MA... Min historia

Jag kan tänka mig hur det kändes. Jag va säker också på att något va fel i vecka 10, efter mycket om och men fick jag komma upp, efter två veckor igen fick jag också komma upp, de dog i vecka 5.

Jag blev skrapad och två månader senare blev jag gravid igen och nu är han 10 månader. Fortfarande idag tänker jag på det någon gång ibland. Jag vet att detta misstolkas fel nu, men jag är glad såhär senare i tiden att jag fick missfall, annars hade inte oliver varit här idag. Det var i en annan tråd precis närt jag fått veta missfallet där en annan skrev lika dant som jag nyss gjorde. Och jag fattade inte hur hon ens kunde uttrycka sig så, men nu när jag är där förstår jag precis vad hon menade. 

Hoppas på att jag också blir gravid så fort igen. Saknaden efter ett eget barn är stor. Har ett bonusbarn nu. Men vill så gärna få vara gravid och få föda mitt alldeles eget barn också.

När jag tänker på detta som hänt så tänker jag att det här barnet säkert skulle blivit sjukt eller så. Och det önskar jag ingen..

Så nu hoppas vi på en lyckad graviditet och ett friskt barn!!

Jag kan förstå dina tankar, allt kändes för en tid så meningslöst. Varför går det bra för andra och inte mig? Varför just jag? Vad gjorde jag för fel? Och så va det för mig en tid som det var jobbigt att se gravidmagar och barnvagnar. 

Men jag hoppas verkligen du har någon att prata med, som verkligen lyssnar, om du behöver. Och att du inte lägger skulden på dig, som man har lätt att göra. 

Ja jag har så många vänner som fått barn i år.. Och jag har nästan kunnat känna agg mot dom för att dom lyckats och inte jag.. Hemsk känsla, men tydligen vanligt..

Ju mer jag pratar om detta med folk så visar det sig att fler varit med om detta trots att jag inte haft en aning.

Vi har varit öppna och berättat tidigt om graviditeten. Och därav har jag nu många att prata med. Så jag ser inget minus att berätta för familj och vänner tidigt.

Jo den känslan att alla lyckas och inte jag, förstår.

Jag har fått den uppfattningen att folk inte vill berätta om det, inte tabu men något åt de hållet. Precis som du beskriver har det kommit fram att flera har haft missfall när jag berättat om det. Jag tycker det är lite konstigt att det kommer fram när man själv berättar, men det hade aldrig kommit fram om jag inte sagt det först. 

Nu skriver jag igen att jag förstår vad du menar med agg mot dom som fått barn. Vi måste nog tänka ganska lika. Det va inget som jag sa då till min sambo, men jag hade inte lust att träffa andras barn just då, och jag undvek det ganska länge. i en månad, så samma månad som jag blev gravid så började jag träffa vänners barn igen. Just den biten är det ingen som vet. 

Skönt att få höra att inte bara jag känner så ang andra med deras barn.. Kände mig dum och bitter till en början..

Har nu varit på återkoll och allt var ute...

Hur fort efter blev du gravid igen?

Dom sa åt oss att vänta till första mens efter de här..

Jag blev gravid efter 2 månader, under första månaden kunde vi inte ha sex pga att min sambo stöttade mig den första tiden. Och sen blev han tillfälligt impotent en månad pga att han hade börjat sorgearbetet ännu, det kom efteråt. Andra månaden efter skrapningen gick det igång igen och jag blev gravid, men vi höll på som kaniner.

Det är väl för att kroppen ska kunna återställa sig antar jag. Sen vet man inte hur länge man blöder heller, olika från person till person. 

Och du ska heller inte känna dig dum för att du tänker som du gör. Däremot så kan man se det som en erfarenhet att få missfall. Om man får barn och så är det någon vän som tar avstånd, inte kommer och gratulerar till underverket, eller hälsar på så ofta heller så ska man komma ihåg att inte ta det personligt, eller att dom inte vill ses nå mer eller rent av  snobbig. Dom kanske går igenom något liknande själv, eller vill ha barn så mycket att dom tänker precis som du och jag gör/gjort.

Så om dom inte hört av sig på ett bra tag eller att vänskapen försämras så gäller det för en annan att stå med öppna armar när personen hör av sig igen. Jag tror många glömmer bort det när någon vän inte hör av sig på ett tag. Jag har läst en del trådar där just vännen tagit avstånd och sen har vänskapen tagit slut för att hon som  fick barn tog det personligt och blev sur över det. 

Men jag önskar dig all lycka till! Har du någon mer fundering så skriv gärna mer!

Känns så skönt att få höra andras versioner av sina erfarenheter. Tycker det är synd att det inte pratas mer öppet om det. Kände mig så himla ensam om det här tills jag började berätta för folk att det inte blir någon bebis den här gången. Då började folk berätta om sina erfarenheter som jag inte haft en aning om.

Kommer nog också så småningom orka träffa mina vänner med bebisar igen.

Vill bara skicka en kram! Jag har varit med om två MA - ett som upptäcktes i v. 12 och ett i v. 14. Det andra i v. 14 upptäcktes bara för att jag var nojjig för att det gått fel första gången och jag bokade ett privat ul bara för att se så allt var ok. Inga som helst tecken på att något var fel och massa gravidsymtom. Första gången var det bara en brun flytning och jag kollade också då bara för säkerhets skull. 

Jag var helt oförberedd båda gångerna och vi hade då kämpat i tre år för att bli gravida och slutligen lyckats med ivf. Båda gångerna hade fostren "bara" legat döda en eller två veckor i magen, så jag kan förstå din känsla av att ha gått runt hela åtta veckor. 

Det ÄR jobbigt, tufft, hemskt och alldeles vidrigt. Det finns inget annat att säga, utan tillåt dig att sörja. Jag gick hos en kurator och bloggade och det hjälpte.

Idag är jag gravid i v. 21 - en graviditet vi lyckats med på naturlig väg och utan ivf på något märkligt sätt. Jag hoppas att vår fem år långa kamp är slut i vår och vi får vårt mirakel då. 

Stor kram!

Tack för din berättelse! Alltid skönt att få dela upplevelser med andra som upplevt liknande.

Hoppas verkligen att jag blir gravid lika fort igen. Har pcos, så jag var tvärsäker att jag skulle ha svårt att bli gravid utan hjälp. Men hade turen att ha ägglossning normalt. Så hoppas min kropp vill så nu också!

Den här sorgen vill man inte ens önska sin värsta fiende. Har varit dom värsta veckorna i mitt liv hittills... Alla planer bara försvann...

Va skönt för er att ni nu är gravid på egen hand! Och håller timmar och tår att allt går bra.

Kram

Grattis Sometimes!
Var inne och läste lite snabbt på din blogg. Vilken resa ni gjort.
Grattis igen och lycka till med kommande bebisen.

Hej! 

Jag blev gravid första gången precis när jag hade fyllt 16 år. Jag var på mitt sommarjobb då jag kände i en hel vecka hur jag mådde illa, spydde lätt, var känslig för dofter, och trött!! Detta var precis innan jag skulle börja 1:an på gymnasiet. Jag var helt inställd på att behålla barnet just för att jag aldrig skulle kunna tänka mig att göra abort. Trots att jag bara var 3 veckor gången när jag fick reda på det. Min kille ( Som jag var, och ÄR förlovad med) är 22 år gammal, och han kände sig helt klart redo för det, vi hade också fullt stöd från hans mamma. Min mamma var helt emot det, även om hon inte pratade klarspråk om vad hon tyckte exakt, så kunde jag läsa av henne såpass bra. Vi började gå på möten och jag var ca 1-2 veckor innan mitt första ultraljud. En kväll skulle jag baka, jag hann precis sätta min fot i köket när jag kände att det var något som ''rann'' ut. Jag kollade och det var, och det såg ut som brun tjock mens, men det var så ytterst lite så jag gick å la mig men var förberedd på att åka till bm nästa morgon. Under natten låg jag vaken 70% utav REN smärta, vaknade också med en otrolig smärta där jag bara grät och låg på golvet utan att kunna hitta rätt ställning för att dämpa ner smärtan. Kollade också på morgonen i bindan om något hade förändrats och då var det som mens men fortfarande lite. Barnmorskan ringde direkt in till akuten då hon förstod direkt att jag höll på att få missfall, eller att något annat var fel. Vi åkte in och jag fick gå igenom ett vaglinalt ultraljud. Där såg dom att redan i v 9 hade lillen dött, h*n hade inget hjärta. Och precis när jag reser mig upp efter det tunga beskedet så börjar mitt missfall. Det forsade ut blod och jag grät som aldrig förr. Spenderade min tid på sjukhuset i ganska många timmar innan de ens kunde tänka sig att låta mig åka hem, fick några starka smärtstillande m.m. Och detta var TUNGT trots min ålder. När jag kom tillbaka till skolan efter några dagar, så svimmade jag och fick åka ambulans pga järnbrist. ( Slarva ALDRIG med järntabletterna!!) Men med tiden så blev jag bättre både fysiskt och psykiskt. Ett halvår senare ungefär så har jag fått reda på att jag är gravid igen. Och nu tänker säkert flera av er '' varför skyddade hon inte sig'' eller liknande. Men det gjorde jag i början efter missfallet. Jag använde p-piller, men det visade sig att jag inte tålde hormonet i dom. Jag är fortfarande 16 år, och har inte gått till bm än. Vet inte hur långt gången jag är, men är garanterat över vecka 8. Och chockerande nog så har jag funderingar på abort. Jag hade självklart aldrig tvekat på att behålla den lille om det inte hade varit för min ålder, och min skola. Det gäller att verkligen tänka efter på ens egen framtid, men framförallt den lilles uppväxt och framtid. Vill ju absolut inte hamna i ekonomikris eller att jag har problem med att få utbildning. Att jag kanske inte klarar av att gå i skolan för att mina tankar är kvar hemma/på dagis hos bebben. Känner allt stöd från min fina kille, och hans mamma. Men min mamma och resten i min familj är fortfarande ett stort frågetecken. Vill ju inte såra min familj, men kan ju samtidigt inte följa andras vilja:) Min kille har egen bostadsrätt, han har inkomst och utrymme. Hans mamma finns där och har erbjudit sin hjälp om vi någon gång skulle behöva något.

Får se vart mitt hjärta för mig, kan ju inte vänta längre.

Hoppas min historia hjälper någon:) Kramar.

Vilken gripande historia. Jag förstår att det måste vara ett svårt beslut. Jag känner med dej, och mitt råd är att följa din magkänsla. Gör det som känns rätt i hjärtat.

Kramar från mej till dej.