jag eller sambo egoistisk?
Hej!
Jag och min sambo har varit tillsammans i 8 år och har 2 barn (snart 1 och 2,5 år).
Jag känner mig extremt ensam i båtar förhållande och olycklig överlag.
Min sambo driver ett företag sen 7 år tillbaka som inte går så bra. (Han taxerade knappt 60000kr förra året). Han älskar sitt jobb och det liv som medföljer runtom det. Jag har ett ganska välbetalt jobb som hag vantrivs på. Jag skulle väldigt gärna gå ngn KY-utbildning eller söka annat jobb men kan inte detta pga att jag måste behålla min lön och det är svårt att bli anställd när man är 30+, nybliven tvåbarnsmor (VAB lyser i ögonen på arbetsgivare). Jag hade väldigt gärna velat vara hemma lite mer med våra barn men det har vi inte råd med så de ska skjutsas in på förskolan...allt för att han ska få behålla sin jävla verksamhet.
Jag var stöttande under några år men det kommer bara fler och fler saker som jag och barnen måste offra för att han ska få behålla den. Jag känner mig som en dålig flickvän för att jag inte orkar stötta honom längre.
Vi får ge upp hustankar, semestrar, bröllop är det inte tal om, vara hemma med barnen, alla mina föräldrardagar är redan slut för att jag måste ta ut så många,
Sen har han mage att klaga på sin bil (som hans mormor köpte till honom för att det är för jobbigt att åka kollektivt till jobbet.) Kan förstå lite men klaga f---n inte då.
Han åker 9, kommer hem 21 Jag gör allt själv hemma. Han är beroende av sin telefon och sätter sig med den så fort han kommer hem och kollar jobbmail och annat.
Jag sover ingenting då minstingen är uppe hela nätterna och känner att jag inte orkar mer snart. Blir alldeles för lätt arg på min lilla fina 2 åring och är arg och grinig för jämnan.
Jag vill inte ha sex. Tror vi har haft det 2 ggr på 1,5 år. Han verkar inte orka heller.
Han är trött för jämnan och orkar aldrig hitta på något. Han följer oftast med om jag har kommit på ngt men han verkar sällan speciellt entusiastisk eller engagerad.
Jag har sagt att jag är less på situationen och att jag inte orkar mer. Jag har sagt allt som jag skrivit här ovan och frågar honom om han tycker att det är ok att leva så. Han tycker att jag överdriver och är lite lättretlig och känslig pga att vi har småbarn och att jag är trött.
Han säger själv att han aldrig haft en sån här stabil familjesituation och är jättelycklig i den och mår jättebra. Jag kommer ifrån en riktig kärnfamilj och vill ha mer. Någon som vill äta något gott och mysa på fredagskvällen istället för att däcka på soffan.
Jag vet inte om det är så att jag överdriver. Jag blir snart alldeles tokig. Jag kan inte tänka mig att leva med barnen halvtid!!! De ör mitt allt!!!!!!!!!! Jag vet inte hur jag ska orka bara...
