Jag känner mig som en främling i mitt hem
Hej!
Jag vet inte vart jag ska vända mig riktigt. Jag känner mig inte som en del av min familj längre. Det hela började för en tid sedan då jag för att jag var sjuk inte var så sugen på sex under en period. Detta sågs av min fru som ett problem vilket jag kan förstå. Efter att jag blivit frisk var det liksom svårt att komma igång med sexet igen. Det var höst och mörkt och jag kände mig allmänt trött på det mesta. Kände mig deprimerad. Familjen kände att jag inte var som vanligt och till slut ställde min fru frågan om jag ville skiljas. Det ville jag inte alls men jag kände ju mig annorlunda i mitt förhållande till min fru. Jag berättade att det inte kändes som vanlig hemma och att känslan i hemmet hade förändrats. Vagt, jag vet, och ett stort gräl utbröt. Vi brukar aldrig bråka. Det tog hårt på mg och jag som hade en bestämd tid att passa på kvällen kände att jag behövde rensa skallen, så jag gick till min bokade tid.
Bråket fortsatte och jag försökte förklara hur jag känner. Vi har varit extremt tajta jag och min fru. Hon är min bästis, min nu enda vän och älskade. Det har hela tiden räckt för mig. Men så kom det sig att jag träffade en gammal vän på fika, och kom fram till att jag verkligen saknat detta. Jag blev igen deprimerad över att jag missat detta under så lång tid och vill ta upp umgänget med gamla och nya vänner, få stimulans utifrån för att få igång den avstannade konversationen hemma. Min fru verkade först oförstående, men sa sedan att om jag vill kan jag ju träffa vänner, det skulle hon inte säga nåt om vare sig nu eller förr. Men bråket som nära nog urartade, inget fysiskt våld eller så, har fått mig att ändra syn på henne och mig. Jag känner mig inte hemma hemma. Jag får ont i magen av att behöva bråka eller hamna i konflikt hela tiden. Jag känner än mindre lust för att vara intim med henne på grund av hur jag känner hemma. Dessutom kan jag inte släppa att hon sa att vi kanske skulle vara särbos istället. Jag har aldrig riktigt trott på att gå från sammanboende till särbos. Är inte det raka vägen till skilsmässa? Är det någon som har goda erfarenheter av att bli särbo efter att ha bott ihop länge, nästan 7 år?
Jag känner att jag behöver få distans till allt som händer men jag känner inte att utrymmet finns. Vi har barn men inget ihop och jag känner även avståndet växa till hennes barn, då de av naturliga skäl väljer hennes sida i konflikten, som de tyvärr blivit indragna i även om vi försöker hålla dem utanför.
Jag älskar min fru och vill fortsätta vår relation, men jag ser inte hur jag skall ta mig vidare. Jag känner mig helt energilös och hittar inte min inre källa av energi och kärlek att ösa ur. Detta gör henne så klart osäker på mig.
Hur skall jag göra för att komma framåt? Alla tips mottages tacksamt.
