Det känns fortfarande i hjärtat

För fem år sedan, en månad innan jag fyllde femton, blev jag gravid av misstag efter att en åklagare i min hemstad valt att införa förbud att ge flickor under 15 år p-piller (vet inte varför).
Jag som hade ätit p-piller sedan jag var tolv år  hade inte så mycket att välja mellan så det blev kondom. Jag hade ett fast förhållande sedan 1 år.
På något sätt lyckades jag bli gravid ändå. Vet inte om kondomen sprack eller så, nånting hände ju.

Trots min ålder så kände jag att jag inte klarade av att göra abort. Jag insåg att livet aldrig skulle bli som jag hade planerat, men jag välkomnade det ändå.
Min pojkvän fick en chock men han var likadant inställd som jag, vi kunde inte döda ett barn. Så i 2 månader förberedde vi oss för något vi visste att vi skulle klara av, men som samtidigt kändes otroligt skrämmande. Jag mådde bra för första gången i mitt liv.

Men snart så fick jag hela världen emot mig. Hela släkten sade upp kontakten med mig, inklusive mina föräldrar, socialtjänsten hotade med att sätta mig på ett "mammahem" och att pappan till barnet inte skulle få ha någon vårdnad över det.
Allting bara rasade och samtidigt fick jag reda på om min mors aktiva missbruk. Pappan till barnet ändrade inställning när han insåg att hans familj var emot det och att han antagligen inte skulle nå dit han ville i livet.

Så vi bokade en tid för abort. Jag klarade inte av ensamheten, att vara utstött och påhoppad. Jag var ju själv ett barn, men man behandlade mig som om jag var ett monster.

I vecka 12 gick jag igenom en kirurgisk abort. Sekunden innan jag somnade på operationsbordet så skrek jag att jag inte längre ville, men vaknade sedan upp, blödande och med en extrem smärta i hjärtat.

Det är fem år sedan, och jag kan än idag inte hålla ett barn i mina armar utan att senare bryta ihop totalt. Det känns som om jag fortfarande väntar på att mitt barn ska komma till världen. Igår var en sådan dag. Mina närmsta vänner fick barn för drygt ett år sedan och igår var jag hos dem hela dagen och gosade med deras dotter. Det bara växte inom mig och när jag kom hem så rasade allting.

Hur kommer man över något sådant egentligen? Att känna att man blivit tvingad till att genomgå något så hemskt? Jag vet inte.