Bonusmammor! Vad har ni lärt er inför att själva bli förälder!

Jag är bonusmamma till en pojk på 10 år. Har två egna själv med.

För oss är det väldigt viktigt med rutiner.
Sen gör vi ingen skillnad på barnen. Behandlar alla lika. De vet vad de får göra och inte får göra.

Det jag lärt mig är att älska denna pojk som min egen, mera tålamod.
Sen att det är väldigt viktigt att man är samspelta, även med pojkens mamma.
Respekt är något som vi tycker är viktigt med, respektera varandra och att nej är ett nej.
Vi är som en familj och inte en halv familj.

Det är märkligt att Bonusmammor alltid tror sig vara den som ser alla fel som bioföräldrarna gör. Uppenbarligen har de ju uppfostrat barnen såpass att ni både väljer att leva med dem och bo tillsammans med dem.

Har själv bonusbarn men skulle aldrig sitta och hacka på de barnens föräödrar och leta fel och tro att jag visste bäst såsom många härinne håller på.
Det finns olika sätt att uppfostra, bara för att någon väljer ett annat sätt än jag själv innebär det inte att jag har tolkningsföreträde att bestämma att den personen gjort fel som förälder.

Nu hoppas jag att det inte uppfattades att jag hackade på pojkens mamma eller pappa om hur de uppfostrat pojken innan jag kom in i bilden för det var absolut inte så jag gör.
Jag är väldigt bra vän med biomamman, både innan och nu. Vi pratar om allt som rör pojken och vi är väldigt samspelta.

Ok

Här ser jag nog mer saker vi INTE kommer göra om vi går isär. För att isf få trygga barn som får älska båda sina föräldrar. Vi ser ju vad oviljan av att samarbeta och skitsnack från mina bonusars andra förälder gjort med barnen genom åren.

Sen är det väl bra att se saker man kan göra annorlunda.

Jag kan säga att min man till och med sagt saker han inte vill göra med våra gemensamma barn. Han lagade tex två-tre olika maträtter till sina första barn. Der gör han inte nu. Det som bjuds gäller. Så även en bioförälder som får en andra "kull" kan ju komma på saker som va mindre bra.

Det kan jag känna även med våra två som det bara skiljer ett par år på. Att man liksom förbättrar sitt föräldraskap.

Första barnet är lite test sägs det ju

Att trots att barn kan tycka att saker och ting är roliga så måste man som förälder våga vara tråkig och stabil. Överdrivet flängande omkring, barnvakter hit och dit, olika umgängestider från gång till gång o.s.v. ger bara otrygga barn. Nu har jag ju inga planer på att skiljas från maken, men överlag ser jag till att låta barnen känna att de blir lyssnade på men att de under inga som helst omständigheter tvingas ta vuxenbeslut. Mina barn ska helt enkelt känna att de är trygga att utvecklas i en lagom takt under trygga omständigheter. Saker som bordskick, specifika regler o.s.v. tycker jag är på en ganska betydelselös nivå då man ser på hela bilden...