söker nån att prata med

Beklagar verkligen sorgen TS!

Jag har inte förlorat någon anhörig så jag kan inte påstå att jag varit i din situation. Men jag kan tänka mig hur otroligt smärtsamt det måste vara. Det har varit min största rädsla sedan jag var liten, att jag skulle förlora någon av mina föräldrar. När man fortfarande är så ung som du är så är det nog extra svårt... Har du funderat på att gå till en kurator för att få stöd i din sorg? Har du andra familjemedlemmar att dela sorgen med?

Fy fan...jag beklagar verkligen förlusten TS!
Min pappa dog när jag var 16 år gammal, så jag vet verkligen hur det känns att förlora en kär familjemedlem. 
Om du vill prata så lyssnar jag

Jag förlorade min mamma förra året, vet precis vad du går igenom. Se till att ta en dag i taget..

Till dig som mist en nära vän eller anhörig så finns det på många orter grupper för sorg. Jag är en hängiven fantast till att träffa andra som har gått igenom samma sak och som kan tala om att det du känner är ok och att det går att "gå vidare" trots en stor förlust, att livet kan få nya perspektiv. De som anordnar dessa grupper är bland annat kyrkan, studieförbund och andra ideella grupper. Kan namnge två av dem som är SPES och VIMIL. Googla och hitta hjälp! Kram och lycka till!!

Tack för era svar alla som har svarat<3

Det bara slår mig om och om igen att jag aldrig kommer få träffa honom igen och det gör för ont. Det är för overkligt. Vår relation var komplicerad, vi bråkade mycket men var ändå nära varandra. Men den senaste tiden har jag bott långt hemifrån och knappt velat höra nåt om hans sjukdom, knappt velat ha kontakt för jag mådde så dåligt av att höra och se honom bli sämre.

Så hann jag inte träffa honom en sista gång ens, när jag kom till sjukhuset så trodde jag han levde fortfarande. Mammas ord bara ekar i mitt huvud hela tiden: "men pappa är död". Så fick jag se honom och jag får inte bort den bilden ur huvudet.  Så sliten, han fick lida.

Jag saknar honom, vill bara få träffa honom en gång till, en sista gång. Det känns så orättvist och hemskt. Känns som att jag hellre bara vill få dö själv så att jag får träffa honom igen. Det här är för hemskt. Min stackars pappa, världens snällaste person som gjorde allt för mig men jag var så himla elak mot honom ofta, trots att han var så svag. Var arg på honom för att han var svag. Har sån himla ångest, saknar honom. Att aldrig mer få träffas är bara helt galet, så himla fel.

Matildet och Mjess, hur tar man dag för dag? Hur tusan står man ut med det här?

Minst: antar att jag kanske borde gå till nån slags grupp, men jag skulle bara gråta för mycket...Det känns läskigt och svårt.

Beklagar sorgen, har inte förlorat någon nära familjemedlem. 

Har din pappa varit sjuk länge eller kom hans sjukdom plötsligt och hade ett snabb förlopp? Jag förstår att det måste kännas ännu mer jobbigt med den komplicerad relation till din pappa och att du inte fick någon möjlighet att be om förlåtelse och ta ett sista farväl innan det var för sent. 

Jag förstår dig i din reaktion att vilja avskärma dig från verkligheten angående hans sjukdom och inte vilja veta hans tillstånd då det bara får dig att må sämre. Kanske inte riktigt samma sak även fast jag tror att det kan vara lite av samma känslor du upplevde under tiden din pappa var sjuk, i vilket fall har jag en mormor (visserligen hög ålder) som nyligen råkade ut för en stroke så att hon inte kommer att kunna komma hem något mera och det känns jobbigt varje gång min mamma berättar om hennes tillstånd då jag visserligen vill veta men samtidigt är rädd för vad hon ska säga denna gång. Detta troligen för att jag vet att jag inte vill bli medveten om att hennes liv håller på att rinna bort och att det kanske inte är långt kvar tills hon inte finns bland oss. Just nu känns ovissheten att det kan ske när som helst och att man kanske inte kommer att hinna träffa henne innan det sker, jobbigare än att hon faktiskt kommer att dö. 

Jag vill börja med att beklaga sorgen  och säga att jag tyvärr går igenom samma som du just nu. Min pappa gick bort i KOL (kronisk obstruktiv lungsjukdom) för några veckor sedan och häromdagen hade vi begravning för honom.

Jag och pappa hade inte jättenära kontakt, men under hösten när han var inneliggande på sjukhus mycket så åkte jag dit så ofta jag kunde. Ändå har jag så många saker som jag velat pratat med honom om men som aldrig blev av för det blev aldrig riktigt läge.
En förälder är alltid en förälder. Oavsett hur relationerna såg ut till föräldrarna, om man var arg, så slutar aldrig föräldrarna älska en. Det är i alla fall vad jag tror. Och de vet att kärleken är ömsesidig även om man bråkat.
När min pappa begravdes sa officianten (vi hade borgerlig begravning) att * pappas namn * kommer leva vidare i våra minnen och när vi pratar om honom, och så är det ju. Även om det gör så ont att veta att man aldrig mer får träffa honom eller höra hans röst så finns ju minnena kvar och så länge vi pratar om honom så finns han kvar på något sätt.
Jag vet att min pappa vägrade låta mig se honom lida, men tack vare en sjuksyster som gick emot hans vilja och ringde mig så fick jag vara med honom hans sista timmar i livet på sjukhuset. Han var sövd då så jag fick heller aldrig någon chans att säga något som gav gensvar.
Jag tror inte det är någon mening att ångra allt man aldrig sa eller gjorde, (för visst är det lätt att fastna i sånt) utan man blir tvungen att istället vara glad för den tid man fick tillsammans. Det är mitt sätt att göra sorgen uthärdlig, för det gör så ont emellanåt att man inte vet vart man ska ta vägen.
Kram

Förlorade min mamma i cancer för ett år sedan. Inboxa om du vill.

Och en sak till; din pappa hade velat att du går vidare i livet och gör det bästa av det. Det är det bästa du kan göra för att hedra honom. 

Beklagar sorgen TS.. Jag blev av med min lillasyster för ett par år sedan. Känslan är så ofattbart svår. Minns varenda sekund av tiden efter det att hon lämnat oss :/ 

 Han har varit sjuk väldigt länge. Frisk, sen återfall, sen sjuk, frisk osv... Många kriser. Jag har alltid varit med honom förr, men alltid mått väldigt dåligt av det. Den här gången var jag självisk, jag ville inte avbryta mitt liv igen... Sen fick sjukdomen plötsligt ett väldigt snabbt förlopp.  

Känner verkligen igen det där med att vara rädd för vad nån ska säga och att inte vilja vara medveten om vad som kan hända. Ovissheten är plågsam. Mitt råd är att inte göra som jag, när man har försökt för förneka allt blir chocken när det väl händer mycket värre. Men det gör ont.

KramOh, tack för ditt svar, så himla fint.  Beklagar din sorg. Min pappa har också legat på sjukhus mycket och jag har alltid varit med förut, tagit hand om honom... Jag vet ju att kärleken är ömsesidig, men på nåt sätt kommer jag bara ihåg alla gånger när vi har bråkat mest. När jag tänker på de fina minnena får jag ju ännu mer ångest, över att jag inte tog vara på honom mer när han fanns och över att jag aldrig får några fler chanser. Aldrig mer träffas, han kommer inte få se vad det blir av mig.  

För dig har det gått lite mer tid sen det hände ser jag, tycker du att det känns annorlunda än den första veckan? 

Vill också tänka att jag ska vara glad för den tiden vi hade, men det är svårt.Oh så hemskt, beklagar. :(  Känner så igen mig i det där med en ofattbar svår känsla.

Alltså, om döden är en del av livet - hur kan den vara det när det är så obeskrivligt svårt? 

"Oh, tack för ditt svar, så himla fint.  Beklagar din sorg. Min pappa har också legat på sjukhus mycket och jag har alltid varit med förut, tagit hand om honom... Jag vet ju att kärleken är ömsesidig, men på nåt sätt kommer jag bara ihåg alla gånger när vi har bråkat mest. När jag tänker på de fina minnena får jag ju ännu mer ångest, över att jag inte tog vara på honom mer när han fanns och över att jag aldrig får några fler chanser. Aldrig mer träffas, han kommer inte få se vad det blir av mig.  

För dig har det gått lite mer tid sen det hände ser jag, tycker du att det känns annorlunda än den första veckan? 

Vill också tänka att jag ska vara glad för den tiden vi hade, men det är svårt."

Tack   Imorgon är det exakt 4 veckor sedan han gick bort. Svårt att säga var jag är i sorgeprocessen, men det går verkligen upp och ner. 
Hittills tycker jag att dagen efter hans död var absolut svårast, jag bara satt som en zombie och jag kände mig så tom, det var så tomt och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag har fortfarande overlighetskänslor över att han faktiskt är borta och begravningen häromdagen var tuff men det kändes ändå helande på något sätt att ta ett slutligt farväl tillsammans med andra som stod honom nära och som också sörjer honom, saknar honom. Jag fick bland annat tillfälle att prata med en kusin till mig där, som förlorat båda sina föräldrar genom åren och hon är inte mycket äldre än mig. För mig hjälper det verkligen att prata med personer som kände pappa och personer som upplevt liknande som jag, det gör att man inte känner sig lika ensam i att ha det jobbigt. Man förstår att det är en del av livet och alla ska vi en dag dö.
Själv har jag alltid varit rädd för döden, men sedan pappa gick bort så känns det som att jag inte är rädd för döden längre.

Om jag ska vara riktigt ärlig så är de fina minnena ihop med pappa ganska få, men konstigt nog de jag minns starkast, tillsammans med hans skratt, hans sätt att berätta saker och ja, det so gjorde honom till just den han var. han kunde såra mig rätt rejält under årens lopp men det är som att det är glömt och förlåtet nu. Jag tror att det kommer bli samma för dig.
Kram

Beklagar verkligen sorgen för alla som krivit här inneHar sökt efter en sådan här tråd där någon förstår precis hur det är att förlora någon man älskar över allt.

Jag är en tjej som precis fyllt 21 och jag förlorade min mamma i somras. Jag har inga syskon och var verkligen en morsgris som älskade min mamma över allt, vilket gjorde hennes död än mycket svårare. Mamma hade flera hjärnmetastaser som kom från ett malignt melanom som tagits bort för flera år sedan och därefter varit symptomfritt. Efter att metastaserna hittades fick mamma endast drygt ett år till i livet. Jag var inte med när mamma somnade in även om jag ville, men allt gick så fort och hon somnade in en morgon innan vi hann komma in till hospice. I början var jag jätteledsen för att jag inte fick vara där och säga ett sista "jag älskar dig" och "förväl" men såhär i efterhand känner jag att det var skönt att det sista jag fick säga till henne dagen innan hon dog var "älskar dig och ses imorgon". Då är det inte "förväl", utan "vi ses igen".

Själv tycker jag att sorgen är förfärlig och tänker på henne varje dag. Ingen skall förlora sina föräldrar så tidigt. Behövde ju fortfarande en mamma att fråga om alla saker mellan himmel och jord.

Värst såhär ett par månader efter tycker jag är att alla runt omkring en tror att allt är som vanligt och att man har "kommit över det", men ack så fel man kan ha.  Jag tror att vi alla i denna tråd kan hålla med om att våra kära aldrig skall glömas och att deras minnen skall leva kvar för alltid.

Ett tips till hur man kan hitta en ljusglimt i allt sorgligt är att jag startade en minnesfond till min mammas ära hos cancerfonden där både vi och andra nu sätter in pengar  till forskningen som kan ge fler en chans att överleva. Att se hur beloppet på denna fonden ökar, och således hur många som brydde sig om mamma, får mig att bli helt varm i hjärtat och se något positivt i allt mörker. Jag satte målet till 5000 kr vilket jag trodde skulle vara omöjligt, men fonden är i skrivande stund uppe i 16000 kr. Detta tycker jag är ett utmärkt sätt att hedra en kär anhörig(vill ni veta mer tror jag att man kan skicka privata meddelanden på något vis. Jag är helt ny här inne).

Styrkekramar till er alla

Adopterad från Vietnam: tack för dina ord, håller med om så mycket. Känner också att jag hela tiden försöker söka stöd hos folk som egentligen inte förstår. Folk gör så gott de kan men min sorg är så oändlig och det känns som att ingen kan förstå.  Det gör så jävla ont.

Att starta en minnesfond låter som en jättebra idé, skulle nog gärna göra nåt sånt... Kanske skriver till dig och frågar hur du gick tillväga:)