Hur bemöta 8-åring i tråkig fas

Jag har en åttaårig son och de senaste veckorna har vi bråkat hur mycket som helst. Allt, allt, allt måste ifrågasättas. Varje gång. Alla slag måste utkämpas varje dag. Varje gräns jag drar måste testas. Om och om igen. Inget verkar flyta på längre för vi fastnar hela tiden i dessa bråk. 

En stor del av problemet är nog att mina känslor såras (moget, jag vet). Jag har alltid sett vår familj som sammansvetsad och nära. Vi mot världen, liksom. Visst har sonen haft ett hett temperament, men vi har ju jobbat tillsammans med det, som ett lag mot gemensamma mål. Nu är jag motståndaren, kombatanten. Fångvaktaren som står mellan sonen och allt roligt och som han vill göra. En roll som inte alls stämmer med de mål jag har som förälder. Vi har alltid försökt involvera barnen i planering och beslut och i diskussioner om de regler och mål vi har i familjen. För att ge dem en känsla av delaktighet och värde för familjen. 

Saker och ting verkar flyta på som vanligt i skolan. Jag vet inte helt säkert förstås för han är inte lika snackig som tidigare, men det finns i alla fall inga tydliga tecken på att något skulle vara fel där. 

Är det här bara en utvecklingfas? Så här mitt i åttaårsåldern? Träning inför tonåren? Hur ska jag orka möta alla dessa evinnerliga bråk om helt triviala saker? 

Långbyxor på vintern? Dags att gå till skolan betyder inte att man går och sätter sig med en bok i soffan. Plocka undan legot från hela matbordet innan middag. Inte äta efter tandborstning. Det är inga konstiga gränser som ifrågasätts. Inget som han inte kan räkna ut med lillfingret vad svaret är och förblir. Men det är inte bara de tråkiga, jobbiga sakerna som kan få igång honom. Jag kan inte ens ta fram efterrätt utan att det är något fel på glassen eller föreslå en utflykt utan att han stönar. Saker han själv har efterfrågat och varit med om att planera. I kväll kunde vi inte ens läsa en bok utan att han börjar ifrågasätta min tolkning. Suck.