normalt att tortera sin nallebjörn?

Antingen är han störd eller så har han tagit intryck av SVT:s ändå mer störda barnprogram.


">

Gör ingenting

Tänker samma sak.så små barn brukar upprepa saker de sett.

Jag sparkade på vår blidgalna katt som skulle attackera (innan vi tog bort henne då veterinären kontaterade henne som knäpp), sonen på 4 försökte upprepa det genom att försöka sparka på den andra katten och vråla "Men schaas för i helvete" (precis som jag gjorde med den knäppa katten)

(Får väl tillägga att jag inte brukar sparka på katten utan detta var för att skydda mig då hon blev knäpp efter att hon fått ungar och jag ville ge henne en chans men hon siktade mot ögonen och bara flög på en så i självförsvar sparkade jag bort henne)

Jag tror som flera andra att han bearbetade något han sett eller hört.
När min dotter var liten såg hon på ett program om olika religioner och en bra tid efteråt såg hennes rum ut som en mischmasch av olika religioner. Det var hemmagjorda altare, bönemattor, gudsbilder och husets bibel blandat med diverse nerklottrade utkast till "predikningar". Hon var runt 8 då och vi blev alldeles förskräckta och var rädda att vi hade skapat en religiös fundamentalist, 
Men det gav med sig och idag som vuxen är hon en stark ateist, hon behövde bara få bearbeta det hon sett.

När det gäller att inte mamman sa något så tror jag att hon kanske tyckte det var pinsamt att hennes lilla älskling var så våldsam och ville bara få bort det och hoppades att du inte skulle märka och reagera på det.
Vi får hoppas att mamman inte läser här.
Men som sagt jag tror inte du behöver oroa dig för det här barnet.
Inte pga det här iallafall.  

Hej alla och tack för att ni tagit er tid att svara!!
Jag låg liksom sömnlös, av oro för lillkillen igår, och det var väldigt skönt att få såpass många som svarade att det ändå kan vara hyfsat normalt/vanligt ...
lite nyfiken, varför avråder alla ifrån att prata med mamman? varför är det tabu att prata om det är "normalt" eller inte helt ovanligt iaf...

Jag håller inte alls med att du inte ska prata med mamman. Jag tycker att du självklart ska prata med mamman. Om jag förstod dig rätt så är hon din kompis? och då bör ni väl kunna prata. Och jag tror inte anledningen är att hon skäms för sitt barn, eller i så fall är det extra skrämmande.
Barn bearbetar saker de sett och varit med om och detta kan säkert vara ett uttryck för det. Som en del skriver kan det vara en film barnet sett eller liknande. Men det kan också vara ett uttryck från ett barn som far illa på något sätt.

Hon är min kompis! en ganska ny väninna, men jag räknar henne som nära. 
Jag tror  verkligen inte pojken far illa i hemmet, men det kan ju hänt något på förskolan, eller som några sagt att han sett något på TV:n. Oavsett tror jag att pojken behöver prata om det... sätta ord på det han upplevt... 
jag vet bara inte riktigt hur jag ska ta upp det med mamman...  tips? 
Jag blev också som jag nämnt tidigare förvånad över att hon inte verkade reagera, jag tror faktiskt inte heller att det har med att hon skäms och göra... men kommer heller inte på någon annan anledning, någon annan som vill spekulera? 

Vad är det som gör att du tror att hon inte har koll på läget? Jag menar bara för att hon inte berättar för dig eller gör en grej av det så innebär det ju inte att hon inte uppfattat det som skett, hon är väl inte blind?

Mycket möjligt är att barnet lärt in att göra så och hon faktiskt bara ignorerar betendet eftersom uppmärksamhet ofta triggar igång barnet att göra det ännu mer, ungefär som när de börjar prata om bajs hela tiden, att man då låtsas som att det regnar för att det biter bättre.

Eller så blev hon besvärad över att du såg det, men höll god min just då och tog uppe det med sin son senare?

Det låter troligare, alt att hon själv hade full koll på det, eller en tanke bakom med att inte ta upp det. Sedan har man ju heller inte skyldighet att förklara och berätta allt för sina nya väninnor eller väninnor överlag heller, eller så var hon en klok mamma och inte ville diskutera öppet framför barnet.

jag tänker att om beteendet har upprepats mycket så förvånar det mig att med tanke på vår nära relation att hon inte nämner något om det under besöket... de är ju ett ganska underligt beteende, och känns någonstans värre om det sker tvångsmässigt 

anledningen att jag tror att hon inte har koll på läget? Ja det var en den känsla jag fick. Det var liksom hennes reaktion och inte sonens som skrämde mig mest! hon har naturligvis inga som helst skyldigheter att prata med mig om detta, och har hon koll är ju allt lugnt... 

Kan du inte på något vis ändå ställa henne frågan då...att du funderat lite över varför han gjorde sådär emot sin nallebjörn? Hon kanske kan ge dig en bra förklaring i så fall...om hon har en och om hon vill? :) 

varför håller man god min? för att man skäms? eller....
våra barn lekte stora delen ensamma på hans rum så det fanns gott om tid att prata utan att barnet skulle hört något...

Hon kanske inte alls hade lust att diskutera sitt barns ev problem med just dig? (menar inte så elakt som det ser ut i text)

Nu har mitt barn inte gjort så som detta barn, men när vi började utreda honom för diagnos och efter diagnosen tog det ett bra tagt innan vi ville berätta och prata med någon om det, och faktiskt var det inte de närmsta vi började med utan de som vi visste själva hade barn med diagnos, inte minst för att ta del av deras erfarenheter och slippa känna oss ensamna. När vi själva tagit emot första chocken och bearbetat den berättade vi för släkt, vänner och bekanta.

Det behöver inte innebära mer än att barnet bearbetar något som det har sett på tv t.ex. Det kan dock innebära att barnet har sett något i hemmet, i skolan, på gatan, hos vänner som det inte är mogen nog att bli vittne till. Barn bearbetar ofta sådant de finner svårt att förstå och hantera genom lek på gott och ont. Jag hade frågat. Det är din väninna. Du har inget att skämmas för som undrar och hon har förhoppningsvis en vettig förklaring och om inte kanske hon börjar fundera på vad barnet inspireras av till att handla på så sätt.

svårt...