Mitt Liv
Vet inte riktig varför jag skriver det här, men kanske det hjälper mig eller kanske någon annan?
Har mått dåligt i mitt liv, men nu vet jag vad en livskris är för något, tänkte bara göra en snabb uppställning av det som format mitt liv och hur det är idag.
Som så många andra så är det väl så att ett problematiskt liv börjar redan med uppväxten...Alltid ansett att som vuxen kan man inte gnälla för mycket på uppväxten, men får leva med grundförutsättningarna som livet gav en...Sen är ju inte saker svarta eller vita, barndomen påverkar mycket!
Ja nu börjar min berättelse...(väldigt hopkrympt och sporadiskt, annars hade det ju blivit en bok av det hela).
Hmm, jo kommer från en familj, som jag för mig själv tänker på som väldigt dyslektiskt, fanns ingen alkoholism, eller våld, däremot en känslokall uppväxt. ingen kärlek mellan föräldrarna, en mor med stora depressioner, en frånvarande far som inte visade sina barn något större intresse.
Ett tydligt barndomsminne är när jag är 14 år gammal och min mor berättar att hon mår så dåligt att hon kanske inte kommer att leva så länge till. Sådant berättar en mor inte för ett barn!
Två veckor senare pratar en tjej i klassen med mig, hon vill bara väl...men säger att jag så ofta verkar frånvarande i klassen/gymnasiet. Jag blir helt svarslös vet inte vad jag ska svara...De flesta verkar ha problem med att köpa de senaste mode-jeansen, min mor har sagt att hon kanske tar livet av sig...Ja lite olika synsätt på livet helt enkelt
där...
Var ju också typen som inte skrek och bråkade om problem, byggde istället en mur runt omkring, mig som ingen kom igenom...Är också en ganska stark människa så muren blev stark!
Ja så tonåren uppåt var ju ingen bra tid, otrygg uppväxt, svårt att passa in, en udda fågel osv...Men det skulle bli värre...
Å det blev det, var nog kanske på väg att landa i någon form balans med mig själv och livet. Då opererade jag mig...Jävligt dåligt beslut...Hade alltid från tonåren och uppåt haft en fruktansvärd handsvett, inget med självförtroende eller så att göra, bara att så fort man kände någon form av känslor, positiva som negativa då började jag svettas om handflatorna(kopiöst). Det är ju inte roligt...
Mitten på 90-talet så blev det väldigt omskrivet om en ny typ av operation, man gick in i ryggraden och kapade nerverna som reglerade handsvettning.
Lät ju fantastiskt bra! Var på besök på sjukhuset fick läsa anonyma tackbrev från folk som opererat sig och allt var så jävla bra!.
Opererade mig och handsvetten var borta! jätteskönt, gick ett par månader och något var fel...kroppen kompenserar...För mig blev det så att ja, kan inte svettas om händerna mer, så fort jag kände känslor så började hela min kropp att svettas, huden var som en te-sil, bara läckte vätska. Kunde ta en t-shirt och bara vrida ur vätska ur den flera gånger om dagen...Ja snacka om att känna sig som ett miffo.(vill ni veta mer så googla sympaticus operationer, en jävla historia, några läkare skulle aldrig mer få jobba som läkare).
Ja då var livet inte roligt, jag slöt mig i mitt skal, murarna blev ännu stabilare, ville inte leva längre, hur känner man sig attraktiv för en människa om man så fort man känner något blir sjöblöt över hela kroppen? Nej kröp in i mig själv och släppte inte in någon.
Men ändå, intressen har jag alltid haft, och lat är jag inte. Skaffade ett jobb som kräver en yrkesmans kompetens, blev duktig på det, uppskattad bland mina kunder, föreningsverksamhet har jag alltid hållit på med fortsatt med det, fisket har alltid varit en del av mitt liv, även träffat vänner genom detta, och sakta klingade bi-effekterna av denna operation av ( tog 10-15 år....).
Men i oktober 2013 gick jag fullständigt sönder, mått väldigt dåligt stora delar av mitt liv, men med någon form av kontroll på det hela.
Då hände något helt fantastiskt, jag hade ett långt samtal en hel natt med en ung människa som öppnade sig helt (ja, inte helt, alla har sina sidor :)) för mig. Berättade väldigt mycket om sig sig själv och även saker som inte är självklart positiva, mera ärligt och "detta är jag" så otroligt modigt! När man har ett sådant samtal svarar man tillbaka helt ärligt, vad annat kan man göra? Så jag gick igenom hela mitt liv med sorger, glädjeämnen och hur mitt liv, blivit som det blivit...Inte många människor i mitt liv jag öppnat upp så för. Jättebra och jag har fått en ny vän!
Men två dagar senare gick jag fullständigt sönder inombords, ångesten rev mig fullständigt sönder. Kan inte fortsätta mitt liv som det är nu, något måste ändras!
Ringde min bästa vän, känt varandra i 25 år, började samtalet med: Jag mår inte bra, aldrig någonsin börjat ett samtal så med honom. Han begrep direkt, vi pratade 3 timmar efter det. Han har ofta frågat mig intima saker och jag bara stänger av, ger inget svar...efter 25 år släpper jag honom rakt in, vilken fantastisk vän! (frågat hur han stått ut med mig alla år, svaret var...När du är redo släpper du in mig!).
Har upptäckt en än gång vilka fantastiska vänner jag har haft, aldrig bett dessa om hjälp på detta sätt förut, oerhört tacksam för detta. Så många har ställt upp för mig när jag släppt mina murar och bett om hjälp
Sagt flera gånger att jag har bättre vänner än jag förtjänar, hört flera gånger: du har exakt de vänner du förtjänar :)
Men jag ska ändra mitt liv, börjat träffa en handledare/psykolog för att bolla idéer med, gillar honom så jo det kan bli något (hade någon för fem år sedan sagt du kommer gå till en psykolog,,,jag hade bara fnyst åt tanken).
Nu tänker jag inte skriva mer idag! (imorgon)
Har ju heller ingen riktig plan med det här, men skrivit av mig lite...
Ha det bra!
