Första barnet och toknervös!

Nu är jag visserligen tjej men mitt råd är att ta det som det kommer. Oroa dig inte. Min sambo gav mig vatten och höll mig i handen. Jag blev lugn bara av att han var där, att han lyssnade på vad jag sa och på mina behov. Prata med din tjej nu innan och se vad era farhågor och förväntningar är. : )

Prata med sin tjej om det! Hon kanske också är nervös? Det låter helt normalt.

Min man var med och hjälpte till med lite massage när det behövdes (ja sa till var och hur), ordnade med dricka och nåt lätt att äta, stöttade när det blev jobbigt och tungt (prata), höll i kameran både före och efter bebis kom, fixade med bil o parkering.

Kom på att han hade koll på när värkarna kom så att jag skulle hinna ta lustgas i tid (barnmorskorna kan visa de första gångerna). Det var väldigt bra!

Fråga hur hon vill ha det! Lycka till!

Nu är inte jag man, utan kvinna...men kanske kan bidra ändå?

Det viktigaste är att prata innan! Prata om vad man är nervös och rädd för, och fråga henne hur hon vill ha det. Hon är säkert också nervös...men kanske för helt andra saker..?

Min sambo var ett otroligt stöd och en stor trygghet. Han var lugn, han fixade praktiska saker och under själva förlossningen fanns han bara intill, höll min hand och bara var. Det räckte.

Jadu, det där är kruxet - man vill hjälpa till men det här är ett tillfället då man inte kan göra så mycket åt kvinnan.
Men vara där, hålla handen, skapa lugn, hämta vatten osv är sånt som man kan göra.
Kort o gott: håll handen & håll dig lugn! Varje förlossning är unik så det finns nog ingen mall att följa till 100%.

En sak som min man aktivt gjord under förlossningen var att föra lite anteckningar på vad som hände och när. Det hjälpte mig mycket att få ihop förlossningen efteråt. Blev svårt för mig med tidsperspektivet undertiden.

Vi pratade också igenom vad jag ville innan så att han visste det och kunde förmedla detta till sjukhuspersonalen när jag själv inte kunde/orkade.

Sedan är de mest att vara där. Trodde på allvar att jag skulle dö när min man vart tvungen att gå iväg en liten stund för att gå på muggen trots att jag hela tiden upp till det hade känt att situationen var under kontroll. Så viktig var han för att jag skulle kunna slappna av och följa med kroppen under förlossningen.

Var närvarande och försök ta in vad som händer.

Man ska vara nervös inför ett sådant stort event  livet. Är man inte det är det något som är fel. Läs på så du vet vad som kommer hända. Det hjälper dig mycket att förstå var ni är och hur det kommer att utveckla sig.

Det kommer gå bra.

Jag har fött tre barn och faktum kvarstår att man som kvinna står för en rätt överväldigande del av förlossningsarbetet. När förlossningen väl är igång så är jag mycket i min egen värld. Jag hanterar värkarbetet på det sätt som passar mig och när man är långt inne i förlossningen så är det tveklöst bara jag och mitt värkarbete (jag har haft okomplicerade och snabba förlossningar men djävulusiskt ont gör det och är inne i min egen bubbla på många sätt). 

Det jag behöver av min sambo är framför allt praktisk närvaro så att säga. Att han under lugn, utan en massa hejarrop och/eller ömkanden, hjälper mig praktiskt. Han har hjälpt mig genom att vara närvarande, hjälpa mig ner- och uppför trappor när det är dags att ta sig till förlossningen, hämta barnvakt till de större barnen, köra fram bilen när jag säger att det är dags, sitta framför mig under värkarbetet så att jag kan dra och slita i hans armar och händer när värkarna drar i, att han kopplar ihop slangen till lustgasen när jag i smärtan lyckats dra av den, att han finns där och lyssnar när jag vrålar att jag aldrig, ALDRIG mer ska föda barn .

Det kommer att gå fint. Se till att vara lite påläst om själva skeendet/gången och prata med henne om vad hon önskar - hon har ju fött barn tidigare. Man är ju olika .