Närstående eller okänd donator, vad är bäst för barnet?

Rent spontant så tänker jag att det kanske blir svårt för brodern i det långa loppet. Att han kanske känner att det är 'hans' barn, vill lägga sig i uppfostran av barnet osv.

Hej igen TS, 
jag svarade ju ovan att jag själv hade valt närstående, men gav egentligen inga argument, så här kommer det hur jag tänker:

Jag skulle ha velat ha någon som var nära släkt med min man, för att veta att det ändå var delvis hans gener som barnet får. En okänd donator kan ju vara precis vem som helt, om jag ska vara extrem nu: vilken konstig person som helst. (kan ju även vara en bra person om man har tur såklart.

Jag läser in i dina svar ovan att du själv helst lutar åt närstående donation. Det är väldigt bra att du tar in andra argument och synvinklar och försöker fatta ett logiskt beslut, men i en sån här fråga tror jag att magkänslan är väldigt viktig. Vad vill du själv, för det är det som kommer kännas bäst för dig att förklara för ditt barn sedan när han/hon börjar fråga om varför.

Lycka till och uppdatera oss gärna sen om hur det blev/hur ni tänker.
Allt detta är svåra frågor att ta ställning till, och säkert vet man ju inte helt hur det blir förrän barnet är äldre och kan tycka/tänka själv om saken... och även barnen tycker ju säkert olika.

Men i vilket fall så tror jag att öppenhet är det viktigaste!

Vi är öppna inför omgivningen med IVF, just för att det ska bli lättare för vårt barn när vi pratar om det, att hen inte ska känna att det är något hemligt/konstigt.

Jag hade inte velat veta att farbror egentligen är pappa exempelvis. Det hade varit lättare att acceptera att mamma och pappa inte kunde få barn så de tog hjälp från någon som kunde ge dem barn, men inte skulle vara ett inflytande i mitt liv.

Jag är provrörsbarn (spermadonator) .
Det är inte 18 åra ålder som gäller för att få veta vem biologiska fadern är, utan man måste utgå en utredning och då ska en psykolog bestämma om man är mogen nog för att få veta det osv. Jag var 16 år när jag fick veta vem min biologiska pappa är.

Jag skulle ha önskat att någon närstående varit donatorn, för just nu känner jag en tillhörighet till en familj där ingen vet om att jag finns förutom donatorn och hans fru. Bilogiskt sett har jag en bror och två brorsbarn, jag har sett dem på avstånd, då min föredetta pojkväns faster bor granne med dem..

Jag kan inte tala för någon annan än mig, men jag önskar att de "familjekänslor" jag har för dem önskar jag att jag kunde känna för någon närstående till min egen familj istället. :/

Jag vet hur det känns att ha svårigheter att få barn, och jag önskar er all lycka, och att ni kommer fram till en lösning som fungerar för er alla! :)

Vad tycker din man? Det känns som att det bör vara han som får ta det slutgiltiga beslutet. Jag hade valt brodern, och så skulle jag ha gjort någon egen sagobok om det så att den förenklade historien finns redan från början och inte kommer som en chock för barnet senare. Typ något i stil med att pappa fick gå och låna ett frö från farbror... Obs, jag skulle inte ha sagt att barnet har två pappor dock, utan han/hon har en pappa och en farbror och jag hade kallat kusinerna för kusiner även om de är genetiska halvsyskon.

Jag skulle ha förståelse för det valet isåfall, men endast därför att jag själv funderat på att göra en befruktning med donator, och då har jag bara möjlighet att göra det i Danmark. Men nog skulle jag lägga skuld på dem för att de då satt mig i en sits där jag aldrig kommer ha möjligheten att veta vars jag kommer ifrån, och jag skulle bära det med mig hela livet. Och inte bara för min skull, utan även för min dotters- att hon inte heller skulle veta.

Jag berättade för min mamma att jag gått till ivf kliniken och hittat donatorn (2010) och hon förstod varför jag velat hitta honom, min pappa vet ännu inte att jag hittat donatorn.
Första gången jag träffade donatorn så blev han så glad över att -som han sa- fått en dotter. Vi pratade rätt mycket och jag fick bilder på hans son och barnbarn. Vi har efter det träffats 3 gånger, men hans fru var inte så glad över det så sen våren 2012 så har jag inte hört något av honom.

Visst tror jag att min mamma har blivit lite förvirrad över mitt letande, men även haft mycket förståelse då hennes äldsta systers pappa försvann när min mormor blev gravid (det är inget som de berättat för mig, men jag har en förmåga att springa på information utan att ens leta, så som jag gjorde när jag fick veta om donatorn), och hon har aldrig träffat honom, och har väl känt ungefär som jag trots att hon haft en underbar styvpappa (min morfar).

Min relation till familjen är lite svajande. Jag kommer alltid ha en bra relation till min mamma, mest för att vi är såpass lika som vi är i beteende och tankesätt, men jag kommer nog aldrig komma överens med min pappa. Han har gjort ocj sagt mycket ont om både mig, min mamma, och min lilla dotter under hela min mitt liv.. det är ett band som inte går att reparera tyvärr. Min relation till donatorn, ja, det nämndes tidigare. Jag sökte ingen substitut för min pappa när jag letade upp donatorn, men nog hade jag hoppats på någon sorts relation just för att det är så mycket om mina gener jag inte har någon aning om. Dock vet jag att min dotter och donatorns barnbarn har samma ögon och leende, och jag är väldigt lik min biologiska bror.

Det är bara att fråga på, jag tar inte illa upp och har full förståelse för frågor! :)

Om din pappa hade varit en bättre pappa (låter inte som att han var så toppen), tror du att du hade känt samma band till din genetiska pappa och hans familj då?

Hm det var en klurig fråga. Nog hade min nyfikenhet lett mig till att söka upp donatorn, men skulle nog inte känt samma tillhörighet till den familjen om jag haft en bättre relation till den pappa jag växt upp med.

Tänkte ställa samma fråga tidigare men trodde att de inte var någon ide, att du skulle svara att de inte spelat någon roll osv, även om de egentligen gjort de. Så de här var ett bra och ärligt svar!

Ja kan ju tänka att behovet av att söka upp nåt genetiskt ursprung inte blir lika viktigt om man har de bra med dom föräldrar man har, men bra uppväxt och nära kontakt med kärlek osv.

Har man bara en förälder, eller kanske till och med dålig kontakt med båda blir de så klart nåt annat då man saknar nåt.

Tror personligen att vad som känns/är rätt eller fel varierar lika ofta som de finns barn. För någon blir ursprunget väldigt viktigt medans de för någon annan inte spelar någon roll alls, och allt där mitt emellan :)

Har ju tex kompisar som är adopterade, och för ett par som har dålig kontakt med föräldrarna har de för den ena varit viktigt att få veta mer om sitt ursprung och en har till och med rest runt i Sydamerika för att hitta sina bioföräldrar, medans ett par andra som har bra kontakt med sina föräldrar inte känner något behov alls av att rota i var de kommer ifrån och ser sina föräldrar lika mycket som föräldrar som sina syskon.

Sen vet man ju dom som kommit till "på fyllan" och har en pappa dom nästan aldrig träffar, vilket inte blivit nåt bra, och en annan som blev till på en båtkryssning och aldrig kunnat veta nåt om sin pappa mer än att han förmodligen var finne. Hon har en "riktig" pappa sen hon var 7år och ser honom som sin pappa i alla lägen.

Tror som sagt att de kan se ut på väldigt många sett, och att föräldraskapet, trygghet och kärlek har en stor bidragande orsak till om bioföräldrar är mer eller mindre viktiga.

Ja det kan ju bli väldigt jobbigt för honom också om han börjar känna så. Men han har sagt nu att han inte ser det på det sättet alls utan att han ser det som att han donerar dna, inte ett barn. Sen vet man ju aldrig hur det väl känns om det blir av.