Vill det omöjliga: kärnfamilj

TS-Hur länge har du känt så här nu?
Hinner inte skriva så mycket men tänkte på att jag också känt/känner exakt samma som dig. Har levt i situationen i nu lite över 5 år och har ganska nyligen börjat acceptera situationen, hittat mitt mellanläge och försöker tänka positivt. Fortfarande kan ångesten komma krypande vissa dagar där jag känner att jag borde valt bättre åt mig själv, valt min egen familj osv osv men jag blir inte lika ledsen i hjärtat längre när jag är åsidosatt helt till barnens vilja, när jag blir överkörd med redan fattade beslut, när man köper barnens kärlek med pengar, när han gör mer för sina barn än vad har 'orkar' med vårt gemensamma. Jag fokuserar på mig själv och vårt barn, sen får han göra vad han vill. Låter inte så kärleksfullt kanske men jag måste överleva, läka och stärka mitt psyke. Sen får framtiden visa vad som händer.

Synd när man blir äldre och inte längre har möjlighet att få sin egen kärnfamilj. Hur ska man egentligen resonera när man börjar vara 40 år, ännu är osäker på om man vill ha barn eller inte eller i alla fall med en partner som de fakto har barn sedan innan. Skulle vara helt annan situation med en barnfri man - inga utomstående med i relationen och familjen.

Fortsättningsvis ser jag inte det som det ultimata att ge sig in i en relation där det finns barn sedan innan. Är lotten då att leva ensam i sitt liv? Ja....julen gör att det känns extra ensamt. Borde man ändå ha tvingat sig att leva med andras barn?

Haha, detta är ju otroligt! En man utan stake har jag, livrädd för att säga ifrån till sina barn, han har aldrig gett dom ett nej, minsta motgång de får så börjar de gråta och får precis som dom vill!!!! Nu är de färdigt, jag ska bort! Over and out👎!

TS, tankens kraft är sanslöst stark. Vilket du redan vet eftersom den påverkar dig så negativt. 
Tänk hur den skulle kunna påverka dig om du medvetet försökte styra om den? 

Jag har själv jobbat mycket med detta, att styra om mina tankar, och med hårt jobb fungerar det. 

För det första ska du inte använda ordet INTE i dina tankar. Ditt omedvetna uppfattar nämligen inte ordet INTE. 

Exempel: 

Du tänker: Jag vill INTE känna så här. 

Du ska tänka: Jag VILL känna så här
och sen tänka hur du skulle vilja känna.

Detta är en medveten handling och inte något som kommer att gå av sig självt. Det betyder att du kommer omedvetet att tänka på första sättet, och då måste du medvetet styra om till det andra. 
Exempel: 

Du tänker: Jag vill inte känna mig utanför. 

Styr om tanken och omformulera dina ord till: Jag vill känna mig delaktig. 

Det låter som fånigheter, men det funkar om man verkligen jobbar engagerat med det. 

För det andra; dra dig inte undan. Det får dig inte att må bättre. 

När din man åker iväg med sonen på helgförmiddagen så går du helt emot känslan inom dig och säger: Jag och syskonet följer med idag. Förmodligen kommer både din man och sonen bli glada, och den glädjen ska du suga i dig och känna dig delaktig i. 

När dom tittar på film, poppar du lite popcorn, slår dig ner bredvid din man, kryper upp i hans famn och säger "så mysigt vi har det" 

Så länge du självmant sätter dig utanför familjen är det ju där du hamnar.

Du har tre val. 

1: lämna. 
2: fortsätta må dåligt
3: Aktivt arbeta med att förändra dig själv och din syn. 

Och eftersom du älskar din man och inte vill må dåligt är det bara alternativ 3 kvar. 
I den processen tycker jag att du ska vara väldigt ärlig med din man. Förklara hur dåligt du mår och att du är väl medveten om att det sitter inom dig.. men att du behöver hans hjälp. Kanske kan han vara lite extra mån om att bjuda in dig i gemenskapen? Kanske kan han vara extra driven i att hitta på saker ni kan göra tillsammans. Det är lite upp till dig att komma fram till vad du behöver. 

Men tro inte att allt bara sker av sig själv, och tro inte att det blir bra över en natt. 
MEN, när ditt arbete ger resultat och du börjar må bättre och känna dig tillfreds i ditt liv så kommer det vara värt varenda blod- och svettdroppe, och varenda tår. 

Gud vad jag kände igen mig i den här tråden, trots att jag inte har några egna barn - än. Jobbigt att inse att man fortfarande "har ett val att göra" - om detta är det liv man önskar för sig själv, eller om man ska försöka hitta sig en barnlös man innan man blir för gammal. Under 30 än så länge så har väl chansen antar jag.. Önskar att det bara vore jag och han. Den underbara mannen/pappan jag träffat i 3 års tid nu.

Vad gör man när man vet att man aldrig kommer vänja sig helt vid tanken på ett liv i en styvfamilj, men vet nästan lika säkert att man aldrig kommer träffa någon som gör en såhär lycklig igen? :(

Jag misstänker så här i efterhand att jag borde varit tacksam när min exfästman dumpade och kastade ut mig. Efter lite läsande här inser jag att han hade alla förutsättningar för att bli en "mina barn är mycket viktigare än du"-pappa.l

Förstår dig TS! Jag har också kommit fram till att jag aldrig kommer att få en egen kärnfamilj. Jag har provat styvfamiljslivet och där kom jag alltid sist och var utanför den "egentliga" familjen trots att jag gav allt av hjärta och av mig själv. Så jag har valt att leva mitt liv ensam för att leva utanför i någon annans familj är nog ännu värre.

Nu har du dock ett eget barn så då är det ju svårt att ta ett sådant beslut. Man borde veta vad man egentligen ger sig in i då man inleder ett styvfamiljsliv....men tyvärr inser man det många gånger först då det är för sent att dra sig ur det.

Hur har det gått TS?

Hej!

Här kommer en uppdatering låååångt senare! Jag har separerat med mitt barns far och bor idag själv med mitt barn i en fantastiskt fin lägenhet. Jag är singel och stormtrivs med det. Vårt gemensamma barn träffar sin pappa och sitt storasyskon varannan helg. Det fungerade inte kanonbra i början, men nu rullar det på fint. Detta är det bästa beslut jag någonsin tagit (av många olika anledningar). Vi rår oss själva, lugnet råder och jag har en inre harmoni som jag inte har haft på många år. Så, nu vet ni!