Om ni bara kunde uppskatta kärlek....

Jag håller med!

Så länge man har ett normalt förhållande med sina närmaste så förstår jag inte vrf de inte ska få kunna hälsa på sin nya släkting.

Men jag är nog ovanlig. Både min syster och min svägerska var med oss på förlossningen. Min lillebror satt utanför. Min andra syster kom dagen efter.

Jag ser det som att barnet har rätt till sina släktingar också. Och för att underlätta deras känslomässiga band borde inte jag som mor ställa mig ivägen. Barnet är inte min egendom.

...Det är ett helvetiskt gnällande på FL om påträngande familj och svärföräldrar som vill besöka efter förlossningen!! Bespara mig era dramatiska förlossningsberättelser och förklaringen till varför ni inte kunde sitta, ligga eller stå och inte klarade av att träffa folk. Givetvis ska ingen ta emot besök efter en förlossning om de inte känner att de orkar eller klarar av det. Så. Nu har vi det avklarat. Problemet här verkar inte handla om den sårbarhet man plötsligt konfronteras med direkt efter en förlossning, utan snarare om gravida kvinnor som redan innan förlossningen inser att de fått någon slags makt över det som sker och genom denna makt gärna vill bedriva en obehaglig diktatur i form av "JAG bestämmer att ingen får hälsa på och JAG bestämmer att ingen får...." 

Det är tragiskt. Det finns inget finare än att ha människor omkring sig som älskar en. Och det finns inget finare än att veta att barnen har det. Jag trodde inte att mitt hjärta kunde få sig en rejäl törn igen efter att jag höll mitt barn i famnen första gången. Gissa vad? Att se honom i famnen på mina föräldrar var så fint att det gjorde ont. Att se min mans mamma nästan gråta av lycka när hon äntligen fick hålla honom var nästan ännu finare. Jag vet att om något händer oss föräldrar kommer det att svärma av folk som vill ta hand om vårt barn. Och jag vet att dessa svärmande människor skulle samarbeta. Eftersom de har ett enda intresse. Nämligen att våra barn ska ha det bra. 

Så varför bråkar ni, redan innan förlossningen? Varför suckar och klagar ni över normala ting? Har ni funderat över att ni en dag själva (förhoppningsvis) kommer att stå där och vara mor eller farföräldrar till ett nyfött barn? Och vad det skulle betyda att bara få säga hej? Få lukta på det lilla liv som blivit till av ett liv ni en gång själva födde fram? Se för fanken till att uppskatta det ni har i livet. Det är inte en självklarhet att det finns kvar. En dag gör det inte det. 

 

(Tråden riktar sig som sagt inte till er som haft svåra förlossningar, mått dåligt eller haft andra anledningar att inte kunna ta emot besök. Tråden riktar sig till folk som redan tidigt i graviditeten bestämmer sig för att inget är ok efter förlossningen) 

...Det är ett helvetiskt gnällande på FL om påträngande familj och svärföräldrar som vill besöka efter förlossningen!! Bespara mig era dramatiska förlossningsberättelser och förklaringen till varför ni inte kunde sitta, ligga eller stå och inte klarade av att träffa folk. Givetvis ska ingen ta emot besök efter en förlossning om de inte känner att de orkar eller klarar av det. Så. Nu har vi det avklarat. Problemet här verkar inte handla om den sårbarhet man plötsligt konfronteras med direkt efter en förlossning, utan snarare om gravida kvinnor som redan innan förlossningen inser att de fått någon slags makt över det som sker och genom denna makt gärna vill bedriva en obehaglig diktatur i form av "JAG bestämmer att ingen får hälsa på och JAG bestämmer att ingen får...." 

Det är tragiskt. Det finns inget finare än att ha människor omkring sig som älskar en. Och det finns inget finare än att veta att barnen har det. Jag trodde inte att mitt hjärta kunde få sig en rejäl törn igen efter att jag höll mitt barn i famnen första gången. Gissa vad? Att se honom i famnen på mina föräldrar var så fint att det gjorde ont. Att se min mans mamma nästan gråta av lycka när hon äntligen fick hålla honom var nästan ännu finare. Jag vet att om något händer oss föräldrar kommer det att svärma av folk som vill ta hand om vårt barn. Och jag vet att dessa svärmande människor skulle samarbeta. Eftersom de har ett enda intresse. Nämligen att våra barn ska ha det bra. 

Så varför bråkar ni, redan innan förlossningen? Varför suckar och klagar ni över normala ting? Har ni funderat över att ni en dag själva (förhoppningsvis) kommer att stå där och vara mor eller farföräldrar till ett nyfött barn? Och vad det skulle betyda att bara få säga hej? Få lukta på det lilla liv som blivit till av ett liv ni en gång själva födde fram? Se för fanken till att uppskatta det ni har i livet. Det är inte en självklarhet att det finns kvar. En dag gör det inte det. 

 

(Tråden riktar sig som sagt inte till er som haft svåra förlossningar, mått dåligt eller haft andra anledningar att inte kunna ta emot besök. Tråden riktar sig till folk som redan tidigt i graviditeten bestämmer sig för att inget är ok efter förlossningen) 

Jag håller med!Så länge man har ett normalt förhållande med sina närmaste så förstår jag inte vrf de inte ska få kunna hälsa på sin nya släkting.Men jag är nog ovanlig. Både min syster och min svägerska var med oss på förlossningen. Min lillebror satt utanför. Min andra syster kom dagen efter. Jag ser det som att barnet har rätt till sina släktingar också. Och för att underlätta deras känslomässiga band borde inte jag som mor ställa mig ivägen. Barnet är inte min egendom.

Precis vad en nybliven mamma behöver. Lite mer krav på sig. Så du har fött en unge, ja men skärp dig. På med sminket och var lite social för fan. Släkten vill ju träffa bebisen och du ska inte tro att amning och anknytning och annat sånt bjäfs är viktigt. Nej upp ur sängen nu, här ska inte ligga och mysas, svärmor vill ha kaffe och kusin Berit behöver fika. Bebisen kan åka från famn till famn tills den är hysterisk. Då kan kanske det kan vara dags med amning inför hela tjocka släkten. Med första barnet så tillätt vi besök på BB. Det var hemskt.  Bebisen skrek och man skulle försöka amma med svärisarna inne på rummet. Med tre efterföljaden barnen så har vi förbjudit besök på BB och försökt undvika besök hemma de första dagarna/veckorna och då endast besök av föräldrar och svärföräldrar. De hinner se bebisen tids nog. De behöver inte göra det första veckan. 

I vårt fall var de VARMT välkomna, efter 2v. Hysteri att de måste träffa ungen då den fortf är kletig.

Precis vad en nybliven mamma behöver. Lite mer krav på sig. Så du har fött en unge, ja men skärp dig. På med sminket och var lite social för fan. Släkten vill ju träffa bebisen och du ska inte tro att amning och anknytning och annat sånt bjäfs är viktigt. Nej upp ur sängen nu, här ska inte ligga och mysas, svärmor vill ha kaffe och kusin Berit behöver fika. Bebisen kan åka från famn till famn tills den är hysterisk. Då kan kanske det kan vara dags med amning inför hela tjocka släkten. 

Med första barnet så tillätt vi besök på BB. Det var hemskt.  Bebisen skrek och man skulle försöka amma med svärisarna inne på rummet. 
Med tre efterföljaden barnen så har vi förbjudit besök på BB och försökt undvika besök hemma de första dagarna/veckorna och då endast besök av föräldrar och svärföräldrar. De hinner se bebisen tids nog. De behöver inte göra det första veckan. 

Självklart har de ingen behov av att träffa ungen på direkten. Men de ville visa sin kärlek genom att stödja mig genom förlossningen och träffa min dotter så fort som möjligt. Hade jag sagt att de får vänta i två veckor hade de accepterad det så klart. Jag tillät bara min närmaste familj att komma till bb. Resten av släkten kom efter två veckor. Men jag står min syster och svägerska väldigt nära, ses varje dag i vanliga fall. Så det är inte konstigt att de fick vara med på förlossningen. Och min dotter har en väldigt speciell relation med dom båda.

Men då VILLE du ju det? I dessa fall dt skrivs handlar det ju om att man som mor eller far INTE vill ha besök? Jag VILL inte ha en annan hos mig. Har de då rätten att tvinga sig på mig om det är deras önskan ?

Självklart måste man vilja det. Ingen har rätt att tvinga sig på dig! Men samtidigt om relationen är normal blir det konstigt att vägra besök av (närmaste släkten) i mer än två månader. Alltså. Om du står din mamma nära och din man har normal relation med sin mamma är det ok att vägra besök av far- och morföräldrar i mer än två månader? Det är ju den närmaste släkt bebisen har efter mamma och pappa. Kanske har jag annorlunda syn på familj eftersom jag inte är svensk. Jag har en mer " it takes a village to raise a child" syn på familj. Min mans mor dog av förlossningen och han togs hand av sin farmor. Jag och mina föräldrar kom ifrån varandra är jag var tre år. Min mormor och mostrar tog hand om mig tills jag som femåring kunde återförenas med mina föräldrar.

Självklart måste man vilja det. Ingen har rätt att tvinga sig på dig! Men samtidigt om relationen är normal blir det konstigt att vägra besök av (närmaste släkten) i mer än två månader. Alltså. Om du står din mamma nära och din man har normal relation med sin mamma är det ok att vägra besök av far- och morföräldrar i mer än två månader? Det är ju den närmaste släkt bebisen har efter mamma och pappa. Kanske har jag annorlunda syn på familj eftersom jag inte är svensk. Jag har en mer " it takes a village to raise a child" syn på familj. Min mans mor dog av förlossningen och han togs hand av sin farmor. Jag och mina föräldrar kom ifrån varandra är jag var tre år. Min mormor och mostrar tog hand om mig tills jag som femåring kunde återförenas med mina föräldrar.