Vad är det för fel på mig? Totalt slut, yrsel, kramper..
Hej,
Lång historia i korta drag. Har levt ett ganska så jobbigt liv. En pappa som tog livet av sig när jag var liten, släktingar som sagt upp bekantskapen med mig pga detta, en styvpappa som övergav familjen när vi hade det jobbigt, därefter ett svin till man som min mamma gifte sig med. bodde i fysisk och psykisk misshandel i närmare tio år. Kunde inte känns mig trygg nånstans. Blev utslängd hemifrån och fick bo hos släktingar som hade sina egna problem och inte heller där blev jag särskilt bra behandlad. Förra året flyttade jag till min första egna lägenhet och började plugga på högskola och där började alla problem "på riktigt".
Jag försöker hela tiden, konstant, att vara den glada och positiva. Den som klarar allt. Händer något negativt så vänder jag det något positivt. Det finns en lärdom att dra ifrån allt oavsett vad. Har jag inte klarat en uppgift i skolan, ja då finns det ju alltid en ny chans att få. Klarar man inte av att laga en maträtt, då är det bara att försöka en gång till. Alltså oavsett vad det är så får man en ny chans, och det bästa man kan göra är att se saker från den ljusa sidan. jag försöker se mitt "förflutna" som positivt på något vis. Inte att det är positivt i sig alltså, utan för att jag själv vet hur jag vill leva mitt liv för att det inte ska bli så som jag behövt leva det tidigare.
Jag har lägenhet, hund som kräver otroligt mycket av mig, pluggar på högskola. "Problemen" som jag pratar om började då för ett år sen när jag flyttade hemifrån, när jag bestämde mig för att leva livet så jäkla bra jag bara kunde. Jag påbörjade en utbildning på högskolan, klarade inte riktigt pressen som blev av det, trivdes inte med mina klasskamrater. Hoppade av den utbildningen och började plugga andra kurser på distans. Samtidigt fick jag ljuga om att jag hoppat av utbildningen för att ingen skulle komma på mig. För att ingen skulle veta att jag "gett upp" en utbildning. Jag kunde knappt ta mig ur sängen på morgonen, kunde inte förmå mig att äta, träffade inte mina vänner längre, satt hemma då jag pluggade på distans. Gjorde egentligen inget vettigt alls.
Jobbade sen som timvik hela sommaren för att ha råd till hyran. Pengarna räckte inte riktigt till och jag fick verkligen kämpa för att få ihop det. Det gjorde att jag vissa dagar jobbade delad tur, dvs jag började kl 07 på morgonen och jobbade till 21.15, därefter lyckas ta mig hem med kollektivtrafiken och var hemma kanske runt 13 på kvällen. Upp igen kl 03.45 dagen efter för att åka till mitt andra jobb, jobbade till kl 10 där för att sen direkt vidare och jobba en tur på 13-21 som timvik. Jag klarade mig med nöd och näppe den sommaren.
Kom i höstas in på en utbildning som jag länge velat gå. Tänkte att det fanns inte en chans i världen att jag skull missa den här chansen. så började plugga där, men känner att jag missar mer och mer nu. Klarar inte av att åka på föreläsningarna, jag har inte klarat en enda uppgift hittills på hela det här halvåret. Jag försöker och jag kämpar, men jag klarar inte det. Jag har fyra kompletteringar, en omtenta och två ordinarie uppgifter som ska vara klara, inlämnade, skrivna nu i januari.
Jag har fått panik över att prata med folk. Jag klarar inte av att ringa till folk jag inte känner. Innan var det inget problem. men nu klarar jag verkligen inte det. Jag kan inte ringa min telefonoperatör för att förlänga mitt abonnemang, jag kan inte ringa till pizzerian för att beställa mat, jag kan inte ringa vårdcentralen för att boka en tid. jag kan ingenting. Jag får panik när någon ringer till mig. jag klarar inte av att prata med folk. Jag kan inte ens gå in i butiker längre i princip. För att jag inte vill att kassörskan, butiksbiträdet etc ska fråga mig om jag behöver hjälp med något. Ser jag folk ute som jag känner så försöker jag göra mig så osynlig jag bara kan samtidigt som jag får världens hjärtklappning.
Jag har huvudvärk, jag har värk i benen som kommer och går, fruktansvärda smärtor i ländryggen, jag får krypningar i hela kroppen oftare och oftare, mina händer domnar ofta bort, jag får yrselattacker och svårt att andas. Får outhärdliga smärtor som ambulans/sjukvårdspersonal påstår är magkatarr. Jag "försvinner" och tappar medvetandet i princip. Eller jag vet inte vad jag gör helt enkelt. Vet inte var jag är och vad jag gör, kan inte komma ihåg hur jag tog mig från punkt A till punkt B. Jag ser folk runtomkring mig, jag kan komma ihåg vem jag har sett/träffat på vägen men jag kan inte komunicera med någon jag möter när jag är "borta" liksom. Alltså jag ser dom, ser att dom pratar men jag bara stirrar framför mig. Hör inte vad dom säger och kan inte svara. Jag bara "är".
Igår fick jag en attack av något slag. Det blev bara helt plötsligt väldigt jobbigt att andas, obehagskänslor i bröstet och magen. Och sen bara krampade hela kroppen. Fötter och ben släppte det ganska snabbt i igen. men krampen i armar, händer och fingrar varade betydligt längre. Höll i sig mer eller mindre en timme. Hade sällskap här hemma som kunde hjälpa mig att bända upp fingrarna och motverka krampen lite för att få någon blodtillförsel alls till fingrarna. var helt blå om fingrarna och upp på händerna. Så det kom ju inte för att jag var ensam heller, utan bara från ingenstans sådär. Mådde fruktansvärt illa efteråt, huvudvärk från helvetet, svag i händerna. Är fortfarande, idag, svag i händerna. Känner mig helt slut! Har en vilopuls på ca 110 slag i minuten.
Dom här "symptomen" blir bara starkare och starkare och kommer allt oftare nu. Samtidigt som jag ska försöka hantera allt det här, men värk och kramper och andnöd, så ska jag försöka vara stark och positiv i allting och sen utöver det försöka hinna med skolan som jag ligger back med och ta hand om hunden som kräver otroligt mycket av mig. Det enda jag vill är att bara ligga kvar i sängen från morgon till kväll, inte göra nånting vettigt alls. Jag förmår knappt att resa mig från sängen dom dagar jag inte "behöver", jag orkar knappt rensa kattlådan, diska eller dammsuga. Laga mat klarar jag inte heller av. jag köper hem färdiggrillad kyckling, smörgåspålägg osv som jag äter, och bröd och smör för att slippa laga mat. För att jag verkligen inte klarar av att ställa mig vid spisen och göra nånting. Eller så gör jag popcorn, för att det går snabbt i micron. Jag har haft två tvättider inbokade i tvättstugan som jag hoppat över helt och hållet för att bara tanken att gå "hela vägen" ner i källaren och slänga in en maskin tvätt har gjort att jag blir helt totalt slut. Jag har inte tränat hunden på säkert tre månader nu, och innan tränade jag och tävlade honom jättemycket.
Jag vet inte vad felet är. jag förstår inte. Jag är bara så slut, har så ont och har det så jobbigt med yrsel/andning osv. jag vet inte vad jag ska göra. Vill bara dra täcket över huvudet och gråta dag ut och dag in. Jag är bara helt off, orkar inte träffa någon, får panik av att ha folk här hemma. Jag klarar inte av det här mer. Vad är det som är fel? Vad ska jag göra? Jag orkar inte leva såhär längre, men jag vet inte vad jag ska göra åt det..
