jag vill bara väl men allt blir så fel
vet inte hur jag ska hantera den situation som uppstått.
jag lever med en man, han har två barn sen innan, jag har två barn sen innan, mina bar har vi på heltid då deras pappa försvann ur deras liv för 2 år sen.
hans barn är hos oss varannan vecka, heter det iallafall. men sonen brukar vi ha lite mer då mamman inte orkar med honom tydligen. hon har sen han va 2 år (är nu 6) tjatat om att han har adhd, eller någon annan diagnos, han har fått på många samtal och utredningar på mammans bevåg, och alla säger samma sak, han har ingen diagnos, och framförallt så sätter vi ingen så tidigt.
hon har sen ett år tillbaka försökt få läkare att skriva ut ritalin till honom, och min sambo försöker förklara och läkare försöker förklara. men hon vill ha en diagnos! ja, han får utbrott som är ganska jobbiga, han retas, svårt att sammarbeta, och allt ska ske på hans villkor, men är det inte lite så 6 åringar är? eller har jag fel?
jag studerar på distans och har då ibland ganska mycket tid att kunna lägga på barnen, och hitta på saker. sist jag hade en ledig dag var i måndags, jag o barnen hade bestämt att åka till en jättestor lekpark som dom älskar att vara på. bonussonen hörde detta och frågade om vi inte kunde vänta med att åka till han slutat skolan, så han fick följa med.
jag svarade att för min del går det jätte bra, men att du ska till mamma imorgon, så vi får ringa och fråga henne isåfall.
han ringde själv, och får som svar att det inte hinns med, och att hon ville prata med mig.
då fick jag i örat " bestäm för fan inte saker med MITT barn bakom min rygg" jag svarade lugnt och sansat att det va inte meningen att du skulle ta illa vid dig, och jag har inte lovat honom något alls, utan att vi skulle fråga dig förs och det är det vi gör. har ni annat planerat så självklart respekterar jag det.
får tillbaka att han ska för i helvete va på fritids. med hans problematik så kan man inte bara bryta hans rutiner hur som hellst. men sånt vet du inget om lilla gumman.
jag såg på bonusen hur ledsen han blev av att inte få följa med, och jag lovade honom att ta ledigt en dag nästa vecka när han kommer igen så vi åker dit.
lite till saken hör att dottern vill knappt längre vara här, enligt mamman, men när hon väl är här så frågar hon hela tiden om hon inte kan få stanna några dagar till. men då får pappan som svar "hon säger så mycket, hon vill inte va hos dig o det har jag sagt innan, du måste väl respektera din egna dotter". :(
innan jag o mina barn kom in i bilden så hade det varit mycket han o pappa, själva. så jag är jätte glad över att det funkar så bra, när han fått 3 "konkurenter" i hemmet. i början var det myyyyycket svartsjuka, mina barn var/är så små så som såg ju min sambo som en pappa ganska snart. klart det måste varit jätte jobbigt för bonusen. men vi har jobbat mycket på det och pratat, och han har märkt själv att här är vi alla en familj, oavsett vems blod man bär i ådrerna. och den sista tiden kan han lika väl komma o krypa upp i mitt knä som till sin pappa. så det känns så tråkigt att se när hon försöker krossa den relationen.
jag vill bara ha en god kontakt med henne, och har försökt vara i bakgrunden, och inte gått in som någon mamma, utan mer som en vuxen som finns där.
gör jag så fel? är det vi som ska tänka om på nått sätt?
bonusen säger mer och mer att han bara vill bo hos oss, men pappan uppmuntrar honom till att det ska vara roligt att åka till mamma. säger bonusen det till mamman så förstår jag ju självklart att det inte kan vara så roligt att höra som förälder.
jag antar att mycket bottnar i dålig självkänsla från sambons ex. hon har svårt för att vara själv, hon har haft 6 sambo sen dom separerade för 3 år sen. och ingen av dom har alls varit intresserade av barnen.
usch va jag känner att allt blev luddigt nu. men hoppas någon kan o orkar läsa och förstå =)
