Kämpa vidare eller ge upp?
Samma historia som många andra. Vill dela och diskutera.
I mitten av förra året sa jag till min fru att vi måste skiljas. Jag sa att jag inte ville skiljas men som livet är så måste vi det. Sen gick tre dagar av något som jag vet inte vad, sen beslutade vi oss för att försöka reda ut allt. Men det finns naturligtvis en historia både före och efter.
Det känns som jag lever med en kvinna som ser allt just för dagen. Reflekterar aldrig om vad som hänt och funderar aldrig över hur saker kommer bli. Det är enligt henne inte alls sant, men det känns så för mig. Frågar jag henne om vi flyttade ihop före eller efter vi gifte oss, så måste hon gissa. Frågar jag om vi gifte oss efter 8, 18 eller 28 månader ihop måste hon återigen gissa.
Vi blev tillsammans i juni 2007, och det var lite problematiskt eftersom hon var gift. Men hon skiljde sig och vi började leva ihop. I den nykära yran var naturligtvis allt helt underbart. Dock, redan efter ca sex månader ihop märkte jag att hennes lust till fysiskt samliv gjorde en djupdykning. Sen har den aldrig riktigt kommit tillbaka. Det har varit ett sex år långt enormt arbete från min sida för att vi skall ha ett fysiskt samliv. Vi pratade om det igår kväll, och hon sa att det är väl normalt att det blir lite så när man flyttar ihop och det var väl där någonstans vi flyttade ihop. Jag sa då till henne att vi flyttade inte ihop efter sex månader, vi flyttade ihop efter två år.
Längs vägen har hon mer och mer slutit sig i ett skal. Vill vara med mig mindre och mindre. Lusten att bara sitta på en lördag morgon och äta frukost ihop försvann. Lusten att sitta bredvid mig i soffan försvann. Jag gjorde vad jag kunde för att underlätta hennes liv. Jag städade, tvättade, handlade, lagade mat, osv. Jag var en duktig make.
Sommaren 2012 var jag som en bomb som höll på att sprängas. Vi hade knappt gjort en enda sak tillsammans på hela året. Vi hade haft sex kanske 2 ggr på det halvåret. De var av typen "husfridsknull" och gav egentligen ingenting. Varje försök att diskutera vårt liv, vårt sexliv och vår framtid bemöttes med aggressioner. Hon hade ingen lust till något, ville bara bli lämnad ifred. Hennes lösning på allt var prata inte om det så kommer lusten tillbaka. Allt prat känns som tjat och det dödar verkligen lusten till allt. Det kändes som jag hade tömt hela mig på allt, och det fanns bara skilsmässa kvar.
Alltså satt jag där och sa att vi måste skiljas. Samtidigt som jag sa orden skar det tusen knivar genom kroppen. Min hjärna bara skrek av smärta. Jag ville ju inte detta, men vad skulle jag göra? Hon blev bara helt tom i blicken och reste sig från bordet. Hon stod länge och tittade ut genom fönstret. Jag stod inte ut utan gick ut och gick. Jag satt i skogen på en stubbe och bara grät och grät. I tre dagar gick vi båda i koma. Vi bytte knappt ett enda ord. På tredje dagen pratade vi lite, men jag klarade inte av det utan gick in på ungarnas rum (mina tonåringsbarn, inte hennes - de bor hos oss varannan helg). Hon kom efter och frågade "Vill du verkligen detta? Jag vill det absolut inte."
Vi bestämde att vi skulle sitta var för sig och skriva ett brev om livet. Sen skulle vi sätta oss ute och prata om våra brev. Vi gjorde det två dagar senare. Jag satte upp som krav att hon skulle intressera sig mer för mig, intressera sig mer för mina barn och att vi skulle få igång sexlivet igen.
Vi gick in en andra smekmånad efter det. Vi umgicks, skrattade ihop, hade sex och livet var helt underbart. Vi åkte en vecka till Turkiet på semester i september, och hade förmodligen vår bästa semester ihop. När jag satte mig på planet hem var jag mycket lycklig. Vi var tillbaka. Innan vi åkte hem sa min fru ”Vill du fortfarande skiljas?” och sen log hon. Klart jag inte ville det. Men all lust till allt packade hon i ett handbagage och lämnade kvar på planet. När vi kom hem var hon en helt annan person. Samma person som hon var innan jag sa att vi måste skiljas.
Det har gått 14 månader sedan dess. Det har bara gått utför, det blir bara svårare och svårare. I oktober förra året var vi på väg på en middag. Då sa hon att hon var besviken på mig. Besviken att jag hade tappat tron på oss, att jag ville krossa det vi hade. Det bara svartnade för mig. Jag stannade bilen och förklarade mycket tydligt att jag gjort ALLT JAG KUNDE i tre år för att väcka henne till liv. Det var inte jag som tappat tron på oss, det var hon som hade gjort det. Hon vart nog helt chockad över utbrottet, men sa att hon förstod hur jag menade.
Hela det här året har jag slitit med allt som har med vårt förhållande att göra. Hon agerar som hon inte vill någonting. Vi gör inget tillsammans, vi har inget sexliv, vi sitter inte ens intill varandra i soffan. Ingenting. Hon tycker att jag inte visar någon förståelse för hennes obefintliga lust till sex. Hon tycker att jag tjatar sönder det. Jag tycker vi måste prata om det och andra problem, och inte bara sticka huvudet i sanden. Vi sålde lägenheten och köpte ett hus. Men saker kommer inte i ordning tillräckligt snabbt, jag gör saker på fel sätt, det låter för mycket från vägen, sängen knakar, osv. Jag har läst om en sexolog som skall vara bra. Jag fick med henne dit en gång, men sen ville hon inte det något mer. Hon vill ha massor med ensamtid, hon känner att hon aldrig kan slappna av. Jag jobbar på nätterna. Hon är ensam minst hälften av månadens nätter. Ingenting är bra. Hon sa för en månad sen att det känns som allt står henne upp i halsen. Hon lägger sig långt ut på andra sidan sängen.
Jag satte mig med henne igår för att prata om livet. Skall vi fortsätta som vi gör tills dess att vi skiljer oss? Skall vi försöka göra något åt vårt gemensamma liv? Skall vi skilja oss nu direkt?
Då säger hon att hon har ett stort problem med att jag ville skilja mig förra året. Hon säger att det fortfarande känns som jag tagit det magiska ut ur oss. Jag påpekade ordvalet ville skilja mig, och sa att jag hade sagt måste skilja oss. Hon sa att hon visste det. Hon sa att hon kunde förstå varför jag gjorde som jag gjorde. Hennes förnuft kunde förstå allt detta, men känslan i kroppen var att det magiska dog och hon vet inte hur det skall komma tillbaka. Hon sa att hon vet att det är hon som är problemet här. Hon sa att hon älskar mig, jag är den stora kärleken i hennes liv, hon kunde inte tänka sig att leva med någon annan men hon vet inte hur hon skall släppa den där känslan. Hon sa att hon många gånger tänkt att hon skall släppa mig för att jag skall få en chans att bli lycklig igen. Hon vill vara lycklig med mig. Hon vill bli glad när hon ser mig. Hon vill känna åtrå och lust för mig. Men hon vet inte hur hon skall få bort känslan av att jag tog bort det magiska.
Jag läste någonstans här på FL att för varje gång man blir nekad av den människa man älskar lyfter man upp dem mer och mer på en piedestal. Man tror att de är den perfekta människan och det är genom den man kommer känna lycka. Det går inte att känna lycka på något annat sätt. Samtidigt tappar man mer och mer självkänslan, tron på sig själv. Till slut är piedestalen så hög och ens egna självkänsla så låg att man själv inte kan ta sig ur situationen. Det kommer sluta med att den på piedestalen avslutar det hela, och man själv krossas.
Jag sa iaf att jag ville göra ett försök att reda upp vårt liv. Jag sa att det var min önskan. Sen sa jag att det är nu upp till henne och bestämma sig för vilken väg hon vill gå.
Nu kommer ni säkert att skriva ”Varför gifte du dig med henne?”. Ja, det är befogad fråga. Vi gifte oss 1,5 år efter vi blev tillsammans. Då gjorde vi fortfarande saker ihop även om sexlivet haltade. Men jag hoppades ju att det skulle bli bättre.
Jag sträcker väl egentligen ut handen främst till kvinnor som har problem med lusten. Vad skulle ni vilja att er man gjorde?
Kanske ska man bara ge upp. Det är svårt när man verkligen älskar någon. Eller så är det just piedestalen, jag tror att hon är allt för mig. Sex månader utan henne och jag kanske skulle vara gladare än någonsin?
