Ni me med barn som pluggar på högskola på hemorten...

Nu har jag ingen egen ;) Men syrran är 22 och bor hemma medans hon pluggar på högskolan. Mest för att det skulle bli jätte jobbigt för henne ekonomiskt. Det räcker med att ha studieskuld.
Och om mamma och pappa ändå ska betala för henne med bostad och mat kan hon lika gärna bo hemma.

Jag var en kompis som bor kvar hemma, men han är yngsta barnet. Annars har nog alla flyttat hemifrån, trots att de pluggar på hemorten.

Hon kanske kan bo kvar första året för att sedan flytta? Behöver ju inte bo kvar hemma tills hon är färdigpluggad :)

Nä, precis. Jag tror inte att hon kan flytta direkt heller för det tar tid att då tag i studentbostad. Jag tror att det utslagsgivande blir om hon måste ta studielån eller ej.

Det bästa vore nog om hon fick tag i en studentlya, jobbade lite vid sidan av och sen att vi kunde lägga till en del varje månad så att hon kan ha eget boende men samtidigt slipper låna för boendet (men samtidgt ta ansvar själv genom helgjobb eller liknande).

Hmm, problemet med den planen är väl att hon har dyra vanor efter att ha bott hemma.Jobbar hon extra är hon van att kunna lägga det på kläder och skor och så kan det ju inte bli som student fortsättningsvis. men det är också ett starkt skäl till att hon skulle behöva testa på studentlivet, och hushålla med pengar, dvs skippa lyxshoppingen. Det kommer aldrig att hända så länge hon bor kvar hemma.

har ett barn som snart kommer vara i den situationen men ändå inte lika.
Då har redan något barn flyttat ut så vi är inte så trångbodda.
De små barnen strös hen inte av då han mycket space själv och tvärtom hjälper till väldigt mycket, både spontant och när vi ber om barnvakt.
Så i vårt fall hoppas jag hen bor kvar så att hen slipper lån om det går, kanske i alla fall halva studietiden.
Om vår situation varit mer som er, hm då hade jag nog propsat på att hen skulle flytta alternativt börja bidra mer hemma.
Stötta lite ekonomiskt kanske om behov finns med del av hyra, men ärligt talat är det inte hela världen heller om man måste ta studielån.

Tycker det här är löjligt! Jag förstår inte ni föräldrar som är så ivriga med att man ska "kasta" ut sina barn när de blir 19- 20 eller när de får CSN.

Man är en familj och man hjälps åt.

Med det innebär det om du som förälder kan förhindra att ditt barn tar på sig en massa CSN lån NÄR man har möjlighet att bo kvar hemma under studietiden så SKA du göra det.

I min familj skulle inte ens det komma på talan att mina föräldrar skulle slänga ut mig om jag pluggade på samma hemort.

fast här måste jag säga emot, då det i vissa fall absolut kan vara dax för allas skull i familjen att lätta ankare.

Har lite svårt för personer som berättar för andra vad de SKA göra. Det är väl upp till varje familj. Visst hjälps man åt som familj men det innebär ju inte att lösningen måste se likadan ut för alla. Alla unga vuxna är ju heller inte likadana och jag tror att en del mår direkt dåligt av at inte få flytta hemifrån och börja sitt lv. Jag själv var sådan, jag led de två sista åren, även om jag ade en jättefin familj. Jag ville så gärna pröva mina egna vingar.

Min styvdotter är inte som jag, hon har nog inte samma längtan. Skulle personligen aldrig någonsin propsa på att hon flyttade ut om hon inte var redo för det! Få föräldrar slänger nog ut sina barn på det sättet. Det handlar väl snarare om att erbjuda alternativ om det är det som känns bäst för samtliga. Undantaget är väl om den unga vuxna beter sig idrägligt och bara bor kvar år efter år och uppnenbarligen inte tar något ansvar. Då tror jag att man gör sitt barn en björntjänst genom att låta henne el honom bo kvar.

I vuxenblivandet, iallafall i vår kultur, ingår att ta ansvar för sin försörjning och lära sig att bo ensam. Om man som förälder har möjlighet att mjukstarta sina barn i det så är det självklart bra, men jag tycker faktiskt att man förstör sin studietid om man bor kvar hemma hos föräldrarna som student. Då får man inte möjligheten att på samma sätt knyta nya kontakter, vuxenkompisar, prova på att själv hantera sin budget (och upptäcka att det är jäkligt trist om man inte har råd med toapapper) och själv vara tvungen att ansvara för både sin tid, sin ekonomi och sitt sociala liv. 

Om man bor kvar i samma stad som sina föräldrar och har en god relation så är det ju ändå guld värt att ha sin familj som sitt skyddsnät, man behöver inte bli ensam och ledsen. Men ungen ska bli vuxen och få rå sig själv, med stöd och uppbackning såklart, men inte fortsätta tonårslivet.

Jo, så tänker jag också. Jag tror inte att det är bra att bo hemma under hela studietiden, så det hoppas jag att dottern inte vill. Men hon har nog inte samma längtan att ta hand om sig själv som jag och hennes pappa hade i hennes ålder, så är det bara. Sedan hade man ju hoppats på att bostandssituationen var bättre, så att det fanns mer lockande alternativ än vad som är fallet idag. För oss blir det nog så att hon bor hemma första studieåret. Då har hon bott hemma två år efter studenten. Efter det hoppas jag faktiskt att hon är flygfärdig - både för hennes och för vår skull!

Sedan har jag tänkt på detta med krav på standard. Det måste ha förändrats en del ändå. Jag bodde de första terminena inhyst i ett rum i en villa. Jag delade toa med en annan student och hade bara en mikro och en skrubb med en kokplatta att fixa mat på. I det lilla rummet jag bodde i fanns plats för en säng och ett skrivbord. Så var det de första åren. Det var skralt. Man åt potatis, rotfrukter och den billigaste maten. Jag kommer ändå från övre medelklassen och mina färäldrar hade kunnat hjälpa (och gjorde det nog då och då antar jag) mig med en extra slant. Men det var just känslan att leva sitt eget liv som var så cool. När jag tänker på styvdottern så skulle hon aldrig i livet stå ut med så dålig standard. Och jag tror inte att det gäller enbart henne, det är nog en generationsgrej. 

Jag har också stora barn (12år, 17år, 17år samt 21år) med pojkvänner/flickvänner (... andra vänner som mest hänger hemma hos oss..) som vi (jag och min man) försöker stödja/putta ut i vuxenlivet. Läget hemma kan bli rätt spänt hemma när arbetsbördan blir för dryg för mig i kombination med sviktande ansvar hos våra telningar..

Det där med standard verkar vara en grej, jag håller med  VeronicaK, hos oss verkar kraven vara inspirerade av "Hollywoodfruar", "Fest hos Bagge/Wahlgren" m,m. Det ska vara centralt och nyrenoverat. HJÄLP tänker jag. Försöker berätta om hur det var när jag flyttade hemifrån. Men jag blir förpassad till stenåldern och "det är inte samma tider nu"..

Nä - det är inte samma tider.  Det är någon sorts bakvänd tid, där jag på något sätt lyckats dölja för mina barn att livet är något man skapar sig - det kommer inte färdigt från närmsta webshop där man klickar i "bra jobb", "hög lön", "snygg(dyr) bil" och sedan väntar på leverans.

Jag tycker att jag ALLTID pratat om och uppmuntrat barnen till att vara aktiva - skapa sitt eget - men så dyker det upp flickvänner som vill "leva lyxliv" och tycker att min son ska fixa det åt dem. Eller som min son uttryckte det "det är dyrt att ha en flickvän". Jag får panik. Hur har det blivit så här?

Och SJÄLVKLART älskar jag mina ungar. Just därför är det bra att bo i liten ful etta, åka buss.. fixa ettan så den blir lite finare, få ett bättre jobb och kanske köpa bil så småningom, få självförtroende att klara sig själv.

Det vore kul att höra från någon som lyckats putta ut sina ungdomar eller när det bara funkat - vad gjorde ni?

Jag var tvungen att skratta lite åt din beskrivning, det där med att klicka i vad man vill ha och vänta på leverans, det var mitt i prick! Också det du  beskriver att din son säger: "det är dyrt att ha flickvän": det är ju skrämmande! Vilken press på killarna (de har väl inte mer pengar att röra sig med än tjejerna!). Har utvecklingen gått bakåt  vad gäller könsroller?

Jag upplever samma sak fast från andra hållet så att säga, eftersom vi har en tjej. Hennes kille jobbar iofs heltid och bor hemma (fast betalar där) så han har nog en del över men han tar ofta med sig henne på restaurangmiddagar och det är självklart att han betalar! Det känns inte alls rätt, men samtidigt har vi varken lust eller råd att betala lyxmiddagar på krogen för henne, det har vi inte råd med själva. Det känns som att den yngre generationen förväntar sig och också får den bästa standarden i familjen: dyraste kläder, krogliv,  mobiler, datorer osv fast det är de inte ens börjar tjäna pengar, och de vuxna som drar in pengarna har de sämre prylarna. Hur ska de då motiveras att börja jobba? Då kommer de ju få det sämre materiellt sett?

Nåja. Mitt i allt detta är jag ändå någonstans nöjd med att hon trivs så pass bra hos oss att hon inte vill sticka på direkten. Att det finns ett värde i gemenskapen med oss, inte bara för att det är bekvämt (hoppas jag). Men samtidigt, igen, skulle jag vilja ge henne en liten mjuk puff i rätt riktning. Hon påpekar ofta att hon fortfarande är "barn" - det sa hon senast igår - men det börjar ju bli en sanning med modifikation. Hon fyller trots allt 20 i år.

Intressant tråd! Jag är inte riktigt där än, vår äldsta är 15. Men jag funderar ibland på framtiden! Och på det rimliga i att de yngsta i familjen som inte drar in några pengar har högst levnadsstandard.

Men VeronikaK - är man fortfarande barn när man är nästan 20? Räknas man som det? Jag trodde det var 18 år som gällde?

Tja, det där med att vara barn eller inte är ju rätt individuellt. Rent juridiskt är man ju barn tills 18 år,det stämmer. Men det handlar väl också om när man känner sig vuxen och det gör väl inte min styvdotter. Fast lite märkligt tycker jag väl att det är nånstans - jag ville ju vara vuxen i dne åldern och slkulle inte kallat mig för barn. Men vi är nog ganska olika.

Ämnet vara "vuxen" har kommit upp rätt ofta här hemma. Att vara vuxen och bli behandlad som vuxen.

Jag irriterar mig på att vår äldsta kille GÄRNA vill ta vuxna beslut - men ogärna tar vuxet ansvar.

När man är vuxen kan man till exempel bestämma själv när och hur man går och lägger sig, hur länge man sover, etc.. Ansvaret handlar om att ta konsekvensen av det.

Om jag sover till 15.00 vänder jag på dygnet och får svårt att fixa vardag med jobb etc = livet rasar ihop till slut.

Att det ska vara så farligt att ta de vuxna konsekvenserna? Vår sons flickvän tycker jag är galen som resonerar så här.. Hon behöver sin skönhets-sömn.

Jag har lust att säga "jag tror inte det hjälper" men det behåller jag för migsjälv.

Rent principiellt, vi har väl underhållsplikt för vår barn fram till 21 år om de fortfarande studerar på gymnasiet?

.. ang mitt inlägg om underhållsplikt och gymnasiestudier.. Detta är ju alltså en tråd om högskolestuderande "barn". Glömde bort mig;)

Mina barn flyttade till en annan stad och studerade för att de ville se nåt nytt, så det blev aldrig aktuellt. Men min äldsta ser skillnad nu på de som bodde kvar hemma och pluggade( eller jobbade eller bara "vilade sej"), jämfört med alla han lärde känna som flyttat. De som flyttat blir mer vuxna medan de som bor kvar hemma klagar på sina föräldrar osv precis som yngre tonåringar.

Jag tror det är viktigt att hinna bo ensam ett tag innan man blir sambo, så man vet hur man vill ha det själv.

Jag tror oxå det är svårt att förändra rollerna från barn- förälder till självständig student-annan vuxen när man bor kvar. Lätt att mamma sköter tvätten och pappa lagar middag medan studenten har kul på nation då, av bara farten. Så jag tycker att barnet ska flytta, men kanske bo hemma första terminen för att se att utbildningen är rätt val.

Bor man i ett litet korridorrum eller trångt hyresrum så lär man komma hem över loven så det är inte en total flytt som om man kan ha en egen lägenhet.

Jo, det där känner jag igen. Jag tror att när man är i "vuxenblivandet" så  tolkar man gärna in detta med att vara vuxen som att man nu ska få ta del av privilegierna medan man kanske inte riktigt är beredd att ta alla konsekvenser, dvs ansvar. Eller så tycker man att man gör det, men de vuxna runt omkring har inte riktigt samma åsikt.

Jag kan tycka att vår tjej är vuxen på ett sätt. Hon är ganska mogen socialt och kan umgås och hantera olika sorters människor och samtal. Men på andra sätt är hon väldigt ung - att sköta dét praktiska i et hushåll har hon inet alls koll på (inte ens sind el) och att planera saker, ta konsekvenser av beslut osv. Men det är tydligen så enl. forskning att man inte är helt färdigutvecklad vad gällerkonsekvenstänkande förrän man är 24-25 (enl vad jag hört) och det märks! :)

Ja, jag tror egentligen precis som du. Det känns väl som att vi går och skaver på varandra rätt mycket som det är nu. Jag tror också att det är svårt att bara plötsligt bli vuxnen och börja ta ansvar hemma bara  för att man gått ut gymnasiet - mycket rullar nog på i gamla hjulspår. Tyvärr är inte pappan i familjen heller riktigt beredd att få till förändring.

Jag tycker inte att det är hela världen heller egentligen att hon blir lite uppassad - tids nog får hon ta vuxenansvar fullt ut. Bara den bekväma tillvaron inte leder till att hon blir kvar hemma tills hon är 25 eller nåt!!! Det vore faktiskt en mindre katastrof både för henne och oss.

Tyvärr är det så att hon inte vill bo själv. Jag älskade det i hennes ålder men hon är inte sådan.Det har vi pratat om och det har hon sagt tydligt. Hon är väldigt social och ogillar att vara själv över huvudtaget. Sedan kan hon heller inte tänka sig att bo i korridor eftersom hon inte vill dela kök med andra som hon inte känner. Jag har pratat lite med henne om idén att dela lägenhet med kompisar men där är hon lite tveksam om dte inte skule bli för stökigt och att hon då får vara dnen som plockar upp efter andra. (Jag hade VÄLDIGT svårt att hålla masken när hon sa just det faktiskt... :D :D :D

Tror inte att hon är helt redo än alltså. Till hösten får vi se, det beror också på vilken utb. hon kommer in på. Men det är fasen ingen lätt tid. Det är som att hon vill vara vuxen men samtidigt barn när det passar henne... Lite handlar det nog bara om att stå ut just nu för min del. :/