Bonusföräldrar, när flyttade ni in?

Vi blev tillsammans i början juni, jag träffade barnen på midsommar, de flyttade hem till mig i september när jag ändå flyttade till större lägenhet. Men han hade mer eller mindre bott hos mig sedan han flyttade ifrån sin fru då de bodde tillsammans trots att de gjort slut ( bostadsbristen i storstäderna ställer ju ofta till det så)

Det var tidigt men till saken hör att vi känt varann i flera år och barnen visste redan vem jag var.

Barnens mamma hade inga invändningar, hon gifte själv om sig ett halvår efter skilsmässan och är nu höggravid :)

Vi blev tillsammans i början juni, jag träffade barnen på midsommar, de flyttade hem till mig i september när jag ändå flyttade till större lägenhet. Men han hade mer eller mindre bott hos mig sedan han flyttade ifrån sin fru då de bodde tillsammans trots att de gjort slut ( bostadsbristen i storstäderna ställer ju ofta till det så)

Det var tidigt men till saken hör att vi känt varann i flera år och barnen visste redan vem jag var.

Barnens mamma hade inga invändningar, hon gifte själv om sig ett halvår efter skilsmässan och är nu höggravid :)

Vi träffades i början på april 2010, flyttade in hon honom med min då 9 årige son i juli 2011.
Han har/hade tre barn varannan vecka som då va 6, 9 och 12.
Vi gifte oss i maj 2013 och fick en gemensam dotter i juli 2013. :)

Jag träffade barnen (inte jättesmå) efter ungefär 2 månader. Han flyttade in till mig efter ett halvår. Bor väldigt unikt (bra) så att byta bostad var inte aktuellt för någon. Vi fick fixa en del i huset, så de flyttade in ett par–tre månader senare.

Jag hade vart inneboende i 6 månader innan vi började "dejta" och inse att vi tyckte om varandra. Så vi berättade direkt för barnen. Tonåringen tog det sådär, minsta var 3,5 år och det har funkat bra från dag ett. 

Oj, vad fort det går för vissa! Hur har allmänheten, barnen, resten av familj och släkt tagit en sådan snabb inflyttning? Mindre än ett år är väldigt snabbt i min bok.

Allmänheten? Hehe. Brukar du höra dig för med allmänheten hur de ställer sig till dina privata livsval? Hur gör du då? Annonserar dem i tidningen och inväntar reaktioner? 

Har inte fått några speciella reaktioner från allmänhet, släkt o vänner. O hade jag fått det hade jag faktiskt sagt till dem att det inte är deras ensak. Det var enbart jag, min kille o barnet som betydde ngt.

O efterhand får jag väl säga att enda nackdelen var att vi flyttade in i hans lägenhet istället för att skaffa ngt gemensamt. Men det gjorde vi senare. Barnet och jag har, och har alltid haft, en bra relation.

Nej, jag undrade hur de tagit det. Man kan ju få höra saker i affären, på dagis, mm. Och släkt och vänner brukar väl ofta säga vad de tycker också, eller åtminstone tydligt visa vad de tycker.

* Vi flyttade ihop efter ca två år. Funkade bättre att vara särbo i början. Träffades på helgerna efter det att barnen blivit introducerade efter ett år ungefär. Vi hade barnen växelvis båda två så vi hade mycket tid att träffas utan dem, så vi hade möjligheten att ta det lugnt.
* När vi flyttade ihop var barnen 16, 14 och 6.
* Min make flyttade in hos mig tills vi hittade ett större hus, tog ca ett halvår.
* Var en bestämmer själv när det är rimligt. Alla är olika och har olika förutsättningar. Så i den frågan har jag ingen som helst åsikt :)

Ok :)

Nej ingen av oss märkte väl av ngn som tyckte det var konstigt. Hämtade på förskolan gjorde jag väl ungefär efter ngt halvår o då tyckte jag att personalen snörpte på munnen när bonus kastade sig runt halsen men det bestämde jag mig för att inte låtsas om :D

Mamman flyttade ihop med sin nya ungefär samtidigt som jag flyttade ihop med pappan o jag minns att svärmor tyckte det var fel att han hämtade på förskolan... Detta berättade hon för min man o han tittade bara på henne o sa - "men det är ju samma sak som när xx (jag) hämtar? (O det gillade hon). Det är väl JÄTTEBRA att hon har ngn extra som tycker om henne även hemma hos sin mamma!"

Det tyckte inte svärmor..

Hade en vän däremot som flera år efter vi flyttar ihop ifrågasatte varför jag ville vara hemma de helger bonus var där o inte passade på att gå ut o festa o träffa kompisar. Försökte förklara för henne att eftersom jag valt detta och därmed bonusen så såg jag numera oss som familj. O träffar man sin familj så sällan så försöker man hålla de dagarna fria. Hon hade väldigt svårt att förstå mitt val.

Barnen kände mig lite grann sedan innan då jag och sambon hade jobbat ihop i flera år, utan någon som helst tankar på att vara annat än kolleger och vänner. Klart det var en omställning för dem men inte som om jag varit en okänd person.

Hans familj jublade över att han äntligen lämnade ett förhållande som bara var destruktivt för alla inblandade. Tom store sonen hade påpekat detta för honom på sitt eget vis.

Inte för att det hade spelat ett dugg roll vad allmänheten eller hans familj tyckte. Nog fanns det väl de som trodde att vi strulat runt innan, nu var inte det fallet så det får stå för dem.

Vad andra tycker är passande rättar inte jag mitt liv efter, det har jag aldrig gjort