oplanerat gravid med nr 2, 1an är bara 8 mån

Men är du helt säker på att det är det du vill göra. Jag gjorde abort i v7 och ångrar och kommer att göra det hela livet, 3:e graviditet. Har hört och det är sant, att man kan inte ångra ett barn men man kan ångra en abort.

Jag är själv oplanerat gravid med nummer 3 (har två barn under 4 år). Det är verkligen helt fel i tiden, dessutom bor vi för trångt, bilen är för liten och gubben långtidsarbetslös. Försökte mig på att göra abort redan direkt, men jag kunde inte när det väl kom till kritan. Nu är jag snart halvvägs genom graviditeten och har börjat acceptera läget, men det tog helt klart ett tag.

Jag är absolut inte mot abort rent allmänt, men för mig blev det svårt eftersom jag nu faktiskt vet vad det innebär att föda barn.. att man får något man älskar gränslöst förr eller senare... Nu känns det väldigt bra att vi valde bort abort. Det är inget jag tror man eg vill ha med sig i bagaget om man kan tänka sig att slippa. Speciellt inte en sen abort. Å väljer man att föda barnet ska det mycket till innan man ångrar det när man står där om 10, 20, 30 år....

Så så länge du känner att ni har en stabil relation kommer ni att klara detta. För oss var det jättejobbigt att få tvåan, men finner man stöd i varandra så tar man sig igenom det mesta!

Försök att lista upp hur ni skulle klara av att behålla det här barnet. Om man ser möjligheter också i stället för bara hinder så blir det enklare att tänka klart.

Väljer du abort så önskar jag dig lycka till och hoppas att det går bra för er och att ni kan gå vidare i er relation på ett bra sätt med den i bagaget. Oavsett vad jag å andra skriver måste du bestämma dig själv för hur du vill ha det!

Jag dömer inte dig, det är inget lätt beslut och vill du göra abort så är det nog rätt. Däremot tycker jag att du ska försöka diskutera det med en kurator innan du faktiskt går genom med aborten. För din egen skull. För att reda ut dina känslor, så att du kan vara säker på att du gör detta beslutet av rätt orsaker och inte bara är förvirrad av dina känslor. Du har ju nyligen fått ett barn så man befinner sig lätt i ett känslomässigt kaos då.

Jag tycker bara det är orättvist mot barnet då jag inte har känslor för det alls! Jag vill inte ha det.. Känner att det bara är en belastning, om jag ska vara ärlig så ser jag inte på det som ett barn ens! :( När jag väntade sonen så var det bara massa lycka och kärlek. Alla graviditeter är ju olika men om jag känner så nu, hur kommer jag då känna för barnet när det kommer. Fick tid hos doktorn på måndag och kuratorn ska ringa idag. Men jag har bestämt mig, min sambo är ledsen men säger att han står bakom mig och jag hoppas att vårt förhållande inte ändras pga detta!

Vad bra att du fått tid så snabbt.

Jag tror inte att det är konstigt att du inte har känslor för barnet i magen. Första året med ett nytt barn tar otroligt mycket på en, man är ju helt utmattad många gånger, och tanken på en till just då lockar ju kanske inte så mycket av förklarliga skäl. Så det är inte konstigt att det inte känns på samma sätt som med första graviditeten. Det behöver inte alls spegla hur du känner när barnet väl hade fötts, eller hur du hade känt när barnet var ett år. Men det krävs ju också då att din sambo är villig att ta över lite mer av ansvaret med det första barnet nu om du ska orka det.

Men i slutändan handlar det om vad du vill. Känner du dig trygg med ditt beslut så är det allt som betyder något. Man kan inte hjälpa vad man känner, och det är tråkigt att du hamnat i denna situationen. Jag önskar dig lycka till och hoppas att allt går bra!

Du gör självklart som du vill, men innan du bestämmer dig för att göra en abort i vecka 17 tycker jag att du ska tänka igenom det ordentligt. Jag har själv gjort en väldigt sen abort, och det går inte ens att jämföra med en tidig. Det är som en miniförlossning och du föder fram ett barn i miniformat. Det är fakta, jag har själv varit med om det.

Så tänk dig noga för. Det är en oerhört jobbig upplevelse. En upplevelse av det slag som man inte ens kan sätta sig in i innan man gått igenom den. För mig tog det nästan ett dygn innan allt var över. Ett dygn fyllt av värkar, smärta och ångest. Jag, som aldrig någonsin fått ett ångestanfall, var tvungen att få stesolid för att det skulle gå över. 

Vet du att det är det enda rätta så är det ju så. Men tänk noga över om du orkar ha en sån här upplevelse med dig i bagaget. Och se till att din sambo är där och stöttar dig hela tiden. Det kommer du att behöva.

Vad bra att du fick tid så snabbt för samtal!
Försök att prata öppet o diskutera igenom situationen ordentligt!

Tänker bara på om det är ngt i er livssituation som ni kan ändra på och ditt beslut får ett annat resultat...kanske din man kan jobba annorlunda o avlasta dig tex,
skriv gärna ner listor o tankar, för o emot och sånt för att du inte ska ångra dig senare.

Jag vet att när min son var ca 8 mån började jag vakna till efter all sömnbrist o annat o hade ingen tanke på en till men nu sen ngt år, sonen är 5, börjar det pirra efter en till,
känner jag att jag har landat ordentligt.
Men o andra sidan hade jag inte gjort abort om det blivit så snabbt eftersom jag fått behålla sgin o lika bra att köra på liksom menmen..
Tycker att du verkar vara en mogen person som fattar det beslut som är bäst för dig!

TS, hur har det gått?

Jag är hemkommen från sjukhuset, blev inlagd tidigt i morse och det tog ca 6 timmar så var allt över. Känner mig lättad att det är över samtidigt som jag är ledsen att jag kom så långt i graviditeten innan jag kunde komma fram till mitt beslut. Ska lägga mig och gosa med sonen och sambon nu och försöka njuta av det lilla som är kvar av julen. Tack för era tankar och stöd!