt och förstår ju så väl vad en bebis är och innebär. De är så oerhört omsorgsfulla gentemot sin nya lillebror som man blir tårögd . Lillebror var från storebrödernas sida så önskad och så älskad . Vår trea hänger med på allt. Han bor i sjal och så åker han bara med på allt. Har fått en väldigt glad och nöjd galosch den här gången med....men det kanske beror på att det alltid händer så mycket runt omkring honom. För mig är det skönt när han plötsligt börjar gråta när jag gått på toa att en eller två äldre bröder på en nanosekund är framme och pratar och leker med honom för att göra honom glad. Syskonkärlek . 

Vad roligt att höra! Ja precis med det du menar med att skaffa för tätt inpå, för våra barn kommer ju hinna blir 4 innan nästa kommer. Man tycker ju dom birde förstå då lite bättre. Min sambos son är väldigt pappa och pappa ska göra allt. Där tänker jag också på hur han ska tackla att hand pappa ger kärlek till ännu ett barn.. Hm finns mycket tankar och fungeringar. Men far ni runt mycket och har mycket aktivitet? Jag vill ju att min son ska få ett riktigt syskon och man blir ju helt tårögd själv av bara tanken att se????

Skulle skicka smileys men vart massa frågetecken

Det är så svårt att veta hur barn reagerar. Vår andra son har alltid varit väldigt mammig och en väldig närhetsfis. Jag trodde att det skulle bli jobbigt för honom att få ett syskon, att han skulle bli svartsjuk (han var 4 år då lillebror föddes), men tvärtom var det han som tyckte att det var allra roligast med lillebror och som har varit den mest engagerade och positiva. Inte tillstymmelse till svartsjuka. Jag är fortfarande lite förundrad över det.

Vi har ganska mycket aktiviteter, men jag tycker att det är rätt skönt. De "stora" går 15-timmars förskola samt 21 timmars förskoleklass. Övrig tid är vi hemma och de behöver röra på sig mycket för att det inte ska bli olidligt här hemma och då är det skönt att åka iväg till träning eller liknande. Vi har skridskoskola två gånger i veckan för båda. Båda har även gymnastikträning en gång i veckan och så går äldsta i idrottsskola. Man får ju välja sådant som man själv känner sig ok med. Jag tycker själv att det är kul med idrott. Någon annan väljer Mulle eller simhall eller vad som nu passar en själv och de egna barnen. Men med tanke å hur mycket hemmatid vi har allesammans så skulle både jag och dem klättra på väggarna om vi intehade saker att göra. Mer jakt på kompisar.