känner ingen kärlek till min egen mor, hon bryter ner mig psykiskt.

du är HELT fri att göra precis som du vill. bryt om du vill det! det är helt och hållet du soim bestämmer. man måste inte ha några personer alls i sitt liv, man väljer helt själv. det är din rättighet.

lycka till.

Jag bröt med min pappa för nästan 10 år sedan för att han fick mig att må dåligt. Idag har jag fortfarande dåligt samvete för i mitt fall så menar pappa väl men det ändrar inte på faktum att hans beteende är destruktivt för mig. Jag känner mig också ibland som familjens rötägg men det är ingenting jag har hört någon säga (förutom mammas nya sambo) så det blir inte alls samma sak som för dig. Om jag mår så mycket bättre av att bryta kontakten med min i jämförelse harmlösa pappa tror jag att du skulle må underbart av att bryta kontakten med din mamma. Men det funkar bara om hon låter dig, annars kan det göra saken ännu värre. Om hon inte vill bryta kontakten har hon makt att trakassera dig med oönskad kontakt som är mycket värre än vad ni har idag. På något sätt tror jag ändå det är viktigt att du vågar stå på dig och tala om var gränsen går så att hon förstår att du mår dåligt av vad ni har nu.

Vill tillägga att min livssyn är att blodsband inte alls behöver vara det viktigaste som finns. Självklart finns det många som har fått starka relationsband av att växa upp tillsammans och det är lättare att ha överseende med brister hos någon man har tvingats bo med i 20 år än någon annan, men det betyder inte att det är något man måste leva med. Du måste inte känna kärlek till din mamma bara för att hon födde dig eller matade dig eller gav dig tak över huvudet. Du väljer själv vilka människor du vill ha i ditt liv och det är hälsosammare att umgås med människor som får oss att må bra. Om du känner att relationen med din mamma är viktig för din egen skull får ni arbeta tillammans med att göra den bättre, men du behöver absolut inte utsätta dig själv för vad som helst bara för att ni delar gener.