Som att det aldrig har hänt...

Känner att jag är tvungen att skriva av mig någonstans...

Efter att i 1,5 försökt få till ett syskon till vår älskade son (nu 4,5 år) och min dotter sen tidigare, fick vi förra veckan vårt efterlängtade +.  Jag var ju naturligtvis att köpa ett extra test för att bekräfta den fantastiska nyheten. Det kunde inte bli en bättre jul. Vi var som på rosa moln! 
Jag har aldrig tidigare haft ett missfall och även om jag visste att det är osäkert fram till vecka 12 så fanns inte mina tankar där. Eftersom vi har försökt så länge så kändes det liksom som att nu, Nu, nu är det dags för oss. Äntligen! På julafton kunde vi inte hålla oss. Vi träffar så sällan min släkt så det kändes som att det var roligt att berätta, även om det var jätte tidigt. Vi skålade och alla var glada för vår skull. 

På kvällen när jag gick och lade mig fick jag en extrem magknip. Knipen var så högt upp i magen, så jag tänkte aldrig tanken på att det skulle ha med graviditeten att göra. Jag trodde att jag har ätit för mycket julmat eller nåt. Jag hade haft migrän hela dagen och ihop med magknipen så var det omöjligt att somna. Jag låg med en varm kudde för magen och gjorde mitt bästa för att slappna av och somna. Jag vaknade var tredje minut kallsvettig och allmänt risig. På morgonen bröt jag ihop över att inte ha sovit och av en oro jag börjat känna inför graviditeten. En sån här magknip kan ju knappast vara bra. Maken tröstade mig och tyckte att det inte riktigt var likt mig att oroa mig på det där sättet. Jag reste mig för att gå på toa och kände hur det rann ner i trosorna. Jag skyndade mig till toan och såg det jag hoppades bara var en inbillning. Massor av blod. Då visste jag att det var kört. Maken tröstade med att vi inte skulle tänka det värsta utan istället åka till akuten och ta reda på vad som var fel. Jag visste.

Det är en enorm sorg som jag aldrig trodde jag skulle uppleva så här tidigt. Svårt att förklara. Jag kände sån omedelbar kärlek när jag fick reda på att jag var gravid. Så enormt redo för att ta emot den här graviditeten och det här barnet som skulle komma. 

Något som gjorde mig extra ledsen var när vi var på akuten. De frågade flera gånger om jag var säker på att jag hade varit gravid, att det inte bara var min mens som kom. Eftersom de inte kunde se någon graviditet när det undersökte mig. Jag blev så himla ledsen. Ett missfall kan jag ta även om det naturligtvis gör ont, men att liksom "ta ifrån mig" min graviditet...Som om det aldrig skulle ha hänt, som att jag inbillat mig alltihop. 

Är det någon annan som känt samma sak?