Min "man" är en sån gnällspik!

Livet är för kort och han kommer inte lära sig i brådrasket. Troligen gör du honom en tjänst genom att lämna honom. I bästa fall får han upp ögonen och inser att han måste jobba med sig själv och sin självinsikt om han vill ha en tjej nån mer gång.
Du lär hitta nån bättre, nån som är värd att satsa på för framtiden OCH i nuet.

En sak jag inte hittar bland förklaringarna här är frågan om han faktiskt är sjuk? Hur vet TS att han inte faktiskt lider av någon allvarlig sjukdom? Jag har en god vän som under ett halvår då och då brukade klaga på att han mådde dåligt, hade en diffus smärta som kom och gick. Först fick han beskedet att han hade magkatarr och blev medicinerad för det, men han kände sig fortfarande krasslig. Ett par månader senare fick han reda på att han hade obotlig cancer.

Så, innan man gnäller på någon annans klagan över att denne känner sig dålig, kanske det smartaste är att se till att personen faktiskt blir ordentligt undersökt.

Min fru är likadan. Jag är så van med det , på riktigt alltså, så när allt är bra med henne blir jag genast lite oroad.

Hon simulerar eller ljuger inte heller. Nån form av hypokondri eller överkänslighet. Det minst onda gör typ alltid väldigt ont. Sen fokuserar hon stenhårt på det.

Om jag nån gång mår dåligt eller har ont så är dock väldigt rar.

Steg ett är iaf att du måste berätta för honom hur du upplever honom. Sen är det han som får ta nästa steg och berätta vad han tänker göra åt det. Tyvärr är det ganska vanligt att människor lägger sig till med beteenden som dom inte riktigt ser själv förren nån påtalar det.

Han klagar på allt och i början när jag fortfarande tog honom på allvar hjälpte jag honom boka läkartider och sånt. Han har gjort EKG, datortomografi, tagit många olika blodprov och sånt, och det är aldrig något fel. Nu börjar jag känna mig skamsen som uppmuntrar att han ska gå till läkare, tänker att skattebetalarnas pengar går åt till att han ska ha dyra undersökningar osv. Samtidigt behöver jag själv hjälp men får ingen och det gör mig dubbelt ovillig att dalta med honom.

Haha detta är en beskrivning som stämmer till 99% på min karls beteende 😝 härligt att höra att man inte är ensam 😊

har en likadan hemma..

Finns det någon möjlighet för dig att skjuta på studierna? Det låter som att du skulle må bra av det (eller rättare sagt att det inte låter väl upplagt för dig att börja nu).

Att lämna, flytta, är omvälvande vare sig man är sambo eller gift, så ta det med i beräkningen: drar han ner dig ännu mer är det kanske värt det, annars kanske du skulle må bättre av att vänta lite. Såvida du inte vet att du har någonstans att flytta såklart - då blir det ju lättare.

Hoppas du får den hjälp du behöver.

Sista meningen stämmer ju inte in på TS man; det verkar ju snarare som att hans tävlingsinstinkt kickar in när hon mår dåligt...

Nej, jag har varit sjukskriven från studierna i ett år redan men utan att få någon hjälp. Nu får jag inte vara sjukskriven längre för CSN och studienämnden säger att jag förlorar min studentlägenhet om jag inte börjar plugga. Så jag har inget val direkt. Min sambo jobbade dock och lever på soc eller nåt (vet inte hur det funkar) så han påverkas ju inte, dessutom får han ju hjälp som enligt mig är bortslösad på honom då det inte är nåt fel på honom.

det här äter rätt bra på dig och eran relation,,

jag kan närmast jämföra mig med en tjej jag hade för nåt år sedan som var fruktansvärt beroende av uppmärksamhet,,konstant från morgon till kväll och under dagen skulle det bekräftas med långa sms hur mycket jag älskade henne och hur mycket jag tänkte på henne,,hon fejkade även gärna lite "åkommor" för att bli ompysslad och bekräftad,,efter ett tag insåg jag att hon faktiskt inte VAR sjuk och det gjorde att min uppmärksamhet avtog..

till slut orkade jag inte med detta längre(2år) och avslutade det hela,,försökte hela tiden prata och förklara hur jag kände och såg på det hela men det gick aldrig fram,hon var inte alls på utan det var såhär och det var normalt.

hur normalt det nu kan vara att få närmare 100sms under en arbetsdag där det första plingade till redan innan man lämnat trapphuset och där hon frågade om jag saknar henne och tänker på henne,,tog det längre än 5min att svara så blev det kattastrof och jag älskade inte henne längre osv osv,,trots att man försökte förklara att man varit på toa eller helt enkelt inte kunde svara på en gång...

som sagt inte samma som för dig men ändå mycket krävande att hela tiden måsta lyssna och lägga energi på nåt som egentligen inte borde vara..

TS är det du vars man kom hem med bandage runt bröstkorgen, efter mycket mödosamt avtagande av detta bandage avslöjar en stackars finne därunder som plågat honom så..?

Annars kan du väl iallafall trösta dig med att du inte är ensam. Men så länge det finns människor som förtsätter curla och dalta med sådana här energitjuvar så kommer de fortsätta.

allvarligt?

A real man.

Min syn som man på det hela är att han tycker om den sorts uppmärksamhet och sympati han känner att han får när han berättar att han har ont så pass mycket att han har blivit "beroende", kanske omedvetet. Behöver inte alls betyda att han plågas så mycket eller är mesig utan bara att han tycker om hur du hanterar det så du får försöka avvänja honom, men att sluta cold turkey är nog ingen bra idé.

Ja, det är faktiskt jag... sådär håller han på hela tiden.

Okej men varför vill du ha en vuxenbebis att ta hand om..?

Detta låter ju......inget vidare. Nä.

Du, TS, kanske bör fundera på ett byte, kan knappast bli sämre i det avseende som tråden avhandlar. Jösses alltså !!!

Vet inte din mans ålder, men om han är mellan 45-55 år kan han ha klivit in i ett manligt "klimakterietillstånd" precis som de flesta kvinnor hamnar i förr eller senare. Brist på manligt hormon påverkar mannens humör, han blir gnällig, känslig och självömmande. ,har han humörsvängningar samt svallningar så är det ett tydligt tecken. Botas med Testosteron behandling.