Sluta förminska andras sorg!!

ts här igen

hej igen, loggades ur o ändrade signatur lite men iaf, vad jag vill höra? Inget märkvärdigt så, bara beklaga när man ses, skicka en blomma eller kort, krama om man ses, säga tänker på dig, osv osv. men abosult Inte när man i telefon gråter högt höra ord som svar som hon var ju gammal, hon var ju olycklig, hon var ju lycklig hon var ju sjuk, du har ju fler barn osv osv, sånna ord som förminskar sorgen och får mig att tappa hakan av förvåning, hur folk som jag trodde kände mig kan häva ut sig sånt (har under kort tid förlorat många jag älskar) alltså oavsett vem som dött om den var lycklig, olycklig, ung, gammal, bebis, åldring, frisk, sjuk, väntad död efter sjukdom, plötslig död pga olycka, osv osv, har jag fått höra sånt här : ( det spelar ingen roll om man har fler vänner, fler barn, fler släktingar, den platsen kan ingen ta oavsett om man har 10 barn till eller 10 vänner till eller 20 släktingar till eller att det finns nya människor att träffa , osv, förstår ni min tanke? Jag vill inte höra ”förminskande tröstande ord” bara omtanke på min nivå där jag befinner mig i min sorg, och respekt i min sorg.  Och hellre vill jag inte höra något alls än ord som jag beskrev som förminskande (ur min tanke) Faktiskt. Och innerst inne förstår jag ju att de inte menar att förminska min sorg, men det är så det känns nu när sorgen är så ny och hemsk, folk borde veta bättre tänker man, gamla människor som borde lärt sig en del menar jag. Men inte. Tack för era inlägg, många som verkar förstå mig, känns skönt med kravlös gemenskap i  känslorna o orden med ”främlingar”

är det egoistiskt av mig att inte svara i telefon när folk som är "klumpiga" i sin tröst ringer o ringer o smsar o smsar gång på gång, jag ORKAR bara inte. orkar inte...

ps, är ni samma  som mig när det gäller "har dom inte brytt sig eller hört av sig på 20 år när jag mått bra" varför komma helt plötsligt och låtsas bry sig" enligt mig ska sann vänskap/släktskap osv vara både i medgång o motgång inte bara folk som kommer när allt är guld o gröna skogar och inte bara folk som kommer när det är den mörkaste natt, ska man inte finnas i både ljus o mörker? är inte det mest äkta? eller vad tycker ni=

Håller helt med dig TS..

det är liksom inte upp till andra att förklara hur mycket jag har "rätt att vara ledsen" när man förlorat många man älskar så borde väll folk förstå att det är tungt nog, det spelar ingen roll om jag har fler barn, en var gammal, en var sjuk, en var olycklig osv, och en var lycklig, det gör lika ont att sörja alla dom jag mist! oavsett orsak liksom, tomheten är lika stor, sorgen lika jobbig, på olika sätt, en gammal har liksom funnits för en hela livet och därför är det jobbigt, en ung hade så mycket kvar av livet och därför är det jobbigt, en olycklig för att det är så onödigt, han kunde ju blivit lycklig, en lycklig är det sorligt för för han spred så mycket glädje o hade så mycket att ge, och ett barm hade ju hela livet och kanske många syskon som älskade o saknade o föräldrar som inte kommer få se den växa upp, och en partner, visst det finns fler män o kvinnor men en änka eller änkeman vill nog inte höra sånt efter några dagar!!

jag tycker man kan säga "förminskande ord" (om man måste) när det gäller lätta saker o folk som ojar sig över små problem som om något gått sönder eller man tappat något osv, det ordnar sig, sånt som kan lösas, sånt som inte spelar nån roll om 1 år, försäkring, man kan köpa nytt osv osv, men inte när det gäller döden, där hjälper det inte med positiva hejarop, döden är så definitvit, ingen tanke eller hejarop kan ändra det som skett, inget.

kanske säger folk sånna ord när ens sorg är så stor o obegriplig för folk att ta in o förstå, men ni som läser detta o brukar säga sånna ord till folk som sörjer (inte bara mig utan till era nära o kära) snälla tänk till innan ni säger sånt. jag tror inte det är många som vill höra sånt, att komma fram till en positiv tanke är nåt som den som SÖRJER kan göra efter några månader/år, när man ser mening o fått distans, inte något folk ska säga efter ett par dagar. det är min tanke och jag tror jag är långt i från ensam om den. för jag kan knappast vara ensam om att känna en sån här stark sorg o förlust, kanske känner jag mer än andra men jag tror faktiskt inte det.

fanny b, tack jag hoppas jag är tillräckligt kristen trots min brist på kyrkliga besök o bibelstudier en dag får träffa dem jag mist, för saknaden gör så ont att om jag inte får tro att vi får ses en annan gång, om jag inte får tro det o hoppas orkar jag nog inte, så jag väljer att tro det som prästen sa på begravningen senast

ps, jag förstår lite tanken i att om nån blev 100 o va lycklig att de kanske är en liiiten bit lättare än att förlora nån som är 50 osv, men när samma person säger förminskande" ord oavsett om alla jag förlorat, det är det som gör mest ont, jag skriver nog rörigt för min hjärna är rörig, men när samma tant säger så oavsett orsak av dem jag förlorade, så för henne fanns det "positiva omständigheter" trots om det va ett barn, en gammal en ung en frisk en sjuk osv som jag förlorat,

o oftast är dom som säger sånna kommentarer folk som inte alls är positiva annars, som gnäller i veckor över att de tappat sin mobiltelefon, när något gått sönder osv, men tillåter inte mig nu att få vara ledsen liksom ( jag som i alla andra sitiationer utan döden är väldigt positiv och ser lösningar på det mesta)

Jag tror att det ytterst, ytterst sällan handlar om att förminska en annans sorg. Om någon mot förmodan gör det kanske det är mot en person som bär hela världens all sorg på sina axlar. En person som hamnar i djup sorg då en bekants bekantas arbetskamrats mosters gammalmormor dör, typ. DÅ kan man förringa sorgen (lär ju bero på något annat...)

Tvärtom tror jag vi alla sörjer på olika sätt. Och vill man stötta en kär vän använder man sig av de verktyg man själv känner till. 
Hur stöttar du exempelvis?

Själv kan jag antagligen säga om en som lidit av cancer "h*n får slippa smärtan nu åtminstone". När det gäller barn blir jag dock mållös.