Finns det någon mer än jag som ångrar en abort?

Här har du en! För bara 4 månader sedan gjorde jag abort. Skulle vara i v24 nånting. Få en liten i april. Men nää man är idiot och en fegis och avbryter graviditeten i v7. Jag hann inte äns tänka vad jag vill. Jag har redan 2 barn. Men men vad ska man säga. Vi försöker bli gravida nu igen. Låter så dumt. Men ja aborten fick mig att inse att vi vill ha ett tredje barn. Sörjer varje dag att jag avbröt graviditeten.

Det är få förunnat att få barn när man är 45 så egentligen är det rätt fantastiskt att du faktiskt fick ett barn, det kunde varit så att du förblivit barnlös. Men det är väl en klen tröst. 

Jag har också gjort en abort som jag delvis ångrar. Det skulle blivit mitt fjärde barn. Jag var egentligen ganska nöjd med tre men för mig handlade det mer om att jag aldrig kommer kunna förlåta mig själv för att jag lät avsluta ett liv, mitt eget barns liv. Jag har också varit hos kurator. Hon sa en massa käcka saker om att acceptera att det man gjorde var rätt just då och att man måste förlåta sig själv. Men det är inte så himla lätt. I ditt fall förstår jag att det är jättesvårt. Mitt sätt att hantera är att hindra tankarna. När de börjar ploppa upp tänker jag på nåt annat som engagerar mig, gärna nåt som gör mig upprörd.

Har ni funderat på andra sätt att få ett andra barn? Utomlands kan man ju göra äggdonation i din ålder. Eller höra med kommunen om ni kan bli familjehem till ett barn som med största sannolikhet blir kvar hos er under hela uppväxten.

Jag har gjort två aborter i mitt liv. Båda två pga att mitt ex inte ville/var redo för ett barn Och med min nuvarande kille som inte heller kände sig redo för att bli Pappa för andra gången. Jag ångrar min sista abort väldigt mycket. Varje natt och varje gång hans son kommer till oss så gråter jag för mig Själv på toaletten. Sorgen är så hemsk vill aldrig lämna mig.. Jag känner mig redo för att bli mamma men känns som jag hela tiden väljer fel partner. Nu är jag rädd att jag aldrig mer skulle kunna blir gravid. Min första abort gjorde jag medinskt. Min andra abort gjorde jag först med medicinskt. Men det funkade inte barnet Levde alla fall jag tog 10 st stolpiller. Så fick göra akut kirgurisk abort. Första gången jag blev sövd och vaknade upp med tårar som flöde längst Kinden.

Du är absolut inte ensam som ångar abort, gjort abort för mindre än en vecka sedan och jag känner verkligen en oerhörd sorg och smärta inom mig. Nu är min situation ganska annorlunda jämfört med din, då jag är 24 år och har inga barn sedan tidigare. Jag har sedan en ganska lång tid längtat efter barn men sedan när jag och min sambo pga ett misstag blir gravida så får vi båda panik och det hela slutar med abort. Orsaken till att vi gjorde abort var inte att vi inte ville ha barn, utan att våran livssituation inte är den bästa för att skaffa barn just nu. Men nu efteråt så kan jag inte förstå hur vi kunde ta beslutet att göra abort och jag tycker att det är svårt att gå vidare. Allt jag vill just nu är att vi ska försöka igen så fort som möjligt, för allt det där andra i livet som vi inte lyckats ordna känns nu helt oviktigt. 

Men jag tycker verkligen att du ska försöka fokusera på det barnet du har och den lycka som det ger dig istället för att fokusera på vad du kunde ha haft. Man måste ju definitivt få känna ånger, och få tänka på hur det hade varit om man inte gjort abort..men det går ju inte göra ogjort, så man måste ju försöka fokusera på det som ligger framför en istället. Även om jag själv inte alls är där ännu och kan känna så, och inser att det är dumt att säga något som jag inte känner själv. Men det är iaf vad jag strävar efter. Man måste nog bestämma sig för att beslutet om abort inte ska få förstöra ens liv. Du säger att du pratat med en kurator men att det inte hjälper, men det beror kanske på att du inte låter det hjälpa. Jag tror att du själv måste tro på en förändring för att det verkligen ska bli bättre. 

Jag hoppas verkligen att du ska kunna gå vidare och förlåta dig själv. Tycker du verkar ha mycket positivt i ditt liv som du istället borde fokusera på. 

Vilka kloka, kloka svar! Tack för att ni har tagit er tid! "Du är inte ensam" - vad mogen och klok du är trots att du "bara" är 24 år. Jag var hur omogen som helst när jag var i den åldern, tänkte bara på att plugga och festa. Tack också "förstår" för dina rader; ja, jag har kollat upp med kommunen om familjehem men jag är nog för gammal för små barn där (min man är 9 år yngre, men i dessa sammanhang är det förstås alltid kvinnans ålder som räknas). Äggdonation har jag funderat på, men på något sätt tror jag att för min del är det helt enkelt inte meningen att det ska bli fler barn, för om det hade varit meningen borde jag ha fått fler barn. Trots att jag var så gammal var jag väldigt fertil, som det verkade, tills jag var 45. Jag har faktiskt en god vän som trots endometrios blev spontant (och jätteoväntat) gravid och födde barn när hon var 47. Men det är nog helt enkelt inte meningen för mig. Det svåra är att veta var man gör av självanklagelsen över en abort som i efterhand verkar helt onödig.  

Gjorde kirurgisk abort igår, tredje försöket. Visste att jag skulle få ångra den men kunde inte ana de känslor jag tampas med. Fått lugnande utskrivet o nu sitter jag här själv på nyårsafton.

Anledningen till att jag gjorde det är tyvärr rädsla. Jag var rädd att inte klara det själv, rädd för att pappan som inte ville skulle behandla barnet illa o bara älska sitt första barn, rädd att inte ha tillräckligt nätverk. Idag känns det som att jag borde varit stark, att jag skulle klarat det. Men ensam är inte alltid stark, ensam är jävligt ensam.