Egna barn och andras ungar?

Jag tycker det inte är konstigt. Du är inte deras familj. Min sambos barn har aldrig sett mig som en familjemedlem, men det gör inget, för vi har andra band som knyter ihop oss. Som bygger på andra byggstenar än familjen.

Mitt tips är att istället för att snöa in dig på familj, skapa en egen relation som inte bygger på familj. Det är många som har nära relationer med personer de inte är släkt med, kanske ibland en starkare och ärligare relation.

Se deras kommentare som ett konstaterande, inte en värdering av dig som person

Jag tror också att det är viktigt att vi som faktiskt har det otroligt bra med bonusar berättar om det också!

Finns så mycket som är positivt när man träffar en pappa. Man får se hur han är som far, han är oftast mer ansvarsfull eftersom han har barn att ta hand om m.m.

Sen tror jag att om man som bonusmamma känner sig utanför, överkörd och bortprioriterad så har man nog valt fel partner.

Så tror jag också! Jag uppskattar de "bonusmammor" som själva inser att dom tagit sig vatten över huvudet och drar sig ur innan dom skaffar gemensamma barn på fel förutsättningar.

Personlighet är en annan faktor. Brumma, en fördel med att det gick så snabbt, ni hade inte investerat allt för mycket, ni var beredda avbryta. Med en ettåring är det väl bara bra om man ses ofta, men hur var det för mammen? Jag hade nog känt mig rejält hotad om mitt ex träffade nån ny så snabbt och när barnet är så litet.

Min bonus var sju när vi träffades första gången. Det är på gränsen om hen kan minnas mamma och pappa tillsammans, då hen var fyra. De hade ett tätt samarbete i början för att sakta gå mot mer självständighet. Mamman vill gärna ha många telefonsamtal, att man gör saker tillsammans, pappan vill inte. Så barnet har ju sett dem tillsammans efter skilsmässan också.

Jag hade inga stora förväntningar inför en man med barn, ingen direkt familj i sikte, roligt att vi funkade bra ihop. Senare har jag sett oss som nån slags familj.

Någon gång första året hade vi en incident där barnet i nån slags lek särskiljde mig från dom för de var ju familjen x, det var inte jag. Även om det var ett barns lek blev jag ledsen, förvånad. Att barnet hade ett behov av att markera det. Att pappan inte märkte nåt fastän han stod precis bakom, hörde men tänkte inte på det. Det har jag fått uppleva fler gånger sen dess.

Jag kan önska jag hade visat lite mer att jag blev ledsen, precis som du ts, det är nog inte fel.

Mamman träffade jag inte i början, hon ville inte. Vilket jag förstår på ett sätt men ändå inte. Jag hade personligen velat veta vem som umgicks med mitt barn såpass mkt. När vi träffades (efter några månader) var det för att jag kom hem till min kille (hade inte flyttat in än) ngt tidigare än planerat o hon hämtade dottern ngt senare än planerat. Efter det har vi inte haft några problem med varandra. Jag har fått en stor plats i hennes dotters liv men aldrig försökt ta hennes. Hon har väl sett att jag satt hennes dotter främst :)

O såklart hjälpte det att hon träffade en ny i samma veva ;)

Min lilla historia förtäljde inte att vi faktiskt blev en familj väldigt fort. Barnen har tytt sig till mig ända från början och när vi bli blev ihop var det barnen som frågade chans på mig åt sin pappa. Det gjorde vi ju givetvis för att få med de. Sen ville barnen att jag skulle flytta in och eftersom jag ändå var mest hos min sambo och han jobbade jätteknepiga tider var det lättast för alla. 

Jag tänker mig inte att jag blir en del av en kärnfamilj med barnen, och jag tänker mig inte heller som bonusmamma. Jag brukar kalla mig bonusvuxen. Jag är bara jag men jag vill faktiskt vara med på riktigt annars vill jag nog inte vara med alls. Och någon av er skrev ju om att barnen kanske vill ha foton när de och pappan är med enbart, och det har väl aldrig varit ett problem eftersom jag fotar jämt och gärna slipper vara med själv. Det var situationen och vad barnen sa som gjorde så ont. Förutom att den yngre tyckte jag kunde fota för att jag inte hörde till så tyckte den äldre att då måste de ju ringa sin mamma. Eftersom hon har både knuffat ut mig i strumpor och försökt tränga sig in i huset inför barnen är det väldigt känsligt. Det är absolut inte barnens fel och de har full rätt att tycka som de gör. 

Jag och min sambo har pratat mycket om det här, även innan och jag har även med min fd:s son varit mån om och pysslat om även om det inte är mitt eget barn. För hur skulle det bli om jag skaffar egna barn, och deras mamma också skaffar egna barn - har de inte två riktiga familjer då? Jag vill verkligen att vi är en familj och jag vill inte känna att de "bara" är min sambos barn som är under samma tak som mig varannan vecka. Och får vi gemensamma barn vill jag inte behöva känna att det bara är vi tre som är en familj, utan även att hans barn får vara med. 

För allas skull tror jag det är viktigt att vi alla är en del av familjen. Det är mycket upp till oss vuxna men även upp till barnen. Jag bestämmer inte vad jag ska vara för de och jag som vuxen har inga problem med att ha ett eget liv på sidan om. Men det är barnen som drabbas värst om det skulle bli så eftersom jag älskar barn och då skulle ägna mycket tid åt andra barn med inte åt de.

Tänk om det vore enkelt någongång!

*Deras mamma har ju egna barn, men gemensamma barn med sin nya menade jag givetvis.

Förtvivlad, jag förstår att du blev ledsen, barn kan säga så dumma saker. Min bonus har sagt många dumheter, inte av elakhet, bara att hen inte förstår bättre. Ibland har min sambo tagit illa vid sig för min skull ibland fattar han ingenting.

I mina ögon har du för stora förväntningar. Jag tycker att ibland är man som en familj, ibland är det bara de två som är familj. Jag trodde vi skulle bli mera av en familj med gemensamt barn. På ett sätt blev vi det, på andra sätt inte alls. Det finns fortfarande saker som bonusen inte förstår och jag kunde inte förutspå hur allt skulle bli och hur det skulle kännas.

Men blev det bra/bättre med gemensamt barn?

Jag håller med om att jag har för höga förväntningar. Jag har fokuserat alldeles för mycket på att få vår "familj" att fungera och på att se till att barnen har det så bra som möjligt. Jag har bestämt mig för att backa några steg, fokusera mer på mig själv och mitt liv och så får deras föräldrar ta hand om sina barn.

Självklart kommer jag ju ändå att skjutsa de till träningar om ingen annan kan osv, jag kommer bara inte att göra mer än nödvändigt.

Hur det än är så känns det jättetråkigt.

Men det blir orättvist mot barnen om du inte ens bemödar dig om att över tid fasa ut ett intresse för dem som du tidigare visat men som du genom att ta det de sade personligt och bli ledsen över då straffar dem för. Barn ska inte ha straff för en sådan sak (jag tycker inte att barn ska straffas alls men extra fel blir det förstås när de hamnar i onåd över något i den stil du har beskrivit här). 

Trist tycker jag. Mycket trist. Och onödigt. 

Vet du, fortsätt som du gjort. Att vara förälder eller annan viktig vuxen innebär knappast att man får några tack från barnen, snarare tvärtom. Jag som biomamma blir också sårad och ledsen av mina barn ibland, men jag ger inte upp för det. I slutändan kommer det att löna sig, och dom kommer att veta vem dom kan lita på!

Det tar lång tid för en bonusfamilj att bli en "familj på riktigt" ibland blir det aldrig så och en del lär sig leva med sina roller ändå, andra gör det inte. Men oavsett tar det som sagt tid.

Jag har bott med min sambo sedan sonen var 1,5 år dvs väldigt liten och hans biologiska pappa bryr sig inte så mycket om honom, i nuläget ses de kanske 4 gånger per år tack vare farmor. (han är 8,5 nu)

Nu är vi en "riktig familj" men det tog tid och går upp och ner, sonen har funderat väldigt mycket över konstellationen och "tänk om min mamma och pappa bodde ihop" och "Men om bonuspappan flyttar ut kommer mamma och pappa att flytta ihop", ju mer pappan i vårt fall svikit sonen ju mer har sonen periodvis lagt skulden på sin bonuspappa samtidigt som han kan säga "jag älskar ju dig och jag önskar att du var min pappa och inte bara LIllasysters" så har det kommit några harranger om att han inte hör hit och borde flytta ut omgående.

Det kändes för min sambo samtidigt som vi båda förklarat väldigt grundligt hur konstellationerna ligger samtidigt så har han alltid haft rätt till sina känslor där och då. I grunden vet ju sambon att sonen älskar honom.

Jag tänker också eftersom ni varit ihop så kort tid så har nu bara genomlevt "smekmånaden" (lite som i en ny arbetsgrupp, i början är allt trevligt och kul men efter ett tag börjar man känna in varandra, kika över rangordning, kanske störa sig på varandras fel och kanske ifrågasätta om uppdragen verkligen är rätt fördelade), nu börjar vardagen att komma, barnen kommer att testa dig, se om du står kvar, kanske tom prova och se om om du flyttar. I det läget måste du stå kvar stabil även om det gör ont och inte ta åt dig. Trots allt brukar de reaktionerna inte innebära att barnen inte gillar dig, sånt vet man ofta med sig.

Hur som helst tror jag du gör klokt i att backa lite, ge det tid men även ge dig själv utrymme och sedan känna av vilken roll som passar, kanske du i förlängningen får familjen du drömt om, kanske blir du en viktig extravuxen vilket inte heller behöver vara fel?

BTW, biologiska barn kan också såra, mina egna kan tycka att jag är den värsta häxa som finns ibland, sonen gapade en gång att "Jag skall fanemej sälja dig på torget och köpa en riktig mamma som kan vara snäll NÅN GÅNG" sånt känns, samtidigt som barn är barn, testar gränser och ser hur vi reagerar och om vi står kvar, i det ingår även bonusföräldrar.

Som biomamma vet man att barnen älskar en ändå, trots allt de kan säga. Den självklara kopplingen har man inte som bonusmamma och då blir man ännu mer sårad.

:)

Får mig att tänka på när bonus var ca fem/sex år. Jag hade levt med henne sedan hon var strax över ett så jag var en självklar del i hennes familj. Jag älskade henne o hon älskade mig :) o jag hade inte minsta tvivel på vad hon tyckte om mig <3

Iallafall så satt hon, jag o hennes pappa i köket när hon säger - pappa, kan inte du o mamma bo tillsammans? Eftersom jag hunnit växa "ihop" med henne så tog jag det inte som kritik mot mig eller ngt liknande. Hennes pappa tittande på henne o sa jooo, fast då skulle nog xx (jag) bli ledsen för då skulle jag ju inte kunna bo med henne... O xxx (mammas sambo) skulle nog bli ledsen oxå.. Hennes lösning var enkel - men, kan vi inte bo tillsammans ALLIHOP? :)

Minns inte riktigt hur samtalet följde efter det men hon fick fram att anledningen till frågan ju var att hon helt enkelt ville ha oss alla (främst mamma o pappa såklart) närmare. Så hon kunde träffa oss oftare :)

Ungefär i samma veva separerade hennes kompis föräldrar o hon var extremt bekymrad eftersom pappan inte träffat ngn ny - för hon ville att hennes kompis oxå skulle få en "extramamma" (hennes ord, inte mina).

Svårt svara på, det är som det är. Jag skulle kunna räkna upp saker som förändrades, vissa saker var bra, andra skit. Första året hade jag mycket ångest, det tycker jag inte att man som förstagångsmamma ska behöva uppleva. Jag gick till bvcs psykolog men den personen var dåligt insatt i styvfamiljer. När jag tex tog upp det här med att känna sig utanför fick jag kommentaren "vad konstigt, vanligtvis brukar det vara styvbarnen som känner sig utanför".

Nu har både mitt barn och styvbarn blivit äldre. Har inte samma ångest just nu. Med olika åldrar kommer andra problem. Jag lär mig också mer med tiden.