Fruktar för mitt barns liv
Hejsan!! Vill skriva av mig lite ang av vilken sjuk värld vi lever i.
I våras fick min myndige son ut ett stort arv o direkt började han att missbruka droger ( Mig veterligen har han aldrig missbrukat förut, -men det låter jag vara osagt ) Han har iallafall inga papper på att han missbrukat, blivit omhändertagen pga droger osv.
Genast började jag desperat söka hjälp till min son, ringde soc, polisen, personligt ombud, hela sommaren satt jag i telefonen och fruktade dag som natt för min sons liv, jag bönade och bad om ett LVM på grabben, gjorde allt i min makt men ingen hjälp någonstans.
Jag satt tex en gång i 6 timmar i bilen och väntade på att få tag på sonen och köra in honom på psyk, som jag flera gånger under dagen pratat med och som lovat mig att dom absolut skriver in honom där. Nåja, när jag äntligen fick tag på grabben o skjutsade honom till psykjouren, så pratade vi med läkare och hon bedömde det som att: Nej ni får åka hem, för han vill inte stanna kvar????
Allt denna rädsla, fruktan o det helvete jag levde i, utan någon hjälp från myndigheter osv, gjorde att jag själv kollapsade och fick boka tid till psyk i slutet på sommaren och är fortfarande sjukskriven.
Nu har grabben själv tagit sig ur missbruket och mår sedan två månader helt ok, han har en rättegång framför sig pga allt skit han hann med under sommaren drogpåverkad och han kommer sannerligen få en lång fängelsedom.
Är det såhär det ska vara, att så fort barnet är myndigt så har vi föräldrar ingenting och säga till om?? Detta skrämmer mig oerhört.
För några få som missbrukar, slutar det såhär bra som det nu gjorde för min son och jag lider oerhört med alla er som kämpar för era anhörigas skull..
Men ständigt finns också rädslan om att han ska få ett återfall, dagligen ber jag till gud att det inte ska ske..
I resten av mitt liv kommer jag att leva i skräck och rädsla för min son, har vi verkligen inga rättigheter som anhöriga???